Sverige har varit ett utvandringsland. Från mitten av 1850-talet fram till 1930 var det 1,5 miljoner svenskar som utvandrade, medan 0,4 miljoner invandrade.

Sedan vände det. Från 1930 till 1992 har nära 2 miljoner människor invandrat, medan cirka 1 miljon har utvandrat. Under 30-talet var det ännu fråga om en återvandring - av hemvändande svenk-amerikaner, till följd av den ekonomiska krisen i USA.

Under 40-talet blev det dock fråga om direkt invandring. Det var då en flyktinginvandring, i första hand från närområdet - de baltiska staterna och övriga nordiska länder. Vi tog emot över 100.000 nordiska flyktingar, 30.000 balter (främst ester) samt 45.000 flyktingar från koncentrationslägren i Tyskland eller tyskockuperat område.

Under slutet av 40-talet tillkom en arbetskraftsinvandring - svensk industri var ju intakt och det krigshärjade Europa efterfrågade svenska produkter. 1954 ingicks ett avtal om gemensam nordisk arbetsmarknad. Många invandrare kom även från Sydeuropa. Svenska företag gjorde aktiva ansträngningar för att rekrytera arbetskraft i länder som Italien, Jugoslavien och Grekland.

Under 60-talet ökade dock invandringen så kraftigt, att nya bestämmelser infördes 1967. Riksdagen slog fast en politik för reglerad invandring. Strax därefter inrättades en ny myndighet - Statens Invandrarverk (SIV).

För att bosätta sig i Sverige måste man ha uppehållstillstånd och arbetstillstånd klart före inresan. Varje ansökan om invandring prövades mot den svenska arbetsmarknadens behov. Som en följd av detta upphörde arbetskraftsinvandringen från andra länder än de nordiska nästan helt efter 1972.

Den avlöstes dock snart av en växande asylinvandring.

Under perioden 1950-1977, kom totalt 60.000 personer till Sverige med flyktingmotiv. Det ger ett genomsnitt före hela perioden på 2.000 per år.

Militärkuppen i Chile 1973 och förföljelsen av politiskt vänsteraktiva i Latinamerika på 70-talet resulterade i en flyktingvåg, och Sverige ställde upp.

Antalet asylsökande i början av 80-talet var ändå så lågt som 3.000. Men 1984 hoppade det plötsligt upp till 12.000. Det handlade då om en ström från Iran. Sedan dess har antalet fortsatt att stadigt öka år från år.1989 utgjorde också en toppnotering, med 30.000.1)

Antalet beviljade uppehållstillstånd 1989 blev nära 25.000. 2).

Från 1983/84 och fram till 1988/89 sammanföll ökningen av invandringen med att andelen vakanser i procent av arbetskraften ökade. Därefter slutade dessa kurvor att sammanfalla.3)

"Global solidaritet med en tyngdpunkt på förebyggande insatser för att undanröja och lindra orsaker till flykt och migration måste prägla det internationella samfundets verksamhet vad gäller utvecklingssamarbete, internationell handel etc Det flyktingpolitiska åtgärderna är emellertid mer inriktade på att reagera på flyktingströmmar och omfattande befolkningsomflyttningar än på tt förebygga dem." SOU 1995:75

Regeringen rensade 1989 så att säga bordet genom att bevilja uppehållstillstånd åt alla som väntade på asylbesked. Tanken var att handläggarna därigenom skulle hinna ikapp och väntetiderna kortas.

Arbetsron blev emellertid inte långvarig. Vad man bortsett från var att en sådan åtgärd fungerade som en signal, det ledde till att nya asylsökande tog sig till Sverige i hopp om att få ett PUT. 4)

1992 slogs ett nytt rekord, med 84.000 asylsökande. Vad som då hade inträffat var inbördeskriget i Jugoslavien, i kombination med att Sverige fått en ny regering. I denna regering har man placerat en folkpartist på posten som invandringsminister.

Under slutet av 80-talet hade till Sverige kommit 5.000 turkbulgarer, som begärde asyl. S-regeringen hade då slagit till bromsarna, genom det s.k. Lucia-beslutet, den 13 december 1989. 5)

Genèvekonventionen 6) var Sverige förpliktat att tillämpa, men vi har gått utöver våra förpliktelser enligt denna, genom att bevilja asyl åt även en kategori "de-facto-flyktingar". I detta avseende beslöt nu s-regeringen om en restriktivare bedömning, vilket ledde till att turkbulgarerna avvisades. 7)

En av den borgerliga regeringens första åtgärder, efter sitt tillträde 1991, blev att upphäva Luciabeslutet och återgå till den tidigare - generösare - praxisen. Signaler gavs också om möjligheter av att få arbetstillstånd som asylsökande, dvs redan innan man hade något uppehållstillstånd i Sverige.

