Kapitel 5:

De sociala konsekvenserna av invandringen handlar om dess inverkan på människors vardag, på trygghet, trivsel och hälsa. Det handlar också om rättvisa.

Vissa redan invandrartäta bostadsområden får en allt högre andel invandrare. Denna boendesegregering är på flera sätt är olycklig:

Invandrare träffar i allt mindre utsträckning svenskar. Detta minskar möjligheterna att lära sig svenska språket, och svensk kultur i övrigt - svenska normer och värderingar, koderna i umgänget.

Utanförskapet växer och ungdomar odlar en identitet som invandrare - i motsättning till det svenska, som man föraktar. Många kommer tidigt in i gäng, och gör karriär som kriminella.

Så desperat har läget blivit, att Juan Fonseca krävt miljardsatsningar i Stockholms förorter för att motverka segregationen. Han talar om en "ny Marshallplan" - jämför alltså läget i Stockholm på 90-talet med läget i Europa efter andra världskriget! 1)

Orsaken till boendesegregeringen ligger i framförallt två faktorer. Dels väljer många invandrare att bosätta sig i närheten av släktingar och landsmän. Dels börjar svenskar - särskilt när andelen invandrare i ett område passerat en viss tröskel - att flytta därifrån.

Varför flyttar svenskarna?

I stort sett handlar det om vandalisering och stölder, oljud och otrygghet. Bristande hänsyn till grannar, svårigheter att ta tillsägelser. Klan-sammanhållning. Däri ligger en form av kostnad för invandringen, som kvarboende grannar får betala: dålig boendemiljö.

I skolan lär sig många elever inte ens det mest elementära. Detta har förvisso flera orsaker: informationssamhället, bristen på resurser till skolan och flummigheten i skolpolitiken. Men en faktor är koncentrationen av invandrare till vissa områden, särskilda problem uppstår i klasser med en hög andel invandrarbarn.

Undersökningar visar att det är i just invandrartäta områden som de genomsnittliga betygsnivåerna ligger lägst.

Det handlar om framförallt språksvårigheter och dåligt stöd hemifrån. Med många invandrarelever blir det stökigt i klassrummet, vilket påverkar undervisningen för även övriga elever. Frånvaron på lektionerna är dessutom stor.

Till detta har på sina håll hemspråksundervisningen bidragit. Allt i enlighet med intentionerna i riksdagsbeslutet år 1975 om "Jämlikhet, valfrihet, samverkan".

I denna situation, när många elever inte tillgodogör sig elementära svenskkunskaper i grundskolan, släpper man på kraven. Illiterata släpps in på gymnasiet.

Praxisen har varit olika i olika skolor, men det har förekommit att hemspråksundervisningen tillåtits inkräkta på undervisningen i andra ämnen, som svenska. Dessutom ges hemspråkundervisning även till barn, som är födda i Sverige och till adoptivbarn. Deras språk borde rimligen vara svenska, punkt slut.

I många skolor lär man sig inte riktig svenska, men heller inte tillräckligt i andra ämnen. I exempelvis Fittjaskolan har 84% av eleverna fått underkänt i matematik. 2) Eleverna förvärvar inte de kunskaper och den studievana som de behöver för att klara sig i gymnasiet.

I många skolor förekommer också våld - verbalt och fysiskt. Både elever och lärare mobbas, har en otrygg arbetsmiljö.

I grunden handlar också detta till stor del om språkfattigdom. Den som inte kan uttrycka sig verbalt, hamnar utanför. Då är man i ständigt underläge, och det ger små förutsättningar för en bra självkänsla och en sund identitet. Man blir istället bäst på att vara värst. Gänget blir normbildaren.

Invandringens kostnader beträffande skolan ligger på två plan. Dels den otrivsel som följer med en dålig arbetsmiljö, dels de kostnader framåt i tiden för Sverige som industrination av ett ineffektivt utbildningssystem. Priset för det senare kan bli oerhört högt, även om det inte låter sig exakt mätas.

Gjorda undersökningar pekar på att våldet i samhället är det samhällsproblem som vid sidan av arbetslösheten oroar svenskar mest. 3) Samtidigt vet vi att mycket av detta våld har samband med invandringen. Invandrare står för en oproportionellt stor andel av rån, våldtäkter och gatuvåld.

I Stockholm har offren för gatuvåld har nu blivit så många, att sjukvårdspersonal talar om "en ny folksjukdom". Och man ger ett "säkerhetstips": "svara inte obstinat på tilltal". I Malmöregionen - där svenska ungdomar ofta rånas och misshandlas av invandrargäng - har råden från polisen varit mer långtgående: "Håll barnen inomhus så blir de ej skadade".

Denna typ av personrån har på två år ökat med över 50% i våra tre större städer.

