Skoldilemma
Hermodsdalsskolan
i Malmö har blivit riksbekant. Vandalisering och hot mot lärare
har där varit mer vanligt förekommande än på kanske
någon annan högstadieskola i Sverige.
I Sydsvenskan
publicerades en "meritlista":
*
December 2004: Metodiskt krossar någon 38 fönsterrutor
på skolan.
*
Mars 2005: Anlagd brand inne på en toalett i rasthallen. Personal
och elever lyckas släcka branden.
*
April 2005: Anlagd brand på en av skolans toaletter.
*
Maj 2005: Rektorn Jytte Lindborg beslutar att flytta 20 bråkiga
elever från skolan.
*
Maj 2005: Räddningstjänst rycker ut till skolan efter larm
om ammoniakutsläpp. Elever börjar då kasta sten på
brandbilarna. Det upphör först efter att polis anländer.
*
Maj 2005: Stort gängslagsmål med 30-tal ungdomar inblandade.
*
November 2005: Stadsdelsfullmäktige i Fosie beslutar att rusta
upp skolan för 30,5 miljoner kronor. Moderaterna motsätter sig
planerna och menar att eleverna ändå kommer att förstöra
skolan.
*
December 2005: Ett femtontal staketstolpar rivs upp vid skolan. Kostnaden
för kommunen: 20.000 kronor.
*
December 2005: Skolan nära att brinna ner. En vaktmästare
upptäcker en morgon att det har brunnit i en soffa i ett elevutrymme.
Brandrisken var överhängande, men elden självdog.
*
Januari 2006: En våldsam brand förstör fyra klassrum,
eller cirka 400 kvadratmeter av skolan. Branden är troligen anlagd
och det beräknas kosta 9 miljoner kronor att bygga upp skolan.
*
April 2006: En 28-årig lärare på skolan hotas med
en luftpistol av två elever. När eleverna försöker
avlossa ett skott kommer det dock bara luft.
SVT:s "Dokument
inifrån" sände i november 2007 ett program
om denna invandrartäta skola.
Jytte
Lindborg intervjuades, när hon just hade tillträtt som rektor
för Hermodsdalsskolan. Hon skulle då se till att vad som ute
i samhället betraktades som brott skulle betraktas så även
på skolans område, och polisanmälas. Det blev snabbt växande
pappershögar!
Två
år senare - och tio år till synes äldre 1)
- intervjuades rektor Lindborg igen av SVT-reportern Evin
Rubar.
Åtgärderna
hade inte hjälpt. Ordningsproblemen och avsaknaden av respekt för
skolpersonalen hade fortsatt, studieresultaten var alltjämt mycket
dåliga.
Detta var
bakgrunden till att Fosie stadsdelsfullmäktige tog det unika beslutet
att helt lägga ned skolans högstadium.
SVT-programmets
rubrik var "Syndabockarna". Med den
rubriken syftade Evin Rubar på att rektorn Jytte Lindborg och sedan
fp-politikern Jan Björklund hade utpekat ett 20-tal elever som ansvariga
för problemen.
Detta var
enligt Rubar fel, både sakligt och moraliskt:
1.
I själva verket var det en större krets av elever på skolan
som gjort sig skyldiga till störningar och övergrepp.
2.
Det var fel att hålla dessa elever ansvariga för vad
de gjorde, eftersom de fick stryk hemma - de var bara offer.
TV-programmet
hittade i stället sina egna syndbockar att lägga skulden för
problemen på, nämligen rektor Lindborg och politiker Björklund.
I presentationen av programmet på sin webbsida skriver "Dokument
inifrån":
"Skolminister
Jan Björklund tycker att han har bevis för att det krävs
hårdare tag i skolan. Men hur skärper
man straffet för ett barn som redan fått det strängaste
straffet?"
"Hårdare
tag". Detta är den återkommande propagandafrasen från
de politiskt korrekta i skoldebatten, ägnad att sätta stopp för
varje vettig diskussion. Vad Björklund föreslår är
ju inget annat än en återgång till det som tidigare var
en självklarhet inom den svenska skolan, på den tiden som den
fungerade:
a)
Det ska finnas ordningsregler, gällande lika för alla.
b)
När någon bryter mot dessa regler ska någon form av sanktion
följa.
I sak finns
ingen anledning att ifrågasätta Rubars första tes, nämligen
att det var fler än 20 elever som medverkat i skadegörelse
och allvarliga föreseelser.
