Redaktörerna och journalisterna utgör det moderna samhällets främsta makthavare. Detta har Blågula frågor sedan länge konstaterat. Under hösten 2002 har kommit två påminnelser om detta:
1. Angreppet på fritidspolitiker i Oscarshamn
2. Angreppet på tjänstemän inom Migrationsverket
Janne Josefsson har efter succén med sin dolda kamera och efter belöningen med Stora Journalistpriset uppenbarligen stärkts i sin övertygelse att vara en granskare och avslöjare av mått. Som många andra journalister har han dock sin dom klar innan han börjar "gräva". Bara uppgifter som ger stöd åt hans hypotes tas med, på så vis tillförsäkrar han sig det slutresultat som han från början tänkt sig. I praktiken ägnar han sig därmed åt häxjakt mer än seriös samhällsjournalistik, en jakt där enskilda medborgare drabbas. Medias makt är ju, som Josefsson själv tidigare konstaterat, stor.
Hans aktuella offer blev några fritidspolitiker i Oscarshamn, med uppgift att rädda barn undan olämpliga föräldrar, så att barnen inte far illa.
Ingress till artikel på DN Debatt den 14/12 -02:
"En modern häxprocess på bästa sändningstid. Journalisten Janne Josefsson döljer medvetet sanningen i det fall han beskriver. Han utnyttjar två föräldrar som fått sitt barn omhändertaget. De har med sina funktionshinder ingen chans att förstå vad som händer. Mamman tror att hon nu ska få tillbaka sin pojke som julklapp. Josefssons agerande är vedervärdigt och skamligt. Det skriver socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson, anlitad som expert i rättsprövningar av LVU-mål. Hon beskriver hur hon ombads studera Oskarshamnsfallet för SVT:s räkning men sedan ratades då hennes slutsats inte överensstämde med Josefssons koncept."
Hjördis Flodström Nilsson skriver:
"Janne Josefsson ljuger och bedrar och lyckas dölja hela sanningen för svenska folket. Han förorsakar en ofantlig folkstorm som riktas emot de socialtjänstemän och politiker som utfört ett av de svåraste uppdrag som förekommer inom socialt arbete, att skilja ett barn från sina föräldrar.
Ett uppdrag som de har skyldighet att genomföra utifrån vår skyddslagstiftning för barn (LVU) som kräver socialtjänstens omedelbara agerande för barn som behöver skydd och stöd.
Man har dessutom krav på sig att genomföra utredningen skyndsamt, helst inom fyra månader.
Han har i tre timmar intervjuat socialtjänstemännen och politikerna där de på olika sätt motiverat och förklarat för honom och teamet, visserligen i allmänna ordalag men i tro att han skulle förstå. Sekretessen med hänsyn till det lilla barnet förhindrar dem att avslöja de tragiska detaljerna inför tv-publiken.
Allt de säger klipps bort. Det vi ser är dessa myndighetspersoner under en pinsam tystnad vrida sig i förtvivlan. Detta uppfattas som att de vrider sig i förtvivlan över att ha blivit avslöjade. Josefsson har lyckats.
Vilket är syftet?"
På SvD Brännpunkt den 16/12 -02 skriver KD-ledaren Alf Svensson:
"I slutet av tv-programmet Uppdrag gransknings reportage om tvångsomhändertagandet av ett barn i Oskarshamn panorerar producenten över en rad porträttbilder. Det är människor som varit med om att fatta beslut och vars ansikten nu återkommer i form av ett förbrytargalleri."
"Dramaturgin i programmet är stark. Lasse och Karin presenteras som ett lindrigt förståndshandikappat par som fått sin son Carl tvångsomhändertagen vid tre månaders ålder. Janne Josefsson inleder en undersökning och slår fast sin tes om att paret på helt felaktiga grunder fråntagits sitt barn.
Den mediala domen år hård och skoningslös - inte minst mot de fritidspolitiker som vägrar svara när reportern oanmäld knackar på i kvällsmörkret hemmavid.
Folkstormen visar att det här med gängse journalistiska mått var en "bra grej". Man vet vilka som är skurkarna och vilka som är offren - och vem som är hjälten.