Då betingar invandringen onekligen ett högt pris, om vi inte längre kan uppehålla oss utomhus!

Även vad gäller brottslighet i allmänhet är invandrare klart överrepresenterade. Av dem som år 1993 lagfördes för brott var - enligt statistik från SCB - 20% utländska medborgare. 4) Motsvarande siffra 1987 var 14%, därefter har det varit en stadig ökning , men en procent per år.

På samma sätt kan noteras en jämn ökning av andelen utländska medborgare bland dem som dömts till fängelse och tagits in på anstalt - från 16% år 1987 till 21% år 1992. (För senare delen av 90-talet har vi ännu inte tillgång till statistik.)

C:a 20% - det betyder en kraftig överrepresentation, mot bakgrund av att bara 5,5% av den straffmyndiga befolkningen i Sverige är utländska medborgare. Detta gäller, även om man tar hänsyn till att bara 2/3 av de 20 procenten utgörs av utländska medborgare som är folkbokförda i Sverige. 5)

Här finns inget utrymme för bortförklaringar.Ur SCB-skriften "Utländska medborgare i kriminalstatistiken 1993": "Allmänt kan sägas att folkbokförda utländska medborgare är överrepresenterade bland de personer som lagförts för brott, även om man tar hänsyn till kön, ålder och brottstyp. Det betyder, att de folkbokförda utländska medborgarnas andel av dem som lagförts är större än den andel de utgör i befolkningen."

Nämnda SCB-skrift skiljer också ut olika brottstyper. Särskilt hög var överrepresentationen beträffande våldsbrott - snittsiffrorna (lagförda) under perioden 1990-93 var för mord/dråp 29%, för våldtäkt 38%.

Denna SCB-statistik är dock ofullständig - de invandrare som blivit svenska medborgare ingår inte. I en SvD-artikel finns statistik som innefattar alla utrikes födda. Den visar att också för naturaliserade invandrare finns en markant överrepresentation i kriminalitet.

Samma sak gäller uppgifter ur Brå-rapport 1996:2 - också där innefattas hela gruppen invandrare. För perioden 1985-89 skattas invandrares andel till 38% för våldtäkter, 30% för mord/dråp, 26% för butiksstölder och 24% för rån.

I "Brå-rapport 1992:2", finns uppgifter som innefattar även barn till invandare, alltså gruppen "med utländsk bakgrund". Denna utgjorde då 15% av befolkningen i Sverige. Rapporten handlar om polisanmälda rån och konstaterar att dessa på kort tid ökat med 57% - från mindre än 4.000 år 1987 till mer än 6.000 år 1991. Bland rånen dominerar personrånen, och av dessa sker fler i Stockholm än i hela det övriga landet. På vissa platser i Stockholms centrum och på vissa tider är risken stor för att bli nedslagen.

De flesta av dessa våldsdåd förövas av personer med utländsk bakgrund. 1991 var andelen så hög som 68%. Den lär inte ha minskat sedan dess.

Invandrarungdomars överrepresentation i olika typer av brottslighet är mycket kraftig. Detta framgår av en SCB-skrift från 1992.

För övrigt varierar brottsligheten kraftigt mellan olika etniska grupper, som framgår av Brå-rapporten 1996:2, "Invandrares och invandrares barns brottslighet".

EN ÖVERREPRESENTATION i brottslighet för en grupp är naturligtvis inte detsamma som att alla, eller ens de flesta, inom gruppen ifråga skulle vara brottsliga. Vad det betyder är att brottsbenägenheten inom gruppen är större, och detta är någonting annat.

Frågan är dock om vi inte nu nått en punkt där invandrargäng, åtminstone på vissa tider och vissa platser, genom sin blotta uppenbarelse kan injaga skräck. Då ligger etniska konflikter runt hörnet!

Kvinnovåldet kan sättas upp som en särskild rubrik. Dit hör naturligtvis våldtäkterna, som alltså har ökat. I synnerhet har gruppvåldtäkter ökat - i Södertälje tycks deha blivit något av en "fluga" bland vissa grupper av ynglingar. Gruppvåldtäkter var före kulturberikningen ett okänt begrepp i Sverige.

Någon statistik över brottsoffren finns knappast att tillgå, men våldtäktsoffren är påfallande ofta - kanske i en stor majoritet av fallen?! - svenskor.

En annan typ av kvinnovåld är när kvinnor hotas, förföljs och misshandlas. Här har gärningsman och offer en nära relation (eller har haft). Antingen är de släkt med varandra: gärningsmannen är fader, bror eller son - offret är dotter, syster eller mor. Här rör det sig om invandrarkvinnor och anledningen till förföljelsen kan vara att de försökt leva svenskt.

