Bokpoliser

I Sverige år 2003 bränner man inte böcker på bål. Däremot verkar man för att medborgare i allmänhet inte får tillgång till "olämpliga" böcker. På detta finns ett aktuellt exempel från ett bibliotek i Skellefteå.

När Sten Andersson 2001, då riksdagsledamot för (m), ställde frågor i riksdagen till regeringen om invandringens kostnader fick han inga besked. Frågan var s.a.s. fel ställd. Även om man hade haft svar på frågan ville man inte svara. "När det handlar om människor" får det nämligen inte läggas ekonomiska aspekter. Det vore att "ställa grupp mot grupp", och då ligger fascismen runt hörnet.

Detta synsätt utgör en förklaring till att det är så tunt i bibliotekshyllorna med böcker som tar upp invandringen på ett kritiskt sätt - samtidigt som det finns ett överflöd på böcker (även på små biblioteksfilialer) som förmedlar den officiella, lyriskt positiva, synen på massinvandringen och "mångfalden".

Under 2002 utkom åtminstone tre gentemot invandringen och/eller pk-synen kritiska böcker, författade Lars Jansson, John Järvenpää respektive Jan Milld. Ingen av dem har köpts in av våra bibliotek annat än undantagsvis.

Detta är anmärkningsvärt redan utifrån bibliotekens överflöd på politiskt korrekta böcker i ämnet. För allsidighetens och balansens skulle borde de ha köpt in andra typer av böcker.

Till detta kommer att det ligger i bibliotekens uppdrag att prioritera böcker om samhällsfrågor. För t ex Skellefteå kommun lyder direktivet: "Vid urval av facklitteratur skall litteratur för studier, yrkes- och samhällsinformation ges stort utrymme. Vägledande vid urvalet av facklitteratur är främst innehållets saklighet och en strävan att ge allsidig belysning åt kontroversiella frågor..."

När det gäller böcker som tar upp invandringens aktuella kostnader finns bara en sådan utgiven i Sverige. Det är Lars Janssons "Mångkultur eller välfärd". Redan av detta skäl borde hans bok vara självskriven i bibliotekshyllorna. Även om man har snäva ekonomiska ramar för sina inköp borde de se till att ha åtminstone en bok på detta viktiga tema.

När biblioteken inte köper in Janssons bok är dock skälen inte budgetmässiga, utan ideologiska. Inte bara hyser de inköpsansvariga själva andra åsikter än Jansson i sakfrågan, de har även den föreställningen att deras uppdrag är att likrikta utbudet och att hindra medborgare från att få ta del av fakta och argument av det slag som Janssons bok förmedlar.

På detta har vi fått bevis genom agerandet från de ansvariga för biblioteket i Skellefteå. När Janssons bok efterfrågades, och det egna biblioteket saknade den, vägrade man nämligen att låna in den från ett annat bibliotek - ett förfarande som annars är normalt.

När Lars Jansson därpå (hösten 2002) skänkte ett exemplar av sin bok till Skelleteåbiblioteket vägrade man fortfarande att göra den tillgänglig för bibliotekets besökare.

Detta berodde på bokens innehåll, som man fann obehagligt.

 

Recensionerna i Bibliotekstjänst katalog har uppenbarligen en starkt styrande påverkan för bibliotekens inköp. Redan en aningen reserverad recension där, med något negativt signalord, borgar för att efterfrågan blir liten.

John Järvenpääs bok "Invandring och demokrati" lär ligga illa till, efter följande Btj-recension:

"Författaren John Järvenpää är starkt invandringskritisk, tar avstånd från mångkulturalismen och förespråkar assimilering istället för integration av invandrare i det svenska samhället. Till hans inspirationskällor hör tidskriften Blå-gula frågor och Sverigedemokraterna, vars talesman Sten Andersson ofta refereras i boken.

Tesen i denna starkt polemiska skrift är att det i den politiska korrekthetens namn blivit allt svårare att i den svenska debatten nå ut med synpunkter kritiska mot invandring och mångkulturalism. Författaren drar paralleller såväl till det stalinistiska Sovjetunionen som till USA under McCarthyismen.

