År 2006 har av den svenska regeringen utropats till Mångkulturåret. Roger Scrutons begrepp oikofobi - avogheten mot den egna värdegrunden - används flitigt i John Järvenpääs bok "Politisk korrekthet", som släpps i slutet av januari (Resonproduktion).
Alla riksdagspartier står bakom den mångkulturalistiska ideologin. År 1998 röstade man för propositionen "Sverige, framtiden och mångfalden" (prop 1997/98:16) vari mångfalden jämställs med demokrati. Personer med invändningar mot mångkulturalismen definieras därmed som antidemokrater, rasister och t o m nazister. I boken ger JJ åtskilliga andra exempel på hur begreppsmissbruket i dagens svenska samhälle har likheter med George Orwells beskrivning av nyspråk.
JJ går igenom konsekvenserna av den politiskt korrekta attityd som mångkulturalismens anhängare, dvs riksdagspartierna, massmedia och större delen av den samhällsorienterade forskningen, har gjort till sin. Invandringen ska ses som berikande, oavsett dess konsekvenser. Samtidigt beskrivs Sverige och svenskarna som i princip oförmögna att på egen hand berika sig själva och sitt land.
JJ visar även hur svenskarna diskrimineras. Ett exempel han nämner är Äldreförsörjningsstödet, Äfs, som riksdagen beslutade om under 2003. Det innebär att invandrare som kommer till Sverige vid 65 års ålder har rätt till Äfs, ett bidrag som ofta motsvarar mer än vad en svensk pensionär, som arbetat och betalat skatt, får i pension.
Sammantaget går pk-attityden ut på att stöta bort allt som stör arbetet med att förverkliga mångkulturalismen, som ytterst mynnar ut i att svenska folket ska ge bort sitt land och bytas ut mot andra folk. Här kan nämnas ett citat ur boken av demokrati- och integrationssminister Jens Orback: "Vi måste vara öppna och toleranta mot islam och muslimerna för när vi blir i minoritet kommer de att vara det mot oss."
Boken är indelad i tre avsnitt utöver den omkring 45 sidor långa inledningen, som ger läsaren en introduktion i ämnet invandring och mångkultur. Medan inledningen är ganska ytlig är de två följande avsnitten, I och II, mer djuplodande och teoretiska. Avsnitt III i sin tur är mer argumenterande, med många konkreta exempel på hur svenskarna beskrivs i nedvärderande termer av de politiskt korrekta.
I avsnitt I går JJ grundligt igenom politisk korrekthet. Han visar att pk-fenomenet kan delas upp i dels en metod, dels en åsikt där metodens uppgift är att försvara den "goda" mångkulturalistiska åsikten. Som metod är den politiska korrektheten ett härskarinstrument, som syftar till dikotomisering och moralisering av den sociala världen. Det sistnämnda knyter an till Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som klargör att den politiska korrektheten handlar om att upprätta ideologisk hegemoni. Den dikotoma aspekten handlar om att dela in invandringsrelaterade spörsmål i gott och ont. Den innefattar en allt-eller-inget-attityd, där man är antingen för eller mot, vän eller fiende, i förhållande till invandringen.
Dessförinnan, i Avsnitt II, går JJ igenom tillgänglig forskning om konformism och likriktning. Denna forskning använder han som referens till svenska förhållanden. Han menar att den politiska korrektheten skapar en form av intellektuelle kastrering hos de politiskt korrekta. För att citera professor Gunnar Adler Karlssons omdöme på bokens baksida: "Författaren har en utomordentligt god diskussion om hur den politiska korrektheten skapar socialt tryck som leder till mental 'Gleichegeschaltung' - nazistsamhällets ideal."
I avsnitt III fördjupas JJs resonemang kring dikotomiseringen. Han går igenom svenska statens och forskarvärldens diskrimineringsmodell. Denna inbegriper pk-metodens komponenter varav de viktigaste är moralisering, associering och begreppsmissbruk. Diskrimineringsmodellen har till syfte att försvara den mångkulturella ideologin. Den är ett vapen med vilket svenska folket förklaras vara s k strukturella rasister.
Historien är ett vapen som de politiskt korrekta använder mot svenskarna, för att skuldbelägga dem och på så sätt få dem att okritiskt acceptera massinvandringen. Med dagens kunskap och värderingar döms den svenska historien som varande förtryckande och rasistisk. Härvidlag fokuserar makten främst på de sämsta delarna av svensk historia: steriliseringspolitiken, handeln med naziguld, rasbiologin etc. Föga uppmärksamhet ägnas de många positiva aspekterna av Sveriges historia. Globalt sett handlar denna skuldbeläggning om att fokusera på "de vitas" oförrätter mot andra folk genom historien (slavhandeln och koloniseringen). Generellt sett blir historieskildringen därmed skev och förenklad, vilket ska förstås som ett led i den dikotomiseringsprocess JJ beskriver.
