Motsatsen till integration är segregation. I ordet ligger en viljeinriktning. Från USA:s 60-tal har vi lärt oss att se med avsmak på segregation. Närmare bestämt hur delstater i Södern bedrev en målmedveten politik för segregation: vita och svarta skulle leva åtskilda. Vi lärde oss att också ta för givet att den undertryckta gruppen - i detta fall de svarta - inget hellre önskade än att få leva bland de vita.
Detta synsätt lever kvar idag, i Sverige. Åtminstone bland de politiskt korrekta tas för givet att den grupp som förutsätts vara underklass - invandrare - inget hellre önskar än att leva bland svenskar. Men att de hindras av majoritetsbefolkningen och av "strukturella" mekanismer i det svenska samhället. Därav utanförskapet. Som i sin tur tjänar som förklaring till allehanda dåligt eller direkt kriminellt beteende från en del invandrares sida.
Mot den bakgrunden blir vad som framkommer i ett antal SvD-artiklar i slutet av november 2005 intressant. De handlar främst om somalier och muslimer i Sverige.
Ur SvD den 28/11 -05:
"UMGÅS INTE MED SVENSKAR SA MAMMA
Under hela deras uppväxt har föräldrarna varnat för de omoraliska svenskarna. Själva vill de anpassa sig till livet i det nya landet. Abdullahi och Ahmed från Somalia sitter i skruvstädet mellan två kulturer. Inte ens de sociala myndigheterna tycks vilja lägga sig i 'deras värld'.
"Det svenska upplevdes som skrämmande, hotfullt, omöjligt att förstå sig på. Nej, egentligen inte för de unga. Barn, tonåringar är öppna, flexibla, nyfikna. Men de vuxna
- Mamma fattade ingenting. Hon kunde inte språket, det har hon fortfarande inte lärt sig, och hon varnade mig för att bli som svenskarna, säger Ahmed.
Och det är här Abdullahi och Ahmed börjar måla konflikten, svårigheten med att komma till ett land så olikt det urspungliga.
- Hela tiden varnas man för att umgås med svenskarna och riskera bli som de, säger Abdullahi."
"...Vi känner varandra sen flera år, Abdullahi och jag, ända sen jag intervjuade honom om hans bror som var skickad från Sverige till en brutal koranskola i Somalia. Brorsan hade inte lytt pappan och i hans ögon blivit allt för svensk. Därför skulle han återuppfostras. Uppfostras enligt somalisk tradition. I det helvete familjen en gång flytt, i ett av världens mest förödda länder.
- Det är helt sjukt, säger Abdullahi, att tro att det ska hjälpa att skicka iväg sitt barn utomlands. Man kan inte påtvinga någon en tro och ett sätt att vara. Då sker det ju inte av hjärtat, och det måste det om det ska vara äkta, det står till och med i Koranen.
Under de senaste åren har jag hört den ena historien efter den andra från unga svenskar med invandrarbakgrund som berättar hur föräldrarna önskar att de ska hållas isolerade från majoritetssamhället. De är svenska medborgare som inte är fria att välja sina liv, som inte åtnjuter mänskliga fri- och rättigheter. Som bokstavligen hålls instängda i hemmet.
Det handlar om barn som tvingas gifta sig med främlingar, som skickas på koranskolor som inte är skolor i vår mening och barn som dumpas i föräldrarnas hemland för att de vägrat anpassa sig till traditionen.
Samhället ser ofta mellan fingrarna, trots att det är minderåriga som råkar illa ut."
"- Myndigheter är rädda att lägga sig i andra kulturers angelägenheter. Det är som om de är rädda att bli kallade rasister, säger Abdullahi.
Han har bittra erfarenheter av de sociala myndigheternas tafatthet. När han vid femton års ålder sökte upp socialen efter år av psykisk misshandel från styvpappan, möttes han snarare av motstånd än stöd.
Det var inte ett sätt att hota eller skrämma min styvpappa, att gå till socialen. Det var verkligen min sista utväg. Jag kände att jag inte skulle överleva om jag inte flyttade. Men på socialen tyckte man att jag skulle gå hem igen och prata igenom allt med honom..."
