Ur boken "EXIT Folkhemssverige", kapitel 5, skrivet av Ingrid Björkman:

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har fått en snabbt växande, etniskt betingad brottslighet. De brottskategorier som vi fokuserat på här är nya i Sverige, förövarna är som regel invandrare och brottsligheten är direkt eller indirekt riktad mot den svenska majoritetsbefolkningen. I gängvåldet rånas svenska ungdomar av invandrarungdomar. I gruppvåldtäkterna skändas svenska flickor av invandrare. I hedersvåldet och morden straffar invandrarfamiljerna de egna ungdomar, och ibland även deras svenska partners, som överskrider de etniska gränserna och bejakar integrationen.

Materialet till vår undersökning visar, att det finns föreställningar om invandrarnas relationer till det svenska samhället och svenskarna som är gemensamma för förövarna och dessutom i stor utsträckning omfattas även av andra invandrare. Vilka är dessa föreställningar och hur påverkar de integrationsprocessen?

Regeln tycks vara, att många av de nya invandrarna även efter lång tid i Sverige - även om de är svenska medborgare och till och med födda här - inte känner sig som svenskar och inte ser Sverige som sitt fosterland. De vill heller inte bli svenska och tror heller inte att invandrare kan bli svenska.

Uppfattningarna omfattas av män och kvinnor, ungdomar och vuxna, hög- och lågutbildade, kriminella såväl som vanligt folk.

Låt oss först lyssna till tre välanpassade, välutbildade invandrare med lång vistelsetid i Sverige ­ sådana som man förväntar sig skulle vara integrerade. "Tekniskt sett är jag inte invandrare eftersom jag är född här och svensk medborgare. Men jag har aldrig känt mig som svensk. Jag är arab och svartskalle. Om jag någonsin försökt göra något svenskt känns det konstigt", deklarerar en ung universitetsutbildad man, född i Sverige.

En välutbildad turkisk kvinna, som kom till Sverige som femåring och talar felfri svenska, förklarar att hon inte på minsta vis känner sig som svensk och heller inte har någon önskan att göra det. Hon anser inte, att man har någon skyldighet att anstränga sig för att smälta in i kulturen i det land man lever.

En ung invandrare i underhållningsbranschen har, trots svensk mor, svenskt dagis, svensk skola och framgång i yrket, aldrig försökt bli svensk. Han tror inte han skulle kunna bli det, även om han ville. "Jag känner några som tror att dom blivit svenskar", säger han. "Men ändå blir det fel. Problemen finns kvar. När de går på krogen blir det fel även om de heter Karlsson."

"Hur fan skulle jag kunna vara svensk när mina föräldrar är kurder? Jag känner mig hundra procent kurd och är stolt över mitt land", säger en informant i Järvenpääs undersökning. För dessa kriminella ungdomar är det blodsbandsprincip och territoriell förankring som gäller: "En svensk är en person som fötts i Sverige och har svenska föräldrar." Om en kusin som anpassat sig helt till Sverige säger han att hon aldrig kan bli svensk, eftersom hon har "jugoslaviskt blod i sig. Hon kan vara svensk på papper, ha medborgarskap men ingenting mer. Hon kan anpassa sig till svenskt samhälle och så, men ingenting mer. Hon är fortfarande jugoslav."

Att många invandrare uppfattar utvandringslandet, inte Sverige, som sitt fosterland även om de är födda här, finns det gott om vittnesbörd om. "Chile är mitt hemland, mitt hjärta", säger en ung man, född i Sverige. En informant i Järvenpääs undersökning definierar sig som "serbisk patriot". Om det skulle bli krig mellan Sverige och Serbien, skulle han ställa upp för Serbien, förklarar han.

4.1 Varför vill invandrarna inte bli svenska?

Här anger män och kvinnor olika skäl. Männen, framför allt de unga, uttrycker sin distansering i förakt. Svenskar är fega och svenska kvinnor horor. För det jämställda, mångkulturella Sverige har en högutbildad ung palestinier ingenting till övers. I Sverige finns "ingen stolthet, ingen patriotism". Hans egen kultur står däremot för moral, disciplin och mod.

De kriminella och maktkänsliga invandrarpojkarnas förakt för såväl sina offer som polisen är bottenlöst. Men deras förakt sträcker sig längre än så: De föraktar också det svenska samhället för dess jämställdhet och kravlöshet. Den makt som tillkommer mannen i deras hemlands patriarkala kultur söker dessa pojkar förgäves i Sverige.

