Muslimskt vägval
I DN
den 31/5 -07 slår forskaren José
Alberto Diaz larm: fler svenskar än tidigare är skeptiska
till islam i Sverige. "Integrationsbarometern" - genomförd
på uppdrag av Integrationsverket - visar enligt Diaz uppseendeväckande
resultat:
"Andelen
som tar avstånd från påståendet 'Jag
skulle ha svårt att flytta till ett område där det bor
många muslimer' minskar också från 44 till 41 procent."
Resultatet
i en motsvarande undersökning åtta år tidigare gav ett
svar som var tre procentenheter högre.
"När
det gäller föreställningen att förekomsten av många
muslimer i landet skapar känslor av främlingskap ('känner
mig som främling i mitt eget land') inträffar både
en minskning av dem som tar avstånd (från 73 till 66 procent)
och en ökning av dem som instämmer (från 25 till 30 procent)."
Just
i denna DN-artikel används inte begreppet "islamofobi",
men det är ändå det politiskt korrekta budskapet: personer
som inte vill ha invandring av muslimer till Sverige hälso-diagnostiseras:
de bär på en form av psykisk sjukdom. Smittsam, får man
förutsätta...
Lisbeth
Lindeborg, i DN
den 3/6 -07:
"I Sverige attackeras företrädare för en konstruktiv
kritik av islam och de utpekas som islamofober i syfte
att försöka skrämma dem till tystnad. Detta provinsiella
debattklimat präglat av konfliktskygghet och bakåtsträvande
tendenser återfinner jag ingen annanstans i våra grannländer."
I Nederländerna
mördades som bekant Theo
van Gogh i Amsterdam år 2004. Till minne av den mördade
filmskaparen ville holländarna resa en staty. Planerna hindrades
dock av militanta muslimer. Då föreslogs en minnestavla, men
inte heller detta gick dessa muslimer med på. Hotelser har gjort
att holländarna nu dragit tillbaka förslaget.
Alla muslimer
är inte sådana, men tillräckligt många för att
det ska utgöra en politisk realitet. En realitet som man inte kan bortse
från.
Man
kan skilja på muslimer i allmänhet och fundamentalistiska
muslimer, på islam och
islamism. Det senare representerar en farlig typ
av islam!
Lisbeth
Lindborg i
DN
den 13/8 - 05:
"Enligt
opinionsmätningar i Tyskland är 72 procent av landets tre miljoner
muslimer emot islamismen och för en fortsatt integration. Men det är
de andra 28 procenten som har övertaget med sina hot, sin skrämseltaktik
och sin terror."
Innebörden
av detta är att invandring av många muslimer utgör ett problem
för vårt samhälle. Även om bara en minoritet är
militanta så får de, genom den större gruppen av muslimer,
en miljö att operera i.
Lindeborg
avslutar:
"Medan
man i Frankrike och nu i Storbritannien börjar se närmare på
islamismens nätverk anses det inte politiskt korrekt att diskutera
öppet om detta i Tyskland och Skandinavien. Temat är tabubelagt.
Men då politiker och opinionsbildare inte öppet erkänner
islamismen som den totalitära och växande rörelse den är,
sviker de inte bara sina 'urbefolkningar' utan även det flertal muslimska
invandrare som vill leva i lugn och ro i de västliga demokratierna.
Därmed gör de sig indirekt medskyldiga till terrorism."
"Inte heller Hitler lyckades i sin strävan efter ett världsherravälde.
Dock ledde oförmågan att stoppa honom i tid till enorma offer.
Desto viktigare är det att reagera mot islamismen nu
och erkänna vad den står för.
Av
grundläggande betydelse är att integrera de muslimska församlingarna.
Denna uppgift måste delas mellan värdland och invandrare vilka
inte ska tillåtas att leva i parallella, men åtskilda samhällen.
De 15-18 miljoner muslimer som nu finns i Europa måste äntligen
ta sin del av ansvaret. Alla islamister är inte beredda att utöva
våld. Men islamister som är potentiella terrorister bör
kunna utvisas. Detsamma borde gälla för dem som på olika
sätt stöder terrordåd
.
