Hot och trakasserier, ofredande och våld är i sig brott. Tillkommer därtill ett rasistiskt motiv blir brottet att anse som grövre. Ett sådant motiv kan föreligga om offret tilhör en etnisk grupp medan förövaren tillhör en annan. Om denna skillnad i etnicitet utgör en förutsättning för brottet kan det rimligen ses som rasistiskt. Eller "hatbrott", som en officiell term lyder.

Om därtill alla människor har lika värde, då måste rasistiska övergrepp mot svenskar bedömas med samma stränghet som rasistiskt övergrepp mot invandrare.

I verkligheten är det dessutom så, att grova rasistiska övergrepp mot svenskar är mångfalt vanligare än rasistiska övergrepp mot invandrare. Det talar för en särskild vaksamhet mot just sådana övergrepp.

---

Ur boken "EXIT Folkhemssverige", kapitel 5, skrivet av Ingrid Björkman:

Sedan början av 1990-talet är gängrån, där ungdomar rånar andra ungdomar, ett markant inslag i ungdomsbrottsligheten. Från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen nu spritt sig ut över landet. Ett flertal rapporter, bl a en omfattande BRÅ-undersökning 1999 i Malmö och Göteborg, liksom intervjuer med poliser ger en samstämmig bild av ungdomsrånen. Ökningen är dramatisk. I Stockholms- och Malmöregionerna fördubblades de polisanmälda rånen under 1999, och polisen talar om en "ungdomsepidemi".

80 - 90 procent av rånarna har invandrarbakgrund. Majoriteten är 15 - 17 år. Men åldern sjunker och allt oftare är rånarna inte straffmyndiga. Offren är svenska barn och ungdomar, företrädesvis "svenska killar från rikemansskolor", som en rånare uttryckt det.

Rånen utförs mestadels på dagtid och trots att det finns vuxna i närheten. Omgivningen ingriper sällan. Våldsinslagen har minskat de senaste åren men hot, framför allt knivhot, förekommer. Ofta känner sig offren så hotade av själva rånscenariot att de ger upp utan att något konkret hot förekommit.

Rånen följer som regel ett visst mönster: En grupp invandrarpojkar går fram till ett utvalt offer och förmedlar med sitt agerande en tydlig hotbild. Ett vanligt scenario är att en av rånarna håller en kniv tryckt mot offret, medan de andra muddrar honom på mobiltelefon, bankkort, pengar. Offret blir, väl medvetet om hotbilden, skrämt och vågar inte annat än lämna ifrån sig det begärda eller låta sig muddras utan motstånd. Ger han inte upp, blir han misshandlad, ofta mycket brutalt.

Förnedring av offret ingår inte sällan i bilden. Är det en pojke gäller det att knäcka hans självkänsla. Han tvingas gråta, lämna ifrån sig skorna, till och med klä av sig naken, på knä be för sitt liv osv. För flickoffren gäller sexuell förnedring. De får kläderna avslitna, rånarna tafsar på dem och kallar dem "horor". Rånen kombineras dock sällan med våldtäkt. När flickorna lyckas komma loss och springa sin väg, gapskrattar rånarna och låter dem löpa. Inte ens småflickor går säkra.

Bara uppskattningsvis hälften av rånen polisanmäls och de allra flesta förblir ouppklarade. Att så få anmäler beror på deras bristande tilltro till polisens förmåga att gripa rånarna, men också på rädsla för rånarnas repressalier. Ett vanligt inslag i scenariot är att gärningsmännen hotar döda den som tjallar. "Jag skulle aldrig våga peka ut dom som rånade mig", säger en fjortonåring som blivit rånad tre gånger på två veckor. "Jag har en kompis som både anmält och vittnat. Nu har han ett kontrakt på sig - de är ute efter honom. Han kan knappt gå ut."

Den allvarligaste effekten av ungdomsrånen ligger sannolikt i den djupa kränkningen av den personliga integriteten och de psykiska konsekvenserna speciellt för den som är i puberteten och i färd med att bygga upp sin identitet och sin bild av omvärlden. Att som femtonåring känna sig så maktlös att man på befallning lämnar ifrån sig sina skor sätter rimligtvis spår i självkänslan. 80 - 90 procent av de rånade ungdomar som intervjuats i BRÅ-rapporten uppgav att de kände hat och hämndlystnad gentemot förövarna. En konsekvens av ungdomsrånen kan bli att invandrarfientligheten i ungdomsgenerationen ökar.