Mot denna dikotoma förenkling ställer JJ upp ett antal fakta som kraftigt nyanserar den gängse bilden. T ex var de första slavarna i Amerika, dagens USA, vita människor som bl a den brittiska överklassen tvingade dit för att plocka bomull. Dessa slavar tålde dock inte solen och värmen särskilt bra. De tröttades snabbt ut och deras hud färgades röd - därav beteckningen redneck - varför svarta sedermera kom att ta över denna syssla. Rationella, inte rasistiska, skäl låg alltså främst till grund för förslavandet av de svarta.
Vad gäller den europeiska historien tar JJ upp det märkliga i att förintelsen synes ha utvidgats till att gälla även länder och folk som stred mot nazismen. Han argumentarar för att detta ska förstås som ett led i inrättandet av det mångkulturella samhället. JJ visar, med stöd av främst judiska källor, att historieskrivningen om judarnas öde i Europa är omgärdad av förenklingar på samma sätt som skildringen av slaveriet till Amerika.
I avsnitt III ägnas också ganska stor del åt de attacker på meritokratin som för närvarande pågår i Sverige. Dessa attacker sker med hjälp av den nämnda diskrimineringsmodellen. Redan nu används kvoteringsliknande åtgärder vid anställningsförfaranden. Tendensen är att vi går mot en mer öppen form av "positiv särbehandling" av invandrare innebärande att etniska svenskar kommer att få maka på sig för att ge jobb åt invandrare. Erfarenheterna från USA visar att den sortens åtgärder riskerar att öka spänningar mellan folkgrupperna. Men förblindade av det "goda" tar de politiskt korrekta inte till sig vare sig erfarenheter eller rationella argument.
Viss del i detta avsnitt ägnas åt att visa hur diskrimineringsmodellen är ett angrepp på det marknadsekonomiska systemet. Staten tenderar att lagstifta om påtvingad mångfald bl a på krog- och bostadsmarkanden med följden att den fria marknadens principer sätts ur spel. Att liberalt orienterade partier inte reagerar mot detta visar på den likriktning som råder kring mångkulturalismen.
Den viktigaste av JJs iakttagelses berör den rasism som finns inneboende i den politiskt korrekta diskrimineringsmodellen. Denna rasism har legitimitet genom den växande forskningsgren som kallas Critical Whiteness Studies, CWS, vars premiss är att "vithet" (ljus hy) är problematisk. Denna premiss har antagits av svenska statens diskrimineringsforskare, vilka alltså med psykoanalytsika antaganden söker "bevisa" svenskarnas inneboende ondska (omedveten rasism och diskriminerande tendenser), som manifesteras i den vita hudfärgen. Eftersom vita inte kan göra sig kvitt sin onda hudfärg är en logisk slutsats att den bör elimineras. För att citera professor Noel Igantiev, som varit verksam vid bl a Harvard-universitet: "Målet, som är den vita rasens avskaffande, är så önskvärt att det kan vara svårt att tro att det skulle möta motstånd från andra än övertygade vita rasister."
JJ visar vidare hur lagparagrafen "hets mot folkgrupp" är godtycklig och används för att kväsa kritik(er) av det mångkulturella projektet. Svenskarna saknar ju möjlighet att åberopa denna paragraf liksom en närstående paragraf, om de har blivit utsatta för rasistiska smädelser och handlingar från invandrares sida. Lagstiftarna tycks utgå från att svenskarna saknar känslor i samma utsträckning som andra folkgruppers medlemmar (vilka anses "känna av" diskriminering från svenskarnas sida, enligt SOU 2005:41).
Denna brist på likhet inför lagen sammanfattas av JJ: "Emellertid är det ingen känslomässig skillnad i upplevelsen av kränkningen och skräcken mellan Ida, som gruppvåldtas av invandrare för att hon anses vara en i deras ögon mindre värd 'svennehora', och Hassan som misshandlas av svenska rasister för att de anser honom vara en 'svartskalle'."
John Järvenpääs nya bok kostar 200 kronor inklusive moms och frakt. Postgiro: 415 61 97-8.
Se vidare: http://www.resonproduktion.com
