Aktuell kommentar - vecka 24/05
Weimar da capo?
"Det får inte
hända igen!" Så har det, utifrån "Förintelsen"
kampanjats med allt större intensitet alltsedan mitten av 1990-talet.
För att riktigt markera hur viktigt det är att vi lär
av historien har en särskild myndighet inrättats, "Levande historia".
På ett allmänt plan är det
inte svårt att instämma med ambitionen. Problemet är att
man inte lever upp till den. Vad som lärs ut av historia 1)
är nämligen så ytligt och så politiskt korrekt att
det blir kontraproduktivt. Genom att extremt förenkla skeendet och
framställa historien som en kamp mellan "onda" och "goda"
krafter uteblir förståelsen. Därmed ges heller inga förutsättningar
för vettiga slutsatser.
Utgångspunkten är alltså
att nazismen inte ska komma till makten igen och att inga grupper av människor
än en gång ska drabbas av förföljelse. Vad
är det då vi ska se upp med?
Det är inte fel att se upp med nazi-symboler
och Hitler-dyrkan, men man ska ha klart för sig att våld och
förtryck kan smita in bakvägen, under helt andra symboler. När
förföljelsen tar fart i Sverige - detta
har redan börjat! - så sker det framförallt under Godhetens
baner och med politiskt korrekta makthavares goda minne.
Egentligen finns ett grundkoncept som går
igen varhelst man drar igång: de människor som förföljs
är stämplade som farliga och onda, de som förföljer
har givit sig själva ett moraliskt tolkningsförträde och
en frisedel beträffande metoder.
För att anknyta till rubriken om
Weimar, en annan infallsvinkel:
Hur var det möjligt för Hitler
och nazisterna att komma till makten i Tyskland 1933? Det hade föregåtts
av att NSDAP, det nationalsocialistiska partiet, fått alltfler medlemmar
och i val successivt ökat sin andel av rösterna. Bakgrunden till
detta var Weimarrepubliken under 20-talet och fram till "Machtübernahme".
Begreppet "Weimarrepubliken" representerar
en stat med svaga regeringar och ett dåligt fungerande rättsväsende.
Politiska mord förekom, även på ministrar. Otryggheten för
medborgarna var stor, både genom massarbetslösheten och hyperinflationen.
Dessutom var ordningsmakten svag och domstolar korrupta. I detta vakuum
blev det fråga om makten över gatuutrymmet, där striden
stod mellan nazisternas slagskämpar, organiserade i SA, och kommunisternas
motsvarighet.
Tyskarna var desperata pga den ekonomiska
otryggheten, men också pga förnedringen genom Versaillesfreden
och fransmännens ockupation av Ruhrområdet. I denna desperation
grep man efter det halmstrå som fanns att tillgå
- Hitler.
PARALLELLERNA mellan 20-talets Tyskland
under Weimarrepubliken och dagens Sverige är skrämmande:
Vi har visserligen ingen hyperinflation, men arbetslösheten ökar
och omfattar i praktiken mer än 1 miljon personer i yrkesaktiv ålder.
Företag flyttar utomlands och den offentliga sektorn skär ned.
Den ekonomiska otryggheten märks genom allehanda svångremmar.
Först drabbas de svagaste, sedan de näst svagaste...
Vad Versailles var för tyskarna är för oss kampanjandet för
mångkultur och inskränkningar i yttrandefriheten, förlöjligandet
av svenskhet och det ständiga hackandet på dem som genom sina
arbetsinsatser håller samhället igång.
Nazististernas SA har sin motsvarighet i AFA och andra organiserade våldselement.
Framförallt ligger en parallell i rättsapparatens kollaps. Våldet
sanktioneras uppifrån. Och massmedia tiger eller underblåser.
Sverigedemokraterna har
klart tagit ut sin kompassriktning: att arbeta helt med demokratiska och
fredliga metoder. De
som arbetar för att förmå SD att välja en annan väg
finns på två håll:
Å ena sidan de grupper som kallar sig nationella, men som förkastar
demokratin.
Å andra sidan de grupper som kallar sig demokratiska, men som förkastar
nationen.
Till de senare hör
tydligen både AFA och Vänsterpartiet, JK och RÅ, massmedia och polis,
riksdag och regering.
Vi vet vad som kom efter
Weimar.
Vad ska komma efter Persson?