Inför
TV4-debatten mot Sverigedemokraterna den 19/4 -07 skrev Mona Sahlin
i Expressen och motiverade varför hon skulle ställa upp:
"...för
att inte erbjuda dem den martyrroll
de tycks så intresserade av att ikläda sig, har vårt
parti tackat ja till en debatt."
Med
andra ord: hon tog ganska lätt på de politiska trakasserier och
det våld som SD:are gång på gång utsatts för.
Bara
av taktiska skäl valde hon att ställa upp - inte för att
det i en demokrati skulle vara naturligt att företrädare för
olika åsiktsriktningar möts och att argument får brytas
mot argument, inför väljarna.
Inte
ens denna martyr-deklaration i Expressen visade vara så allvarligt
menad. I sitt slutinlägg i debatten axlade nämligen Mona Sahlin
själv en martyrroll. Hon menade att SD:are framfört hätsk
kritik mot henne på internet, och att hon blivit hotad.
Det
är ju två helt skilda fenomen (vilka inte bör blandas samman!)
:
A.
att kritisera, om än i skarpa ordvändningar
och med vassa argument
B.
att hota eller trakassera genom olika former av repressalier.
A.
Det första hör demokratin till. Sahlin själv har
inte sparat på invektiven mot SD, senast i TV-debatten inledde hon
med de vanliga anklagelserna: "högerextremt", "rasistiskt",
"främlingsfientligt". Då måste hon också
finna sig i att få mothugg och svar på tal.
B.
Det andra har däremot ingen plats i en demokrati och ska inte accepteras.
Ett
helt aktuellt exempel på trakasserier är det faktum att ingen
lokaluthyrare i Sverige vill eller vågar hyra ut till SD. Partiet
kan inte hålla sitt riksårsmöte.
Hur
tunn den demokratiska fernissan är inom (s)-leden bekräftades
i ett nyhetsinslag på SVT den 21/4. Nalin Pekgul, ordförande
för s-kvinnorna, förklarade att hon tyckte det "kändes
skönt" att SD inte kunde få tillgång till en
möteslokal, "det visade att inga ville ha med dem att göra".
Nu
är det knappast egna politiska åsikter hos lokaluthyrarna som
fällt avgörandet, utan hot
från AFA och vänsterextremister, i kombination med att polisen
inte gör sitt jobb.
Pekguls
uttalande vittnar inte bara om ett förakt för demokratiska spelregler,
det vittnar också om en häpnadsväckande okunnighet om socialdemokratins
egen historia! Just sådan var ju situationen för August Palm
när han reste runt i Sverige och agiterade i slutet av 1800-talet.
Han fick inte tag i lokaler, han fick dessutom problem med mötestillstånd.
Så han organiserade "politiska promenader".
Här
utmärker sig också Aftonbladets gratistidning, "Punkt.se".
Den 13/4, efter att även Grand Hotel i Saltsjöbaden sagt nej,
intervjuas en SD-företrädare:
"-
Varför tror du att hotell inte vill hyra ut sina lokaler till er?
-
Ja, det är ju på grund av hotbilden från våldsamma
kommunistiska grupperingar. Men det är inget bra skäl, med hjälp
av polis borde hotellet kunna sköta säkerheten.
-
Det kan inte bero på att ni är ett
kontroversiellt parti?"
Vad
blir logiken i ett sådant resonemang?
När
är att parti "kontroversiellt"? Blir det "kontroversiellt"
om det för fram åsikter som inte alla delar?
Något
sådant parti kan knappast finnas, så länge det finns olika
åsikter bland medborgarna. Och funnes ett sådant parti, då
skulle ju både andra partier och allmänna val bli onödiga.
Resonemanget
ger i praktiken en grupp av individer vetorätt. Känner de att
det tycker tillräckligt illa om ett visst parti, då blir detta
parti "kontroversiellt". Därmed kan det förhindras att
få tillgång till möteslokaler.
Denna
vetorätt bör då - i konsekvensens namn - tillkomma även
sverigedemokrater. För SD:are är samtliga sju riksdagspartier
mycket kontroversiella, eftersom de alla företräder en invandringspolitik
som leder till sönderfall av det svenska samhället.
SÅ
VAD GÖR Sverigedemokraterna nu? Kommer de att börja ringa in bombhot
mot andra partiers möten, i ett försök att skapa lika villkor?
Och kommer polisen då att stå maktlös?
Nej,
någon sådan test av polisen kommer knappast att ske. Hos Sverigedemokraterna
är nämligen demokratiska principer betydligt djupare förankrade
än hos (s) och andra riksdagspartier.
Justitieminister
Beatrice Ask har åtminstone i princip tagit avstånd
från mötesblockaden mot SD. Hon ser det i varje fall som ett
problem när ett parti på detta sätt förhindras att
hålla kongress, så att partiarbetet förlamas: ingen ny
partiledning kan väljas, inga nya program antas. Men det stannar tydligen
vid ord från regeringen.
Så
skulle det inte behöva vara!
Om
regeringen verkligen ville markera och ställa upp till demokratins
försvar, då skulle den nu kunna vidtaga åtminstone två
helt konkreta åtgärder:
1.
Erbjuda SD tillgång till Andra kammarens plenisal
på Helgeandsholmen för sitt Riksårsmöte.
2.
Ersätta länspolismästare Carin Götblad
och andra polischefer som så uppenbart misslyckats, med personer
som kan klara den grundläggande uppgiften - att ge medborgarna skydd.