Resultatet lät inte vänta på sig. Det kom en ström av asylsökande, från framförallt Kosovo. SIV begärde då att regeringen skulle införa visumtvång. Detta skedde i oktober 1992 8), men man hade dröjt fyra månader med beslutet - under tiden hann ytterligare 30.000 kosovoalbaner anlända. 9)

Samtidigt med detta införande av visum för kosovoalbaner avskaffade samma borgerliga regering 10) visumtvånget för bosnier. Detta resulterade i en ny ström av asylsökande. Innan regeringen på nytt lyckades samla sig till ett beslut om visering - i juni 1993 - hade 40.000 bosnier hunnit anlända.

Av dessa 40.000 kom få direkt från krigsområdet, i de flesta fall hade man redan skydd i närområdet, även om man bodde primitivt. 11)

Utvecklingen kan också illustreras genom att jämföra ämbetsperioderna för de tre första cheferna för Invandrarverket. Kjell Öberg satt 1969-79, Thord Palmlund 1979-88 och Christina Rogestam 1988-93. Under Öbergs tid anlände i genomsnitt 3.000 asylsökande per år, under Palmlund tid 10.000 och under Rogestams tid 40.000. 12)

År 1992 var ett särfall med sina 84.000 asylsökande. Dessförinnan var 1989 ett absolut toppår, med sina 30.000. Detta toppår överträffades dock på nytt 1993, då det kom över 37.000 asylsökande.

Därefter har antalet underskridit nivåerna från mitten av 80-talet. 1997 kom 9.660 asylsökande.

Den totala invandringen 13) till Sverige - PUT åt utomnordiska medborgare - låg år 1998 på drygt 39.400. Genomsnittssiffran för 15-årsperioden 1984-98 ligger på mindre än 37.000.

Totalt invandrade över en halv miljon människor till Sverige under denna period.

Andelen utrikes födda i Sveriges befolkning har ökat från 1 procent år 1940 till nära 11 procent år 1998.

Arbetskraftsinvandringen till Sverige har länge varit obetydlig. Under flera år har den legat kring 200, år 1998 blev den knappt 400.

Invandring från andra nordiska länder - med vilka Sverige har en gemensam arbetsmarknad - ingår då inte. Därvid behövs ju inget uppehållstillstånd. För övrigt har där skett en kraftig nedgång - av naturliga skäl. I mitten av 70-talet låg siffran på 22.000, i mitten av 90-talet var den cirka 6.000. Fr.o.m. år 1991 har det varje år varit fråga om en nettoutvandring till övriga Norden.

Till "arbetskraftsinvandringen" kommer sedan 1994 uppehållstillstånd genom EES-avtalet, som kan innefatta arbete, sökande av arbete eller studier. Siffran för denna låg 1998 på 5.700.

Utöver detta finns ytterligare två relativt små grupper. Antalet adoptivbarn har minskat år för år och låg 1998 på 800. Antalet gäststuderande har ökat år från år och låg 1998 på nära 2.700.

När den totala utomnordiska invandringen har ökat kraftigt under 80- och 90-talet handlar det i viss mån om flyktinginvandring 14), men framförallt om anhöriginvandring.

Flyktinginvandringen till Sverige låg 1998 på 8.200. Detta är väsentligt lägre än toppnoteringarna år 1993 och 1994 - på 36.000 respektive 45.000. Det är också lägre än genomsnittssiffran för perioden 1980-98, som var drygt 13.000.

Man skiljer på kvotflyktingar och spontanflyktingar.

Kvotflyktingar är människor som vi hämtar hit från flyktingläger runtom i världen, på eget initiativ. Uttagningen görs av FN-personal. Antalet är i princip fastställt i förväg av svenska myndigheter. Antalet kvotflyktingar till Sverige låg 1998 på 1.100, vilket är lägre än tidigare.

Spontanflyktingar är de som tagit sig till Sverige på egen hand (eller med hjälp av människosmugglare), för att här söka asyl. Detta är den stora gruppen, och här måste man återigen hålla isär begreppen!