Gängen har satt sig i respekt, som det heter. Det innebär att de tagit över vissa stadsdelar med följden att de svenska ungdomarna inskränker sin rörelsefrihet. "Rädslans geografi" breder ut sig även här. De tonåriga gärningsmännen beter sig som maffiosi, säger polisen. Rånen blir en maktdemonstration. Om rånarna grips skrattar de åt polisen, eftersom brottens påföljder blir så obetydliga på grund av förövarnas låga ålder.

Att det för gängen är fråga om att visa sin makt bekräftar invandrarungdomarna själva. De som har status i gängvärlden är de som suttit inne flera gången för misshandel. Den som inte accepterar den grymma gängkulturen har all anledning att vara rädd. "Svenskarna måste bli som oss svartskallar. Annars klarar dom sig inte", säger en invandrarkille. "Man rånar inte sina egna. Och då blir det invandrare mot svenskar." De svenska ungdomarna fattar galoppen: Antingen håller man sig undan eller också anpassar man sig. "Om man lär känna dom och låtsas se upp till dom, då blir man inte rånad", förklarar en svensk fjortonåring. Försvarsmekanismen heter medveten identitetsförändring.

En sociologisk undersökning vid Göteborgs universitet av John Järvenpää har ingående behandlat fenomenet invandrarungdomar och personrån. Informanterna, som bestod av sex utlandsfödda ungdomar från olika länder i ålder 17 - 19 år, var intagna i sluten ungdomsvård på grund av personrån. Trots skilda kulturella bakgrunder var de relativt samstämmiga i sin syn på rånandet.

Det helt avgörande motivet för val av offer var etniskt. Ingen kunde tänka sig att råna någon av sin egen nationalitet. Dels "handlar det om respekt". Dels skulle de straffas hårt av sina landsmän. "Jag skulle bli dödad", säger en. "Släkten skulle slått ihjäl oss", säger en annan. Att rånarna koncentrerat sig på svenskar beror framför allt på att svenskar är rädda och därför lätta byten. För en informant hade klassaspekten varit relevant och han hade därför riktat in sig på sådana som verkat välbärgade. "Svenskar är rika snobbar som får allt av sina föräldrar medan blattar får slita."

3.2 Gruppvåldtäkter

Tidigare var gruppvåldtäkter så gott som okända i Sverige. Men från och med 1980-talet har de stadigt ökat. Från och med 1995 har de fyrdubblats. Under 1999 registrerades 35 gruppvåldtäkter enbart i Stockholm. Idag rapporterar media var och varannan vecka om sådana våldsbrott.

Det gängse mönstret är detsamma som vid gängrånen. Dels är den etniska relationen densamma: offren är svenska och bland förövarna är invandrarna kraftigt överrepresenterade. Som exempel kan nämnas en utredning om straffmätningspraxis som visar, att av 24 gärningsmän som dömdes för gruppvåldtäkter 1989 - 91 var 21 utländska medborgare. Huruvida de tre svenska medborgarna var etniska svenskar eller invandrare redovisas inte.

Dels blir både förövare och offer allt yngre. I augusti 2001 våldtogs exempelvis två 13-åriga flickor i Malmö av sex invandrarpojkar i åldern 11 - 14 år. Fallet fick stor medial uppmärksamhet, vilket resulterade i att 17 våldtäktsanmälningar mot samma gäng lämnades in till polisen dagarna efteråt.
Att offren skadas svårt psykiskt finns skakande vittnesbörd om.

Liksom vid gängrånen hotas många med döden om de polisanmäler gärningsmännen. Under rättegångarna med salen fylld av våldtäktsmännens släktingar och vänner händer det att stämningen blir så hotfull mot den skändade kvinnan, att salen måste utrymmas och polisbevakning sättas in. När gärningsmännen efter avtjänat straff släpps ut, blir situationen för kvinnan inte sällan så farlig, att hon tvingas söka skyddad identitet. Många kvinnor vittnar om personlighetsförändringar - de har blivit misstänksamma, rädda för att gå ut, sover dåligt, förlorat självförtroendet osv.

Beteckningen "hora" för svensk kvinna lanserades av muslimska invandrarmän från Mellanöstern. Begreppet har sedan anammats av manliga invandrare från andra kulturer och förefaller nu etablerat. Språkbruket säger allt om förövarnas kvinnosyn. En rad tidningsreportage och intervjuer visar att invandrare respekterar och gifter sig med invandrarflickor, medan många anser det OK att våldta svenskor.

Det är intressant att notera, att vad gäller acceptansen för gruppvåldtäkter på svenskor avviker informanterna i Järvenpääs undersökning från den bild som målas upp i massmedia. Samtliga fördömde kraftigt gruppvåldtäkter överhuvudtaget. "Avrätta dem", sade en av dem. "De gör så att invandrarna får dåligt rykte. Inte konstigt att svenskarna blir rasister".

---