Förakt är relaterat till känslor av överlägsenhet och makt. Som vi såg, gällde detta i hög grad för rånarna i deras förhållande till offren. Mycket talar för att det även gäller våldtäktsmännen. Förakt för den fega majoritetsbefolkningen och dess omoraliska kvinnor, "hororna", kombinerat med en drift att med våld demonstrera sin makt så som ockupationssoldater i alla tider gjort.

Kvinnornas distansering tar sig huvudsakligen uttryck i fruktan för den svenska omoralen. De vill skydda familjen och barnen för det farliga som det svenska innebär. Föräldrars förbud för sina barn att umgås med svenska kamrater, förtrycket av döttrarna och i förlängningen acceptansen av hedersmord bör ses även i ljuset av denna fruktan. "Jag har en son som är arton, och jag vill inte att han umgås med svenskar. Man blir som dem man umgås med", säger en mor. "Jag vill inte att mina barn ska bli som ni svenskar. Jag vill skydda dem och ge dem en fin uppfostran", säger en annan mor som erkänner att hon skulle vara beredd att se sitt barn dödas för att han eller hon blev kär i fel person.

Att hemlandet ofta framstår i nostalgiskt skimmer för emigranter bekräftas av de nya invandrarna i Sverige. Många drömmer om att få ekonomiska möjligheter att återvända. Kontakterna med det gamla hemlandet är täta och man lever här i stort sett efter samma mönster och normer som i hemlandet.

I Sverige kan de kulturella mönstren till och med förstärkas, säger en psykolog bland invandrarna. "Här håller de ännu hårdare i sina döttrar och det kollektiva trycket att upprätthålla traditionella normer växer." Orsakerna till den stränga traditionalism, för att inte säga kulturella fundamentalism, som utvecklas här är flera. I de segregerade bostadsområdena frodas rykten och vanföreställningar om svenskarna och det svenska. Okunnighet om det svenska samhället, dåliga språkkunskaper och bristande kontakt med svenskar skapar rädsla för det okända och förhindrar de nya invandrarna att rota sig i Sverige. Att klamra sig fast vid den egna kulturen blir en försvarsmekanism.

Vidare har familjen och släkten en mycket stor betydelse, inte minst i Mellanöstern varifrån många utvandrat till Sverige. "Släkten håller ihop och en stor familj blir en försäkran om en trygg ålderdom. Familjerna som kommer hit är mindre. Många är rädda att bli lämnade ensamma om barnen gifter sig med någon från en annan kultur", säger en invandrare. "Därför gör de allt för att hålla barnen kvar." Familjens sammanhållning är av tradition en fråga om överlevnad. De ungdomar som överskrider de etniska gränserna och bryter sig ur den egna gruppen blir ett hot mot gruppens etniska överlevnad i det nya landet.

I städernas segregerade förorter växer nu upp en rotlös, normlös generation som de vuxna varken kan eller orkar hantera. Dessa ungdomars distansering till det svenska kan närmast beskrivas som "svenskhat". Föräldrarna, som inte lärt sig svenska och aldrig fått riktiga arbeten utan lever på bidrag och tillbringar dagarna framför teven, har förlorat sina barns respekt. "Ungdomarna hatar Sverige och svenskarna för vad vi gjort deras föräldrar", säger en socialarbetare. Sönerna har ärvt fädernas bitterhet över sin sociala degradering i det nya landet. I mötena med svenska ungdomar söker dessa invandrarungdomar revansch och bekräftelse på sin makt.

Yttersta förklaringen till invandrarungdomarnas svenskhat ligger i att de inte ser någon framtid i Sverige, menar en socialarbetare, själv invandrare med kriminellt förflutet. "De ser att deras föräldrar inte får några jobb, alltså kommer de själva inte att få några. De tycker inte att samhället är till för dom, bara för svenskarna. Många av de här ungdomarna är förlorare som aldrig kommer in i samhället. De blir kriminella."

Hans bild är nattsvart. I den här verkligheten är invandraridentiteten det viktigaste. Uppdelningen mellan "svennar" och invandrare är ett faktum och blir bara värre. Invandrartäta förorter är osäkrade granater. Vad som är rätt eller fel blir ointressant, när det är makt eller maktlöshet som är avgörande.

Välintegrerade invandrare vittnar om att integration kräver motivation. "Inga integrationsprogram i världen kan få dig att bli svensk om du inte själv vill det." De negativa attityder till svenskar, den svenska livsstilen och det svenska samhället, som redovisats här har emellertid visat sig vara utbredda bland de nya invandrarna. Det torde inte råda något tvivel om att de försvårar och förhindrar deras integrering i Sverige. Hur ska man kunna integreras i ett land som man inte känner solidaritet med? Hur ska någon kunna integreras som inte vill integreras?

---