Likaså vore videoövervakning av 'misstänkta' moskéer
en tänkbar åtgärd. Med tanke på den intolerans som
utgår från islamismen är varje form av tolerans visavi
militanta islamister ansvarslös."
Naiviteten
och eftergivenheten för islamska krav finns inte bara inom Sverige
och enskilda västländer. Den märks även på internationell
nivå. Inom "FN:s råd för mänskliga rättigheter"
antogs nyligen en resolution som förbjuder kritik av islam!
Resolutionen
är visserligen inte rättsligt bindande, men blir ändå
ett vapen i händerna på islamisterna, för att tysta vad
islamisterna stämplar som "förtal".
Lisbeth
Lindeborg, i sin DN-artikel den 3/6 -07:
"Första
tanken var att det måste handla om ett aprilskämt. Men närmare
efterforskning visade att FN:s råd för mänskliga rättigheter,
Human rights council, den 30 mars i år antog en resolution som i princip
förbjuder kritik av islam. Ty även om resolutionen, som OIC (Organization
of the islamic conference) tagit initiativet till, uttalar sig mot 'förtal
av religioner och deras värderingar' i allmänhet, så nämns
bara 'det förtal som muslimska minoriteter och islam' utsatts för
sedan 11 september 2001. Vad som däremot inte nämns i resolutionen
är islamiska länders diskriminering och förstörelse
av kristna helgedomar; inte heller nämns förföljelsen av
andra religiösa minoriteter och dödandet av kristna dignitärer
eller avsaknaden av religionsfrihet i nästan alla stater med en muslimsk
majoritet.
I det Genève-baserade Human rights council
ingår 47 stater. De flesta av dessa är "allt annat än
förebildliga demokratier", konstaterar Lindeborg. Resolutionen
är, menar hon, en skandal:
"Som officiell väktare av mänskliga rättigheter borde
FN veta att de mänskliga rättigheterna är till för att
skydda individer och deras rättigheter, inte skydda religioner."
"...vem bestämmer vad som är förtal, vem tar sig rätten
att omtolka kritik som förolämpning? Utan tvivel står vi
här inför ett semantiskt kaos där formuleringarna i resolutionen
blir ett eldorado för irrationell och emotionellt laddad godtycklighet."
Hon
finner detta stöd till islamisterna särskilt olyckligt just nu:
"Det råder ingen tvekan om att islam nu nått en skiljeväg
mellan samtidigt växande fundamentalistiska och reformatoriska tendenser.
Men medan resolutionen ligger i islamismens och även det traditionella
islams intresse är den ett slag i ansiktet på reformkrafterna
inom islam. Ty reformmuslimer världen över är väl medvetna
om att endast konstruktiv kritik kan föra utvecklingen av islam vidare
på samma sätt som kristendomen gick igenom sina svåra utvecklingsperioder
alltsedan medeltiden med upplysningen som en avgörande fas.
En absolut förutsättning för denna konstruktiva kritik
är en öppen debatt utan politiskt korrekta skygglappar.
Nu hotas en sådan debatt av FN-resolutionen samtidigt som denna bidrar
till det fastlåsta debattklimatet i några europeiska länder
utöver de islamiska staterna."
Muslimer
i Sverige står nu inför ett vägval. Har de kommit hit för
att omvandla vårt samhälle efter koranens och imamers påbud
eller har de kommit för att anpassa sig och bli en del av vårt
samhälle?
•
Accepterar de principen om alla människors lika värde?
• Eller
kräver de särskilda begränsningar av kvinnors rättigheter?
•
Accepterar de att underordna sig svenska
lagar?
• Eller
arbetar de för parallella rättssystem, med särskilda lagar
för muslimer?
•
Accepterar de yttrandefrihet, även för
andra än sig själva?
• Eller
kräver de - med hänvisning till hur de känner sig kränkta
- att kritiker ska beläggas med munkavle?