Kommer Sverige längre att ha några politiska partier om 10-20 år? Som ledande statsvetare pekar på sker ett medlemsras i de flesta riksdagspartierna, genom att man inte förmår rekrytera nya medlemmar efter dem som faller ifrån.
Olof Petersson m.fl, på DN Debatt den 15/6 -00:
"År 1991 hade partierna tillsammans 631 000 medlemmar. Förra året hade siffran sjunkit till 409 000. Det innebär en nettominskning på nästan 30 000 medlemmar per år."
"För partiernas ungdomsorganisationer finns emellertid längre tidsserier. Utvecklingen här ser minst lika dyster ut. År 1960 hade SSU, CUF och MUF:s föregångare tillsammans 186 000 medlemmar. Förra året var dessa tre ungdomsförbund nere på sammanlagt 33 000 medlemmar."
Om nuvarande kurva för medlemsutvecklingen i partierna extrapoleras blir resultatet 0 medlemmar år 2013. Så långt kommmer det dock inte att gå, eftersom det finns ett antal förtroendeposter inom kommuner och på annat håll, poster som ger arvoden.
DN-artikeln:
"Ett alltmer realistiskt scenario är att det inom något årtionde i praktiken inte finns kvar några "vanliga partimedlemmar". Partier blir detsamma som politiker. De lokala partimötena samlar bara de personer som annars möts i skolstyrelsen, stadsdelsnämnden och landstingsfullmäktige."
Vad vi kan alltså få blir partier där medlemskadern i stort sett utgörs av "förtroendevalda". I praktiken en form av soldater: människor som stannar kvar till stor del på grund av sin sold (sina arvoden).
Det säger sig själv att i sådana partier blir det inte mycket utrymme för opposition. Vi får toppstyrda partier, som politiskt kan hamna varhelst ledningen bestämmer.
Men väljarna då? De kanske inte gillar dessa partier.
DN-artikeln:
"Valundersökningar visar att allt färre svenskar betraktar sig som anhängare av något parti. Demokratirådet har också genomfört egna attitydmätningar, som redovisas i vår rapport (Demokrati utan partier? SNS Förlag, www.sns.se/dr). Vi har bland annat undersökt hur svenskarna bedömer hur partierna fyller sina uppgifter. Resultatet är deprimerande läsning. Betygen blev underkänt på alla områden.
På frågan om hur partierna fungerar när det gäller att ta ansvar för svåra och långsiktiga beslut svarar 21 procent bra och 65 procent dåligt; resterande 14 procent saknar uppfattning. Nästan två tredjedelar av befolkningen anser alltså att partierna inte klarar av en av sina mest fundamentala uppgifter."
Väljarna behöver inte visa lojalitet uppåt. Om det bara finns alternativ...
Så mycket viktigare blir då - ur maktsynpunkt - att förhindra uppkomsten av nya partier, som är lyhörda för väljarna. Just detta skedde som bekant i den senaste valrörelsen, med våld.
Men ur principiellt demokratisk synpunkt ter sig detta inte bra. Statsvetarna skriver således:
"Den mest oroande utvecklingen är att dagens partier sakta tynar bort utan att ersättas av nya typer av partier. De politiska partiernas sorti skulle lämna ett maktvakuum som de starkaste aktörerna snabbt fyller ut. Därmed kan experter och resursstarka särintressen öka sitt inflytande."
Resultatet kan också
bli att missnöjet pyser ut på ett alltmer obehagligt sätt.
Vi kan få ett Sverige som alltmer liknar Nordirland och Libanon, Sierra
Leone och Liberia.