Ett vanligt misstag i den flyktingpolitiska debatten är att utgå ifrån att de som sökt asyl i Sverige och sedan beviljats PUT därmed har fått asyl. Så är det i många fall, men långtifrån alltid.

En asylsökande kan även få stanna av "humanitära skäl" - dvs av andra skäl än skyddsbehov. Det handlar för det mesta om skäl som uppstått genom lång vistelsetid i Sverige, dvs skäl som inte fanns när man kom hit.

Av de flyktinginvandrade år 1998 fick nära 5.000 stanna på humanitära grunder, bara 2.100 fick asyl. Under hela perioden 1984-98 var det också en majoritet av de flyktinginvandrade som fick stanna av humanitära skäl. (Se vidare Faktabanken.)

Beviljande av asyl innebär att man får flyktingstatus. Därmed får man inte bara uppehållstillstånd utan också ett resedokument som kan begagnas som vilket svenskt pass som helst.

Asyl har, fram till nyligen, kunnat beviljas på tre olika grunder:

1. Konventionsflykting. Man får asyl enligt Genevekonventionen. 15)

2. De-facto-flykting. Man har "flyktingliknande skäl". 16)

3. Krigsvägrare. Man vägrar tjänstgöra som soldat i krig. 17)

Under perioden 1987-96 fick drygt 56.000 spontanflyktingar asyl i Sverige. Av dessa utgjordes en majoritet av de-facto-flyktingar. Knappt 15.400 - dvs en fjärdedel - var konventionsflyktingar.

Asylberättigad är den som:

- behöver skydd pga väpnad konflikt

- behöver skydd pga miljökatastrof

- riskerar förföljelse pga homosexualitet

- riskerar förföljelse pga könstillhörighet

- riskerar kroppsstraff eller förnedrande behandling.

Detta balanseras dock av visumkrav för medborgare i de flesta länder där ovanstående är vanligt.

Antalet asyler 1998 (2.100) utgjorde det året 5% av den totala invandringen.

Hur stor andel av de asylsökande är det som får stanna? Man ska då inte jämföra direkt hur många som söker asyl ett visst år och hur många som samma år beviljas uppehållstillstånd efter asylansökan. Det är ju inte samma människor, eftersom behandlingen av ett ärende kan dra ut på tiden i över ett år. En viss uppfattning kan man ändå få genom att jämföra en tidsperiod.

Ser man till åren 1983-92 så har antalet PUT legat på en i stort sett konstant nivå, kring 15.000 - med en viss ökning år från år, och en markant puckel 1989. Antalet asylsökande har varje år fram till och med 1989 legat på en nivå några tusen högre. Med andra ord: de allra flesta cirka 80% - har fått stanna.

Under 1998 fick 37% PUT efter behandling i första instans. Men med detta är ju inte "sista ordet" sagt. Överklaganden till Utlänningsnämnden ledde 1998 till PUT i 36% av de behandlade fallen (1995 var motsvarande andel 25%). 18)

Det finns ett "smörgåsbord" av möjligheter för den asylsökande som är envis och har en driftig advokat - se vidare kapitel 3.

"Asylsökande i Sverige har... under senare år till mycket ringa del utgjorts av skyddsbehövande som skulle ha kunnat komma ifråga för uttagning på flyktingkvoten." SOU 1991:1

Anhöriginvandringen, eller anknytningsinvandringen, uppgick år 1998 till 21.600 personer - dvs den utgjorde mer än hälften av den totala invandringen. Så har det varit också utslaget på en längre tidsperiod.

För 20-årsperioden 1997-98 uppgick anhöriginvandringen till 270.000 personer.

Statistiken skiljer ut den anhöriginvandring som är knuten till flyktinginvandring. 1998 uppgick den siffran till cirka 4.600. I vilken utsträckning de återstående 17.000 utgör anhöriga till infödda svenskar eller till tidigare invandrade redovisas dock inte.

Det framgår heller inte i vilken utsträckning som det rör sig om släktingar, om hushållsgemenskap eller om giftermål. 19)

Hur blir Sveriges flyktingmottagning i jämförelse med andra nordiska länders? Det visar sig, att hur vi än jämför ligger Sverige i topp. Med bred marginal!

Låt oss börja med antalet asylsökande. För perioden 1983-1996 20) de sammanlagda siffrorna:

Sverige - 324.000, Danmark - 91.000, Norge - 57.000, Finland - 13.300.

Sverige har ett högre befolkningstal, men även med hänsyn till det hamnar vi i topp. Medan Sverige har 8,8 miljoner invånare så har Danmark-Norge-Finland tillsammans 14,6 miljoner.

