Den 8 juni 1997 publicerades på DN DEBATT ånyo ett namnupprop kring flyktingpolitiken och debatten kring densamma. Rubriken löd: "NU KAN VI INTE TIGA LÄNGRE".
Själva artikeln upptog en tredjedel av "debattsidan". Resten fylldes upp med de 72 namn - med titlar - som undertecknat artikeln, samt porträtt på 15 av undertecknarna.
Majoriteten av de 72 var artister och sångare, skådespelare eller regissörer. Listan toppades av Niklas Nordström, Camilla Henemark och Paolo Roberto.
Artikeln kommer här. Som vanligt har vi lagt in klickpunkter för blågula kommentarer:
Den 3 april skrev några av oss en artikel här på Dagens Nyheters debattsida. I den uttryckte vi vår oro för de fördomar och idéer som lanserats i moderaternas manifest "Land för hoppfulla". Efter den artikeln har debattens vågor gått höga.
Vi vill med den här artikeln inte lägga locket på någon debatt. Diskussioner och debatter är alltid viktiga och nödvändiga, inte minst om flykting- och invandrarpolitik. Ibland blir tonen hård och uppiskad. Det är inte heller fel. Det är genom debatten och diskussionen en demokrati utvecklas och vitaliseras.
Det vi vänder oss emot i den debatt som förts de senaste veckorna är de åsikter som för tankarna till en svunnen tid.
När biträdande professorn i socialantropologi Kajsa Ekholm Friedman påstår att invandring leder till sönderfall.
När moderate riksdagsledamoten Sten Andersson öppet sympatiserar med den främlingsfientliga organisationen Folkviljan och massinvandringen.
När moderate Per Unckel på fullt allvar hävdar att människor bryter upp från sina hemländer och söker sig till Sverige för att få bidrag.
När moderaterna i sitt manifest "Land för hoppfulla" skriver om "svartskallefamiljer som får en inkomst som motsvarar en levnadsnivå på flera hundra tusen".
När vi hör detta får vi inte vara tysta. Vi måste högt och tydligt ropa stopp.
Det här är inte längre en diskussion om invandrar- och flyktingpolitik. Det är en debatt där fördomarna och inskränktheten tillåts hagla fullständigt fritt. Det gör oss både beklämda och rädda. Det farliga är inte de få intoleranta utan de mångas tystnad.
Vardagsrasismen och fördomarna finns där ändå. De behöver inte draghjälp av biträdande professorer eller representanter för ett parti som enligt opinionsmätningarna samlar runt 30 procent av väljarna.
Vi vill inte att rasism och främlingsfientlighet ska vara en partipolitisk fråga. Moderaterna räknar med sitt manifest att göra den till det. Vi kan inte stillatigande acceptera det öppna fisket i grumliga vatten.
Vi kan inte tyst se när ett parti som tävlar om regeringsmakten glider allt längre ut på högerkanten. Viljan att hålla rent högerut får inte innebära att man ställer portarna på vid gavel åt samma håll.
Vi som skriver den här artikeln kräver att moderaterna backar från sitt manifest och tar avstånd från organisationen "Folkviljan och massinvandringen". Det handlar inte om att vi vill strypa debatten.
Det handlar om att moderaterna helt enkelt trampat snett i den här frågan. Genom de snedtrampet har man släppt fram och backat upp de krafter som inte tycker att Sverige ska vara ett mångkulturellt land. Moderaterna borde inse sitt misstag och öppet deklarera ett avståndstagande. Endast då kan debatten börja föras i en mer normal samtalston.
Vi vill ha ett öppet Sverige. Vi vill ha ett mångkulturellt Sverige där invandrare och svenskar möts med samma förutsättningar. Ska integration och jämlikhet bli ord som fylls med en konkret innebörd krävs det att vi alla hjälps åt.
Ska vardagsrasismen både bland svenskar och invandrare kunna hejdas går det inte att ställa grupper mot grupper, då duger det inte att dela upp människor i A- och B-lag.
Vi vill med den här artikeln starta ett upprop för att krossa rasismen. Ett upprop för ett mångkulturellt Sverige.