Som jag ser programmet agerar inte Janne Josefsson som undersökande journalist utan snarare som åklagare/förundersökningsledare och domare. Den dom han fäller är medial.
I dagens samhälle är sådana domar ofta hårdare än några som utdöms för samma brott i rättsliga instanser. Därmed borde de också kunna granskas på ett meningsfullt sätt. Det får nämligen inte bli så att tv blir vår i praktiken högsta rättsinstans i de fall redaktörerna väljer att ta upp."
Svensson konstaterar att den möjlighet som står till buds för medborgarna när media gör fel är en anmälan till den statliga Granskningsnämnden. Även när en fällning sker där - vilket är sällsynt - resulterar det bara i att ett uttalande läses upp under några sekunder i TV.
"Jag tror att vi måste gå in för att de som utpekar människor som brottslingar - eller näst intill - i tv måste riskera kännbarare konsekvenser som i alla fall närmar sig vad föremålen för deras journalistik fått utstå.
Det är ändå genom vårt straffsystem som samhällets "hämnd" för övergrepp ska utkrävas. Inte av journalister som nu är immuna mot varje ansvar för sitt handlande."
Det andra häxjaktsexemplet från hösten -02 gäller en asylantförläggning i Säffle - "flyktingsförläggning" som det propagandistiskt betecknas i media (propagandistiskt, eftersom det bara till liten del rör sig om flyktingar på sådana förläggningar).
För Migrationsverket har det varit svårt att finna kommuner som vill ta emot asylsökande. Varför? En orsak är höga kostnader, för bl.a. sjuk- och tandvård. Statens bidrag täcker bara en del. En form av kostnad utgör också barnens skolgång, i den bemärkelsen att kvalitén på skolundervisningen sjunker då särskild uppmärksamhet från lärarna måste ägnas elever som inte kan svenska. Ytterligare en kostnad är att butiker och grannar drabbas genom "snatterier" och stölder. Detta visar erfarenheterna sedan många år tillbaka.
I Säffle hade tjänstemännen på Migverket uppenbarligen känt ett visst ansvar gentemot de kringboende. Asylanter hade exempelvis fått klart för sig stölder i butiker förekommit, och att detta inte var bra. Ett kanske kärvt budskap, men på sin plats.
Detta hade chockat några besökande riksdagsledamöter. I media blev det rubriker om "skräckvälde". En av riksdagsledamöterna - Göran Lindblad (m) (vid tillfället utrustad med en dold bandspelare) - talade om en handläggare som "lägerkommendant".
Ur Göteborgs-Posten den 9/12 -02:
"Medan de nyanlända snabbt presenterar sig bläddrar handläggaren Anita Andrén i några mappar, plockar fram ett gult plastkort. Hon placerar det framför sig och lägger armbågarna på bordet. Mötesrummet på migrationsverket är trångt, extrastolar har burits in."
"- Man får ett sånt här, ett tillfälligt identitetskort. Här står ärendenummer, familjenamn och tilltalsnamn. På kortets baksida finns en magnetremsa. När man går till posten och ska hämta sitt bidrag så registreras det här. Om asylsökande tappar bort kortet får man själv ordna ett nytt och bekosta det. Kortet är giltigt i tre månader, som kan förlängas till sex."
"- De asylsökande står längst ner på företagens önskelista. De asylsökande är inte alltid så intresserade. Ska jag säga som det är så vill männen helst sitta still i ett rum och röka, det är faktiskt så, säger Anita Andrén.
Hon bekräftar också att det finns en anmälningsplikt, det vill säga att man som asylsökande måste komma till Migrationsverket och visa upp sig och sitt gula kort varje dag.
- Alla som inte har praktik ska anmäla sig. Det kan alltid finnas någon säng eller något att montera ner. De måste visa att de står till förfogande, förklarar Anita Andrén.
"Becic Nisveta berättar att Migrationsverkets trådar in i alla samhällsfunktioner i Säffle är en mardröm, att hans fru gjort flera självmordsförsök, att hon försökt få läkartid, att handläggaren på Migrationsverket sagt att hon kan tala om sina problem med henne. Barn gråter och stämningen är upprörd.
- Det här var en chockerande upplevelse, säger riksdagsledamoten Lena Adelsohn Liljeroth (m). "