Ur SvD den 29/11 -05:
"'Det krävs två för en tango.' Orden är tolken, journalisten, föreläsaren och antropologen Samme Bogads."
"- Om man hela tiden romantiserar hemlandet och drömmer om att återvända är det klart att det inte är en bra förutsättning för integration.
Och de som framför allt kommer i kläm, ja, det blir med nödvändighet barnen.
- De unga lever här och nu och funderar inte över något hemland. De anpassar sig. Föräldrarna har en annan agenda, lever i övertygelsen att vistelsen i Sverige bara är tillfällig och att man inte för mycket ska bli en del av det svenska samhället. Så klart det blir problem för barnen.
Samme Bogad menar att denna aspekt sällan tas med i integrationsdebatten som han tycker är märkligt ensidig. Fokus har hittills legat på de infödda svenskarnas förmåga eller oförmåga att välkomna alla nysvenskar."
"...det finns alltså grupper, ofta präglade av djup konservatism, traditionellt tänkande och religiös trångsynthet, vare sig de är kristna eller muslimer, som inte finner sig tillrätta i vårt land. Som inte vill. Jo, barnen vill, försöker. Men de motarbetas av föräldrarna som räds det svenska samhället.
- Om inte medvetenheten om detta motstånd finns, om vi lever i förställningen att integrationen bara kan lyckas om vi förändrar tänkande hos alla infödda svenskar, kommer ingenting att förändras."
SvD-artikeln citerar ur en essä i Röda rummet (2/2005), av socialantropologen Aje Carlbom:
"Denna lösning på integrationsproblematiken har förts fram mer eller mindre ihärdigt i flera decennier. Producerar man tillräckligt mycket information om andra kulturer så förändras tänkandet och därmed inställningen till invandrare. Ökar man kunskapen om andra kulturer så kommer integrationen att fungera. Kort sagt, det avgörande hindret för integrationen ligger förborgat i det svenska kollektiva medvetandet."
"Nyckeln är, menar Samme Bogad, religionen. Eller hämskon, snarare. Det hade inte behövt vara så, men den form av religiositet som i dag är rådande i den grupp som Samme Bogad ofta konfronteras med, en sträng och isolatorisk form av islam, gynnar knappast integrationen.
- Jag längtar verkligen efter den liberala islam som vi en gång utövade i Somalia. Muslimer och ickemuslimer levde sida vid sida och toleransen mot andra var stor.
Den saudiarabiska varianten av islam - den wahhabitiska - en extremt konservativ och reaktionär islam som predikar att man ska leva på samma sätt som Profeten gjorde på 600-talet, har på senare år fått fäste i Sverige.
- Under flera år kom en saudiarabisk wahhabitisk imam till Göteborg och undervisade invandrare om hur de ska leva i Sverige. Vad vet han om Sverige? Han förbjöd muslimerna att sätta sina barn på dagis, att ta banklån eftersom det inte är tillåtet med ränta inom islam, och han påbjöd dem att hålla sig för sig själva och inte lära sig svenska språket och umgås med svenskarna, säger Samme Bogad och skakar på huvudet.
- Nu senast erbjöd sig den Saudiarabiska staten att finansiera ett moskébygge i Göteborg. Det är första gången som en stat erbjuder något sådant i Sverige: Tidigare har det varit utländska föreningar. Det syftar naturligtvis till att öka det wahhabitiska inflytandet."
"Ett av de största problemen för invandrares möjlighet till integration, som Samme Bogad ser det, är socialbidragssytemet.
- Det är en fälla som passiviserar människor. Man kommer från länder där man fått klara sig bäst man kan, till ett land där man får pengar - utan motprestation. Sysslolösheten är förödande och för att fylla tiden med något ägnar sig många åt religionen som är konserverande. Och de radikala krafterna är väldigt duktiga på att fånga upp människor och få dem in i sina hägn.
Allt blir en ond cirkel, och när de svenska regeringen inte tydlig markerar vilka värderingar som gäller utan står alltför passiv inför hederskulturer, stagnerar hela integrationsprocessen.