Boken har ett konspirationsteoretiskt anslag och hävdar att det politiska etablissemanget och medierna samarbetar för att hålla avvikande åsikter borta. För att backa upp sina teser refererar författaren ofta till olika samhällsvetenskapliga auktoriteter, varvid deras resonemang dock ofta ryckts ur kontexten. Han använder frekvent vändningar som 'Studier bekräftar ...' utan att närmare ange källorna. Boken är försedd med litteraturlista och notapparat. Den har en kompakt och svårgenomtränglig layout." 1)

Liknande formuleringar användes i Btj-recensionen av Jan Millds bok "Dialog om invandringen" - framställningen ansågs "rörig".

 

 

 Se vidare:

Btj granskar

Andra kontroversiella böcker:

Vad får diskuteras?

Moral eller pengar?

 

 

 

 

 

 

 

 

1) På Btj-recensionen har John Järvenpää krävt en korrigering, med hänvisning till invändningar på fem punkter:

1) Jag har inte någonstans i boken givit uttryck för privata åsikter. Därför finns därför ingen anledning att påstå att jag själv skulle vara starkt invandringskritisk.

2) Jag låter båda sidor - dvs invandringsförespråkare och invandringskritiker - komma till tals, deras argument jämförs, vilket ej framgår av recensionen. Blågula frågor och Sverigedemokraterna är lika mycket "inspirationskällor" som t ex tidskriften Expo och andra invandringsförespråkare. Utan dessa skulle ju hela det komparativa konceptet - dvs att jämföra parternas argument - falla. En "inspirationskälla" som förekommer betydligt oftare än Sverigedemokraterna är Fri Information, som överhuvudtaget inte nämns. Det väsentliga att framhålla är att båda sidornas argument redovisas.

3) Petersson hävdar att boken har "ett konspirationsteoretiskt anslag". En konspiration är per definition något som sker i det fördolda, ett abstrakt och ogripbart fenomen, dvs i princip något som inte är sant. Samtliga exempel som ges i boken på hur åsikter undertrycks är dock konkreta, de är inte gripna ur luften. I boken återfinns även följande citat som talar emot Peterssons påstående: "Sammantaget bildas ett intressekomplex grundad på en form av ideologisk övertygelse liktydig med strävan efter ett gemensamt mål: det mångkulturella samhället. Därmed inte sagt, att övertygelsen bottnar i konspiratoriska sammanträden där en gemensam strategi eller övergripande plan konstruerats bakom lyckta dörrar" (s 239).

4) Då jag hänvisar till forskare skriver jag, om så är påkallat, att de inte kritiserar det politiskt korrekta som studeras i min bok - det är alltså inte så att deras resonemang "ryckts ur kontexten" (se t ex sid 168 och 264).

5) I nästintill samtliga fall då hänvisningar görs till studier anges källan - det är alltså inte som Petersson hävdar att källorna ej anges. I sammanfattningarna kan källhänvisningar saknas. En sammanfattning förutsätter dock att den övriga texten har lästs. Från kapitel 8 och framåt hänvisar boken ofta till Regeringspropositionen tillika SOU-rapporten 1997/98:16 samt Kulturdepartementets rapport Ds 1996:74. Eftersom dessa källor förekommer rikligen, förklarar jag (s 187) att någon närmare precisering av dessa källor inte kommer att ges: "När det  fortsättningsvis hänvisas till statsmaktens inställning och politiska inriktning i frågan, så avses nyssnämnda alster (prop/SOU 1997/98:16) samt Kulturdepartementets rapport (Ds 1996:74)."

Till detta kommer att bokens huvudbegrepp, demokrati och rasism, inte omnämns i recensionen. Boken visar att rasismbegreppet missbrukas kraftigt, det används för att tysta kritik. Peterssons recension kan därmed inte sägas uppfylla de krav på saklighet och opartiskhet som han som lektör är ålagd att följa.

 

Sammantaget ges en skev och ovederhäftig bild av bokens innehåll. En ny granskning begärs därför.