Stora Journalistpriset instiftades 1966 av Bonniers AB, för att "främja goda yrkesprestationer inom journalistiken". Varje år har sedan dess priset delats mellan minst tre pristagare.
En av pristagarna det första året var Sven Öste. Också därefter har priset gått till journalister som man spontant kan förknippa med goda yrkesinsatser.
Nu märks dock ett inslag av politisk korrekthet, priset används på ungefär samma sätt som floran av andra priser. Även detta journalistpris blir till ett vapen i kampen för det mångkulturella projektet.
Bland pristagarna 2001 fanns Anette Kullenberg, en av alcalisterna.
Av de tre pristagarna 2002 får två av dem det stora priset just för insatser i kampen.
Mustafa Can var en av dem. Enligt DN den 15/11 -02 blev det 75.000 kronor och stora applåder vid överlämnandet. Cans insats gällde en artikel om Sverigedemokraterna, han hade följt partiet under valrörelsen 2002 i Stockholm. Resultatet blev ett reportage som tveklöst var skickligt gjort, men det var ju samtidigt ett beställningsjobb. Det var fråga om att ge en bestämd - negativ - bild av SD. Vad som kunde motsäga en sådan bild sållades bort.
Samtidigt förknippades SD med sådant som partiet rimligen inte kan göras ansvarigt för. Exempel på detta var en flygbladsutdelning på Skansen till pensionärer. En eller ett par av pensionärerna var skeptiska mot Mustafa Can som journalist, de gav uttryck för vad som måste betecknas som främlingsfientliga eller rasistiska synpunkter. Men de var ju inte SD-medlemmar och deras uttalanden sade bara något om känslorna bland svenska pensionärer i dag, inte om Sverigedemokraterna.
Andra inslag i reportaget var självmål från några SD-företrädare, vilket Mustafa Can tog väl vara på. En yrkesprestation var det förvisso fråga om.
Janne Josefsson fick också Stora Journalistpriset detta år. Detta för sin dolda kamera i valstugorna. Som avslöjande av det gigantiska hyckleriet och dubbelpratet i dagens svenska samhälle var det värdefullt. Samtidigt fick reportaget den effekten att pk-tumskruvarna drogs åt ytterligare ett varv, inom moderaterna blev det utrensningar.
Några valstugeuttalanden var onekligen fascistoida, men tar man exempelvis Christer Ewes uttalande så var det mest kameravinkel, belysning och ansiktsuttryck som gav intryck av att han sagt något hemskt. I sak gjorde han egentligen bara två faktapåståenden: 1. muslimer föder många barn 2. bidragsberoendet bland muslimer är högt.
Båda uppgifterna bör kunna kontrolleras, och skulle då förmodligen visa sig stämma. Men det var inte politiskt korrekt att se en sådan verklighet. (Att media här skulle bidraga med en kartläggning av det verkliga förhållandet är inte att förvänta sig.) Janne Josefsson har varit med om att förfasa sig över den "främlingsfientlighet" han anser sig ha mött i valstugorna, när kommunpolitiker sagt vad folket tänker.
Detta hindrar inte Josefsson från att i andra sammanhang säga raka motsatsen. Han täcker in hela skalan - ungefär som en kvällstidning med upplageambitioner, den rymmer ju alla åsikter.
En form av prestation är även detta.
För år 2003 blev Daniel Velasco - dessförinnan belönad med Stora Radiopriset - pristagare. Hans film "Vitskallar" gav honom priset som "Årets berättare".
I motiveringen till nomineringen talas om Velascos "enkla och geniala sätt att ge perspektiv på begrepp som minoritet och integration genom att skildra utvandrade svenska 'vitskallar' i Spanien".
Från SR:s webbsida:
"Daniel Velasco är född 25 juli 1973 och har sina rötter i både Sverige och Spanien och har studerat i båda länderna, senast journalistik på Stockholms Universitet. Sedan 1999 arbetar han som reporter på SR Stockholm och har specialiserat sig på ungdoms- och intregrationsfrågor. Han har belönats med Ikarospriset 2003 och Stora Radiopriset 2002 och 2003."
"Ur artikel i tidningen Journalisten:
'Daniel Velasco tycker om att vända på perspektiven och angripa ett ämne på ett sätt som avslöjar våra fördomar och förutfattade meningar. Han vill använda journalistiken som en skrattspegel. Det var precis så han arbetade i den prisbelönta radiodokumentären Jävla vitskallar som handlar om svenskar som bosatt sig på spanska solkusten, svenskar som har lika svårt att integreras i det spanska samhället som invandrare i Sverige. För att skrattspegeln tydligare skulle framträda använde sig Daniel Velasco konsekvent av samma terminologi som förekommer då invandrare beskrivs i svenska medier. Han kallade de svenskar som flyttat till Spanien för invandrare och spanska ungdomar för helspanska.
- Vissa blev upprörda över det, men om det är fel att använda denna terminologi för att beskriva de svenskar som bor i Spanien är det också fel att göra det om invandrare i Sverige, säger Daniel Velasco.'"
För år 2005 blev Maciej Zaremba på Dagens Nyheter pristagare.
Ur DN den 1/112 -06:
"DN:s Maciej Zaremba är Årets berättare. På torsdagskvällen fick han ta emot Stora journalistpriset för sin artikelserie 'Den polske rörmokaren' och 'Rättvisan och dårarna'. Juryns motivering till priset löd: 'För att han med sitt täta och ifrågasättande berättande ständigt ger nya insikter i komplexa strukturer i det svenska samhället.'"
"Maria Schottenius, chef för kulturredaktionen på DN, prisar han envishet, hans stora hängivenhet och intresse för det han skriver om.
- Maciej Zaremba ser glipor i samhället, han ser när något är underligt och ställer sig frågan hur det kunde bli så. Och han ger itne upp förrän han har svaren... Han låter sig inte skrämmas. Han är oberoende..."