- Det svenska samhället är alltför tolerant..."
"Om vi, alla, inte kommer till rätta med de här problemen, är Samme Bogad rädd att konflikterna i samhället blir än värre i framtiden:
- Många unga vilsna killar dras till den wahhabitiska formen av islam som alltså inte tillåter några andra uppfattningar än sin egen. Fanatismen blir en utväg för dem som inte har någon plats i samhället."
Ur SvD den 30/11 -05:
"ANINGSLÖS RESPEKT FÖR RELIGIONER
Samhället står passivt när svenska barn skickas på uppfostringsresor, hotas med tvångsgifte eller utsätts för könsstympning. Alltså bidrar staten till det helvete som barnen tvingas leva i. Det menar Soleyman Ghasemianis, ordförande i Barnen Först."
"- När invandrarbarns frihet begränsas och de far illa vågar samhället inte reagera. Det räknas som speciella problem. Regeringen säger att det är era frågor. Jag har otaliga exempel på hur samhället, i stället för att skydda invandrarbarn, står passivt och säger att det är problem som invandrargrupper måste lösa själva. "
"Vad han bland annat syftar på är de tusentals barn som hamnar i svåra konflikter på grund av föräldrarnas uråldriga traditioner och livsmönster. Han syftar på tvångsgifte under dödshot och misshandel, på könsstympning, dumpning av barn, uppfostringsresor till brutala koranskolor. Han syftar på all form av hedersrelaterat våld, till exempel det uppmärksammade fallet med Fadime, flickan som ansågs ha vanhedrat familjen genom att älska någon familjen inte accepterade, och sköts ihjäl - av pappan.
- Mordet på Fadime och liknande våld är inte exempel på vansinnesdåd. Det är konsekvensen av uråldriga traditioner som lever kvar bland vissa släkter och grupper, och som måste bekämpas, säger han.
Men från officiellt håll betraktas hederskulturen som en invandrarfråga."
"Hela tänkandet bygger på respekt för särarter. Men det är en naiv respekt för invandrarnas 'religion', 'kultur' och 'traditioner' som fått förödande konsekvenser, speciellt för barns och kvinnors rättigheter i Sverige."
Ghasemianis anser att det finns en strukturell rasism i Sverige, men inte på det vis som regeringens utredare Masoud Kamali hävdar, när han hävdar att det är rasism att lägga sig i invandrarfamiljers etnokulturella seder och bruk.
"- Jag menar att det är rasism att inte lägga sig i traditioner som är förtryckande och som begränsar människors frihet att välja sina liv, oavsett vilka förfäder man har."
"Sverige accepterar inte bara förtryck och segregering, menar Soleyman Ghasemiani, vi förstärker och uppmuntrar till det genom att ge ekonomiska bidrag till kulturella organisationer.
- En överväldigande majoritet av dessa föreningar arbetar för att bevara urgamla seder och bruk. Den etnifierade identiteten förstärks - med understöd av den politiska makten. Och vilka förlorar på det? Kvinnorna och barnen.
Den "naiva respekten för religion och kultur" leder enlit Soleyman Ghasemiani till begränsade möjligheter för tusentals unga människor att välja sina liv.
"- Religionsfrihet innebär inte att vi måste respektera de religioner och kulturer som kränker barns och kvinnors rättigheter. Det är inte religioner, kulturer eller traditioner som ska respekteras, utan den fria rätten att själv bestämma om man vill bejaka religioner och traditioner.
Soleyman Ghasemiani är ytterst kritisk till religiösa friskolor. Han är upprörd över att småflickor tvingas bära slöja. Och kritisk till att föräldrar har rätt att förbjuda sina barn att delta i simundervisning och sex- och samlevnadslektioner.
- Det är ju vansinne att den svenska staten hjälper de religiösa föräldrarna att skapa det helvete som barnen tvingas leva i. Religionen är en privatsak och borde inte ha något med ett barns liv att göra. Barn ska skyddas från de vuxnas förkärlek till religiösa traditioner. De måste få vara barn oavsett föräldrarnas religionstillhörighet. Vad de sen väljer som vuxna är en helt annan sak."
|
|