Men när
både rektor och politiker hänger sig åt denna retorik om
att det är "bara ett 20-tal" måste det ses mot bakgrund
av att de flesta (eller alla?) elever på skolan har utländsk
bakgrund.
Skulle en
skolledare eller politiker i det läget säga att många eller
de flesta av eleverna uppför sig illa, lever ju vederbörande farligt.
Anklagelsen ligger då nära, att han eller hon är "främlingsfientlig",
"sprider fördomar", "fiskar i grumligt vatten",
osv.
I Sverige
finns ett politiskt korrekt
påbud om att obehagligheter inte får öppet erkännas
och sägas. Så fort ämnet invandring tangeras är verkligheten
av underordnad betydelse.
Även
Rubars andra tes, nämligen att de som bråkar brukar få
stryk hemma, stämmer förmodligen.
Och där
finns ett samband: hemma kan dessa invandrarpojkar inte slå
tillbaka, detta bygger upp aggressioner. I skolan kan de ge utlopp för
sina aggressioner. De vet ju att där är de ensamma om att kunna
utöva våld, de riskerar ingenting genom att släppa loss.
Åtminstone
två instanser drabbas uppenbarligen av Rubars kritik:
•
Föräldrarna, som slår sina barn.
•
Rektorn och skolpersonalen, som ringer hem till dessa invandrarföräldrar
och avslöjar att deras pojke burit sig illa åt - varpå
pojken åter får stryk.
På
ett allmänt plan är det inte svårt att instämma:
A.
Det fungerar inte att tillämpa olika normer och uppfostringsmetoder
i hemmet och i skolan. Samma metoder måste tillämpas på
båda håll.
B.
I Sverige tillämpar vi inte längre aga i barnuppfostran. Den
metoden bör tillhöra en tid som vi nu lämnat bakom oss.
Men det
är lätt att sitta och peka finger! Vad är alternativet?
- Vad ska
skolpersonalen göra? Ska de hemlighålla för invandrarföräldrarna
att deras barn missköter sig i skolan?
- Vad ska
invandrarföräldrarna göra? Hur ska de reagera när deras
barn bara struntar i tillsägelser och muntliga tillrättavisningar?
En nödlösning
vore att inrätta särskilda skolor för de pojkar som saboterar
på skolorna. "Furirskolor", där samma hårda uppfostringsmetoder
används som i hemmen. Dvs varje ansats till våld eller bristande
respekt mot äldre möts av omedelbara och påtagliga betraffningar,
om nödvändigt innefattande våld.
Ett problem
med denna "lösning" vore att aggressionerna inom dessa pojkar
därigenom inte blir mindre. Till sist skulle dessa aggressioner ändå
finna utlopp: när pojkarna kommer ut på gatan spöar de upp
"svennar" och ger sig på "svennehoror".
Skulle man
satsa på detta, då behöver det följas upp med murar
och avspärrningar, så att dessa vandrande bomber inte kommer
i närheten av vanliga svenskar.
Det är
alltså tveksamt om detta kan vara en framkomlig väg.
(Såvida
inte redan själva hotet av att hamna på en "furirskola"
- förutsatt att hotet är trovärdigt - kan förmå
stökiga pojkar att skärpa sig, för att få stanna kvar
på en vanlig skola. Det ska kanske inte uteslutas, att de trots allt
i någon mån råder över sina egna handlingar...)
Men vad som
åtminstone måste ske - och som borde ha skett för länge
sedan - är att nu omedelbart dra i nödbromsen!
Dvs stoppa ytterligare
invandring, i varje fall från andra kulturområden.
Den aspekten
berördes inte i SVT-programmet. Den inte ens antyddes, av någon
av de i programmet medverkande. Den var tabu.
Det är
naturligtvis fel att söka syndbockar, i den meningen att man går
alltför långt i förenkling av en problematik och ensidigt
lägga allt ansvar på en person eller en instans.
Men det betyder
inte att ingen kan göras ansvarig för
vad som sker. Möjlighet till ansvarsutkrävande är centralt
i en demokrati!
Särskilt
allvarligt blir det, när de ansvariga vägrar att ta reson. När
de framhärdar i en destruktiv politik, även långt efter
att vi alla står med facit
i hand.
Det är
inte svårt att se vilka som bär det yttersta ansvaret för
den situation som det svenska samhället nu hamnat i.
Det är
alla de svenskar - journalister, politiker, skolledare m.fl. - som blundar
för betydelsen av den förda invandringspolitiken och som ställer
sig i vägen för den där nödvändiga kursomläggningen.