Kluvet kring SD
För
Sverigedemokraterna finns två möjliga hållningar till vad
som är viktigast:
A.
Politiken
och sakfrågorna, påverkan av opinionen och påverkan av
andra partier.
B.
Organisationen
och det partipolitiska spelet, att SD klättrar i opinionsmätningar
och tar sig in i riksdagen, får mandat och tillgång till statliga
bidrag. Blir accepterat som ett "seriöst" parti.
Tyvärr
är det den sistnämnda hållningen som dominerar. Ett mått
på den saken är partiets tidning, "SD-Kuriren",
där kontrasten blir bjärt vid en jämförelse med Nationaldemokraternas
tidning, "Nationell
idag" .
En motsvarande
uppdelning i två olika hållningar finns hos de politiskt korrekta:
A.
Folkpartiet
gjorde för några år sedan en ansats, om än lam, med
sitt krav att man ska kunna svenska för att få svenskt medborgarskap
(ett krav som partiet sedan övergivit).
Moderaterna
har signalerat att, för att kunna bekämpa Sverigedemokraterna,
måste andra partier ta sig an de sakfrågor och de problem som
gör att många väljare lägger sina röster på
SD.
B.
En annan
linje sätter som överordnat mål att just de politiska frågor
som Sverigedemokraterna driver inte ska hamna på dagordningen och
att inga av de krav som kommer från SD ska få genomslag.
En konsekvens
av denna principfasta linje blir naturligtvis att SD tydligare framstår
som den enda egentliga oppositionen, och att utsikterna därmed ökar
för att partiet ska ta sig in i riksdagen.
En
företrädare för principfasthet i bekämpandet av SD är
Ulf Lundén, kulturjournalist på Dala-Demokraten. Under
december 2008 hade han en artikelserie
i tidningen om SD, inledd med rubriken "DIN
ARBETSKAMRAT KAN VARA SVERIGEDEMOKRAT".
"Främlingsfientlighet
och missnöjesyttringar håller på nytt att skaffa sig fotfäste
i det svenska parlamentet", varnar Ulf Lundén.
Detta
är uppenbarligen en form av sjukdomstillstånd, med smittorisker.
"Någon enkel medicin går
inte att skriva ut", förklarar kulturjournalisten,
men gör sedan ändå ett försök:
"Hur
skall arbetarrörelsens största parti återta sin roll som
samhällsförändrande kraft?"
frågar han , för att sedan själv ge
svaret: Det behövs en "kulturrevolution"
inom svensk socialdemokrati.
Denna innefattar
"en ny grundläggande folkbildning och en rejäl kursändring".
Partiet måste uppvisa "en offensiv
hållning i flykting- och integrationspolitiken".
Det senare
innefattar att vi ska "lära oss mer
om de nya svenskarna". Däremot ska integrationen inte
innefatta att några krav ställs på invandrare. Lundén
nämner uttryckligen Folkpartiets krav på språktest som
ett avskräckande exempel - det är att
"fiska i bruna vatten".
"Sverigedemokraterna
vinner segrar på att locka motståndaren i fällan. Att sätta
likhetstecken mellan flyktingar och problem. ... De etablerade partierna
försöker övertrumfa varandra i konsten att ställa krav
på flyktingarna."
Med andra
ord anges redan från början vad man ska få lära sig,
när man lär sig mer om "de nya svenskarna". Dit får
inte höra problem. I sin artikelserie understryker Ulf Lundén
hur många irakier, kurder och somalier som kommit till Borlänge,
samtidigt som han taktfullt undviker att nämna något om den höga
brottsligheten just i Borlänge (se här,
här
och här).
När
han ändå nuddar vid problemet brottslighet och att där finns
en överrepresentation för invandrare har han förklaringar:
"En förklaring är att integrationen
inte har lyckats. Många invandrare tvingas in i levnadsvillkor som
kan leda till kriminalitet."
Samtidigt
skriver Lundén om "fördomar"
som grasserar.
Den lundenska
kulturrevolutionen innefattar hursomhelst att vi ska överse med denna
brottslighet, även om den skulle vara verklig:
"Intolerans. Stängda gränser. Utanförskap. Det hör
inte hemma i ett land som vill kalla sig ett modernt samhälle."
"För
mig betyder kultur att den gör människan mänsklig, det vill
säga human, tolerant, överseende och barmhärtig."
"Det
handlar i grunden om solidaritet",
slår han fast.
Samtidigt
har DD-journalisten en gardering. Vi tjänar på invandringen:
"Hur
skall Borlänge, Dalarna och Sverige överleva utan invandring från
andra länder?... Befolkningen åldras i snabb takt. Allt färre
måste försöka försörja allt fler äldre människor
i såväl Borlänge som övriga Sverige. Invandringen
till Sverige är för liten. ...inte bara humanitära
och solidariska argument utan även ekonomiska motiv..."
Det handlar
alltså om en win-win-situation, med bara
fördelar, för alla berörda. I
själva verket är vi svenskar ganska hjälplösa på
egen hand, vi klarar oss inte utan invandring.
Där
fick Ulf Lundén samtidigt till det mot "myten
om den svenska kulturella överlägsenheten".
Och
när invandringen rymmer bara fördelar finns utrymme för generositet
beträffande skäl att få stanna i Sverige: "Människans
längtan efter någonting bättre och större driver oss
över kontinenter."
Samtidigt
uppstår naturligtvis en fråga. Om invandringen rymmer uteslutande
fördelar, hur kan det finnas de som motsätter sig ökad invandring?
Förklaringen ligger i två moment:
• å ena sidan okunskap, fördomar och rädsla
•
å andra sidan extremism och ondska.
Fördelningen
mellan de båda är oklar, men ingen behöver betvivla att
det senare momentet finns med beträffande SD - ett parti med "bruna
rötter" och en "fascistisk
historia".
Ingen kan
ta miste på folkbildarambitionen från Ulf Lundéns sida.
Han kan således upplysa Dala-Demokratens läsekrets om de rätta
förhållandena på ett antal centrala punkter:
•
"Enligt
Anders är mångkultur
lika med normlöshet... Anders påstående är ytterst
märkligt om man skaffar sig historiska kunskaper och dessutom kommer
ihåg att hans egen far invandrade från Österrike på
60-talet."
•
"Tanken om ett homogent nationellt
kollektiv av människor faller på sin egen orimlighet. Och är
i grunden en odemokratisk tankefigur."
•
"Statens kostnader
för invandrare och flyktingar var 2005 7,1 miljarder kronor.
Den vanligaste totala kostnaden är cirka 40 miljarder."
•
"Högerextrema organisationer påstår
att det pågår en massinvandring till Sverige. Det är inte
sant."
Det här sista påståendet
kan ju förbrylla den som tagit del av uppgifter om att invandringen
till Sverige de senaste åren slagit nya rekord
och att den med bred marginal överträffar
invandringen till våra nordiska grannländer
eller överhuvudtaget till andra länder i Europa.
Vad Ulf Lundén
här jämför med är dock vissa u-länder, grannländer
till konflikthärdar. 1)
Klart är att denne
kulturjournalist ser sig själv som en god människa. Som han formulerade
saken i presentationen av sin artikelserie: "Principen
om alla människors lika värde måste försvaras till
varje pris."
Priset må då
bli att ibland "tänja på" sanningen, men detta sker
ju med ett gott uppsåt.