Men medan antalet asylsökande till Sverige var 324.000 var det till Danmark-Norge-Finland 161.000.

Vidare till beviljade uppehållstillstånd åt asylsökande. För femårsperioden 1990-94 21) blir de sammanlagda siffrorna:

Sverige - 111.000, Danmark - 12.600, Norge - 6.500, Finland - 4.900.

I förhållande till respektive lands befolkningstal blir jämförelsen:

Sverige -1261, Danmark - 242, Norge - 151, Finland - 96.

Jämför man sedan andelen invandrare 22) av befolkningen - dvs ackumulerade siffror, för all typ av invandring - hamnar Sverige åter i topp. Andelen utrikesfödda i Sverige uppgår till cirka 11% av befolkningen, andelen utländska medborgare till cirka 6%.

Beträffande utländska medborgare har vi uppgifter för våra nordiska grannländer. Siffrorna blir: Norge - 3,5%, Danmark - 3,3%, Finland - 0,5%.

Hur blir sammansättningen av invandringen till Sverige? Hur fördelar den sig på olika områden: övriga Norden, Europa utom Norden och andra kontinenter?

Under efterkrigstiden har de flesta invandrare kommit från övriga Norden, framförallt Finland. Sin topp nådde denna invandring 1970. Då invandrade 77.000 personer till Sverige.

Av dessa var över 40.000 finländare. Totalt invandrade en halv miljon finländare. Mer än hälften har senare lämnat Sverige.

Fram till år 1985 kom fler invandrare från övriga Europa än från andra världsdelar, därefter har den utomeuropeiska invandringen varit större. 23)

År 1972 var cirka 70% nordbor, 22% från Europa utom Norden och 8% från andra kontinenter.

År 1998 kom drygt 50% var från andra kontinenter, 33% från Europa utom Norden och 17% från övriga Norden. 24)

Hur fördelar sig de invandrade på olika nationaliteter? Under 1998 var de största grupperna av flyktinginvandrade: Irak (7.600), Jugoslavien (2.500) och Iran (2.000).

När möjligheten till arbetskraftsinvandring i praktiken stängts 25) , samtidigt som asylinstitutionen blivit en öppen dörr 26) , verkar detta styrande på vilka som kommer till Sverige. Tag exempelvis en tjeck eller ungrare. Han/hon kan ha ett yrkeskunnande, vara skötsam och ha alla förutsättningar att smälta in i det svenska samhället - ändå får han/hon inte komma till Sverige. Människor från andra världsdelar, och ofta helt främmande kulturer, kan lättare göra anspråk på asyl.

Hur blir de ackumulerade siffrorna? De invandrare - utrikes födda - som nu bor i Sverige, från vilka länder kommer de?

De största utomnordiska grupperna var 1997 :

Därefter kommer USA (15.200), Storbritannien (14.900), Ungern (14.800), Somalia (14.400) och Etiopien (13.700). 27)

Det sker ju också en återvandring från Sverige. Ser man till övriga Norden 1998 låg utvandringen från Sverige på 6.100, medan invandringen var 5.900. Det blev alltså en nettoutvandring, och så har det varit alltsedan 1991, när det gäller övriga nordiska länder.

Utvandringen till Europa utom Norden låg 1998 på 7.500 personer och till andra kontinenter på 3.900. (Se vidare Faktabanken)

Totalt sett har utvandringen under efterkrigstiden bara under en kort period - 1972-73 - varit större än invandringen.

Av de utländska medborgare, folkbokförda i Sverige, som återutvandrade under exempelvis perioden 1988-92 var 74% födda i andra nordiska länder, 13% i Europa utom Norden och bara 13% i andra världsdelar.

Anhängarna av en omfattande invandring påstår att invandringen minskat kraftigt,och att den numera är helt obetydlig. Stämmer det?

Antalet asylsökande 1998 var alltså 12.800. Jämfört med det helt extrema året 1992 - med 84.000 asylsökande - innebär detta naturligtvis en väsentlig minskning. Men jämfört med siffran för 1983 - med 3.000 asylsökande - innebär det en ökning.

Siffran för flykting- och anhöriginvandringen var 1998 sammantaget 29.800. År 1983 var motsvarande siffra 17.100.

Den totala invandringen var 1998 drygt 39.400. Den årliga genomsnittssiffran för den senaste 15-årsperioden var 36.800.