Aktuell kommentar - vecka 32/02
Hur menar Folkpartiet?
Folkpartiet har nu presenterat
åtminstone två bland riksdagspartier kontroversiella ståndpunkter
kring invandringen:
A. De utlänningar som ska bli svenska
medborgare måste först klara ett språktest i svenska.
B. Bidrag ska inte år efter år
utbetalas till människor som inte vill ta anvisat arbete, om de är
friska och i arbetsför ålder.
Detta ligger ju helt i linje
med vad både Blågula Frågor och andra invandringskritiker
länge ansett.
Vår motivering till
signalkampanjen lyder dessutom: "En
röst på SD är det verkningsfullaste sättet att ge uttryck
för en protest mot vad som sker med vårt land. Det talar om för
nuvarande riksdagspartier att de måste ändra hållning."
Måste vi då inte välkomna
Folkpartiets nya ställningstaganden? I huvudsak blir svaret naturligtvis
"ja", men några reflexioner är samtidigt ofrånkomliga:
1.
Mot bakgrund av Folkpartiets hittillsvarande
roll som överbudsparti inom flyktingpolitiken - hur långt sträcker
sig, hur djupt går, nytänkandet? Mot bakgrund av Leijonborgs
rysningar vid mötena nyligen
med Sten Andersson och Pia Kjærsgaard - hur mycket trovärdighet
ligger det i hans omsvängning? Är det fråga om något
mer ett valtaktiskt drag, 35 dagar före valet?
Om man nu som väljare lägger sin
röst på Folkpartiet, vilken flyktingpolitik, invandringspolitik
och integrationspolitik har man därmed givit sitt stöd?
2.
Uppenbart är återigen hur det
mäts med olika mått. Det
finns partier med rätt att tycka och det finns partier som saknar denna
rätt.
När Sverigedemokraterna kräver
svenskakunskaper och egenförsörjning, då klassas det som
avskyvärt. När Folkpartister kräver samma sak uteblir tillmälena.
Eller kommer TV-nyheterna fortsättningsvis
att tala om "det främlingsfientliga Folkpartiet"?
Knappast!
3.
Folkpartiets förslag vittnar om insikter
i en aktuell svensk verklighet:
Kravlösheten vid beviljande av svenska medborgarskap har varit total.
Många invandrare visar svagt intresse för att lära sig svenska.
Långtifrån alla vill försörja sig genom eget arbete,
alltför många av de nyligen invandrade är permanent bidragsberoende.
I själva verket kostar detta svenska
skattebetalare svindlande belopp.
Det kan ses som en förklaring till att Sverige har ett högre skatteuttag
än andra länder. Eller det kan ses som en orsak till att vi inte
kunnat betala av på vår gigantiska statsskuld, där bara
ränteutgifterna varje år ligger på cirka 100 miljarder
kronor.
Vilket oerhört slöseri har inte
pågått, år efter år! Varför har inte Folkpartiet,
varför har inte andra riksdagspartier, reagerat långt tidigare?
Och är inte Sverigedemokraterna, som faktiskt reagerat
från början, nu värda en stor eloge?
4.
Hur är fp-förslagen tänkta
att fungera konkret? Här har journalisterna visat en påfallande
finkänslighet, genom att avstå från svåra frågor.
Men hur göra med de flykting- eller
anhöriginvandrade som helt enkelt är arbetsskygga? Vad ska hända
när någon inte vill ta ett anvisat arbete? Ska vederbörande
bli utan bidrag? Ska han/hon skickas tillbaka? Behövs det en omfattande
återvandring?
5.
Folkpartiet hade dessutom förslag om
arbetskraftsinvandring. Där skulle uppehållstillståndet
uttryckligen vara tillfälligt, och dras in så fort vederbörande
mister sitt arbete.
Vilket drömläge för en arbetsgivare!
Vad blir inte en sådan anställd beredd att gå med på
för att vara till lags? Vilka underbud och vilken lönepress kan
inte detta leda till?
Om vilken sorts människosyn skvallrar här fp:s tankegångar?
6.
Folkpartiet säger sig önska en
totalt sett ökad invandring. Utgångspunkten var att det svenska
samhället inte klarar sig utan ett tillskott av arbetskraft utifrån.
I verkligheten finns nu över en miljon
vuxna i Sverige som inte har eget förvärvsarbete. Samtidigt som
antalet personer i åldern 16-64 år ökat (genom invandringen)
har antalet som försörjer sig själva minskat!
Lösningen är alltså
inte ökad invandring. Lösningen är att sätta en större
andel av dem som redan finns här i arbete.
Från de korrektas sida talas ju hela
tiden om "flyktingar". Låt oss ta fasta på detta!
Vad som skiljer en flykting från en
invandrare är att vederbörande kommit hit för att stanna
tillfälligt, så länge ett skyddsbehov föreligger. När
förhållandena i hemlandet blivit sådana att man kan åka
dit på semester, då är det dags att flytta dit igen permanent.
Vad Sverige behöver mer än ytterligare
invandring är en omfattande återvandring.