Aldrig "The Midlands" i Danmark
En av de mest anmärkningsvärda tidningsartiklarna 2003 bevittnade vi på årets allra sista söndag, den 28 december och den stod att läsa i Morgenavisen Jyllands-Posten.
En av tidningens ledande journalister, Orla Borg, beskrev i en rad artiklar i reportagesektionen det faktum att vi som samhälle med osviklig säkerhet och vidöppna ögon vandrar rakt in i en säckgata, som vi utmärkt väl känner till innehållet i, men som vi oupphörligen förnekar existensen av. Säckgatan heter ghettoiseringen av Danmark. Parallellsamhället, som det benämns. Den tickande bomben. Det är det vi så smått är i gång med. Här i landet har vi bara sett en glimt av detta Parallellsamhälle. Vi är fortfarande "på efterkälken" i förhållande till andra länder. Så vad som blir innehållet i Parallellsamhälle kan vi få en försmak av genom att studera förhållandena i exempelvis Frankrike, Tyskland, Sverige eller England.
Det är det sistnämnda landet, England, som beskrivs i artikel-serien - "The Midlands" - området omkring Birmingham - och särskilt staden Bradford, - en stad i storlek med Aalborg - som Jyllands-Posten har besökt, och där de intervjuar en lång rad invånare. I Bradford är 42,1 procent av invånarna pakistanier, 5,2 procent indier, 3,2 procent från Bangladesh - andra etniska grupper utgör 7,2 procent. Av engelsmän finns det 41,9 procent. Speciellt det pakistanska inslaget växer snabbt. För tio år sedan var andelen pakistanier i Bradford bara 30 procent. I mer än hälften av alla äktenskap i den pakistanska miljön hämtas äktenskapspartnern till Bradford från en by i Pakistan.
Stadsstyrelsen i Bradford har muslimsk majoritet. Det finns 40 moskéer i staden - två av dem är nedlagda kyrkor som har ombildats till moskéer. Det kallas högljutt till bön från minareten fem gånger om dagen. Imamerna kommer från Pakistan - de kan inte ett ord engelska. Det var i Bradford som de första bokbålen av Salman Rushdies bok tändes. Som Jyllands-Posten i övrigt lakoniskt säger: "Konsekvensen för de vita britterna i staden är påtaglig: Puben stänger, kyrkor läggs ner, fish and chips försvinner."
De äldre bland invandrarna arbetar på att skapa rena muslimska områden och på att införa sharia-lagstiftning. Som tidningen skriver: "..det har skett en klar förändring från självbilden av att vara invandrare som kommer för att söka arbete i det existerande samhället, till en självbild av att vara kolonisatör som kommer för att återskapa hemlandets kultur i nytt, jungfruligt land för muslimer."
Bradford är sinnebilden av en muslimsk stad. Grannstaden Birmingham med sina 6 miljoner invånare är på god väg att bli nästa. Här kommer muslimerna att komma i majoritet om några få år.
Stackars engelsmän som dock nu ligger precis som de har bäddat! Ingenting har de gjort för att dämma upp den kolossala invandrarvåg som har sköljt in över landet från mitten av 60-talet. Var och en som stillsamt försökte varna mot det som väntade möttes av hets och fick rasist-stämpel. Karriären slut! Och det gällde både i Labour, hos De Liberala och i Det Konservativa Partiet. Så tungt satt - och sitter - de lallande verklighetsfrämmande människorna på opinionsbildningen i England.
Men vad ska man då säga om oss? Känner vi inte - fast än så länge i mindre omfattning - tonerna från det multietniska samhället - eller kanske rättare: från det muslimska samhället - från Vollsmose, från Mjölnerparken, från Gjellerupparken? Och vad har vi då i övrigt tänkt oss att göra åt det?
De verklighetsfrämmande - halalhippierna - har visserligent lärt sig ganska bra av sina meningsfränder i England när det gäller att smutskasta invandringsmotståndarna. Men i vårt land har de inte varit fullt så starka. I Danmark har vi kunnat tala litet friare. I Danmark har en del behjärtansvärda, modiga människor av och till tagit ordet - och tagit bladet från munnen. Och under de senaste åren har vi gudskelov haft Dansk Folkeparti. Detta sistnämnda får inte underskattas! För utan oss skulle Danmark rusa mot "The Midlands"-tillstånd. Med oss har farten saktats betydligt. För vi tänker inte för ett ögonblick acceptera att Danmark splittras upp i två parallella samhällen: Ett vanligt danskt samhälle som vi känner det - och en förvriden muslimsk verklighet.
Vi sviktade inte. Och vi sviktar inte. I åratal har vi varnat mot den förskräckande utveckling som sattes igång med 1983 års utlänningslag. Det är inte minst av det skälet som Dansk Folkeparti nu är landets tredje största parti.
Vi har åter och åter - med hänvisning till bland annat England och Tyskland varnat för ghettoiseringen. Vi har t o m skrivit en hel bok, "Danmarks Fremtid", om just detta ämne.
Vi har med talande exempel från Berlin, Birmingham och Bradford exakt beskrivit vilken framtid som väntar även oss här i Danmark, om invandringen tillåts fortsätta.
Vi har sagt och skrivit alltihop i hundratals tal, krönikor och artiklar. Vi har varnat åter och återigen från Folketingets talarstol, i radio och i TV. Och jag upprepar här gärna essensen av våra ståndpunkter: Stoppa invandringen!
Men vi har fått kämpa. Vi har varit i öppet krig mot Socialdemokraterna och De Radikale, som har huvudansvaret, men också Venstre och Konservative, som först efter det senaste folketingsvalet började ta situationen på allvar - för att Dansk Folkeparti pressade dem. Och endast därför .
Att stoppa invandringen är och förblir den enda användbara lösningen. Och Dansk Folkeparti är det enda parti som kräver den lösningen. De andra partierna vågar fortfarande inte. I gengäld skakar de i det oändliga ur ärmen tonvis av andra idéer. De samma, som de har skakat ur ärmen i åratal: Mer integration, mer pengar till integrationsprojekt, fler i arbete, mer språkundervisning, mer kulturundervisning. Alltså alla de lösningsmodeller som inte håller. Som Frankrike har försökt i många fler år än vi, som Tyskland har försökt över alla gränser - och som England om någon har försökt. Engelsmännen har i åratal pumpat in miljarder och åter miljarder pund i integrationsprojekt av alla möjliga och omöjliga slag. Allltihop helt utan effekt. Åk till Bradford, åk till Birmingham eller åk till Berlin - och se själva. Integrationen har slagit fel. Projekten fungerar inte.
Varför skulle det gå annorlunda i Danmark? Kanske - kanske inte. Men under alla omständigheter är det ett experiment som jag inte vill låta det danska folket gå igenom. Dansk Folkeparti kommer också under 2004 att slita och släpa för att "The Midlands" aldrig blir dansk vardag. Vanvettet måste stoppas.
Med önskan om ett välsignat nytt år
Pia Kjærsgaard
|
|