Eller så är gärningsmannen en ex-make. Offret kan då vara antingen en invandrarkvinna eller en svenska, men gärningsmannen är ofta - kanske i de flesta fall - invandrare.

Kvinnovåldet har tveklöst ökat genom invandringen.

Narkotikaanvändningen ökar. Beslagen av exempelvis heroin i Sverige har ökat dramatiskt - under första halvåret 1998 beslagtog polis och tull 65 kilo heroin, mot 14 kilo under hela år 1997. 6)

Invandrare står också för det mesta av narkotikadistributionen. Av för grovt narkotikabrott lagförda personer år 1992 var så mycket som 45% utländska medborgare.

På "Plattan" i Stockholm domineras knarkhandeln av västafrikaner, främst gambiska ligor. Nästan hälften av gambierna i Stockholm är involverade i knarkhandel.

Gambierna har specialiserat sig på heroin, något som även kosovoalbaner ägnar sig åt. Sydamerikaner, främst colombianska ligor, har däremot specialiserat sig på kokain. 7)

Narkotikaanvändningen genererar sedan i sin tur mycket brottslighet - både småbrottslighet och framväxten av maffiastrukturer.

Kostnaderna för de HIV-positiva och de AIDS-sjuka ligger på två plan. Dels handlar det om direkta sjukvårdskostnader för de invandrare som kommer hit och är sjuka. Dels handlar det om spridande av sjukdomen till andra människor.

I båda fallen finns en överrepresentation för invandrare. Enligt statistik från smittskyddsinstitutet var fram till våren 1993 det totala antalet AIDS-anmälda personer 860 . Av dessa var 257 invandrare, dvs 30%. Av totalt 3515 HIV-anmälda personer fram till samma tidpunkt var 1.241 invandrare, dvs 36%. Statistik för Stockholms län från 1998 bekräftar bilden.

Särskilt kraftig är överrepresentationen för afrikaner. Av de AIDS-anmälda personerna 1993 var 62 afrikaner, dvs 7%. Av de HIV-anmälda var 704 afrikaner - dvs 20%.

Afrikanernas andel av befolkningen i Sverige är 0,5%. Det betyder att 0,5% svarade för 20% - medan de 90% som är svenskar svarade för 64%. Relationerna blir 1/40 och 90/64, dvs risken för att en enskild afrikan skulle vara HIV-smittad är drygt 50 gånger högre än att en enskild svensk skulle vara det!

Trenderna är också oroväckande. Afrikanernas andel av befolkningen ökar. Av sammanlagt 104 HIV-anmälda personer under det andra kvartalet 1993 var 57 personer från Afrika, dvs över 50%. 1993 fanns 40.000 afrikaner i Sverige, 1997 är antalet över 54.000.

Vad som gör dessa siffror så mycket allvarligare är att HIV-positiva afrikaner ofta uppträder ansvarslöst, och för smittan vidare. Av 226 HIV-positiva afrikaner i Stockholms län var, enligt DN den 15/4 -93, så många som 44 föremål för ingripande från smittskyddsläkare, då de inte följt givna förhållningsorder.

I ett aktuellt fall hade en ugandier dömts till fängelse, för samlag utan att nämna om sitt HIV. Han överklagade domen, och gick fri i väntan på ny rättegång. Under tiden träffade han en ny kvinna, och smittade henne.

Rekordet lär dock innehas av en HIV-positiv västindier, verksam som gatumusiker i Köpenhamn. Han hade på ganska kort tid haft samlag med 150 kvinnor ­ utan kondom, och utan att säga något om sin sjukdom.

Ur tidningen "Ny i Sverige", nr 1/92: "Råkar man tillhöra en grupp där hivsmitta förekommer innebär det alltså inte att man är skyldig att testa sig, inte heller om man råkar komma från ett område där smittspridningen är stor. Det är heller inte tillåtet att testa en person utan att han eller hon vet om det."

AIDS är dock inte den enda sjukdomen i sammanhanget. Invandringen gör också att Sverige nu nås av sjukdomar som vi annars skulle ha varit helt förskonade från. Dit hör multiresistent tuberkulos.

Det har flera gånger framkommit att socialsekreterare blivit misshandlade, när de inte beviljat de bidrag som en invandrad klient begärt. Detta är naturligtvis bara toppen på ett isberg. Det är knappast någon överdrift att påstå, att hot hör till vardagen för denna yrkesgrupp, särskilt i kontakten med människor som kommer från andra länder.

På tandläkarhögskolan i Umeå gick 1997-98 många iranier, och många av dem blev underkända vid examinationen. Detta väckte kraftiga protester, personal blev också anonymt hotad.

Ytterligare ett exempel av detta slag är trafikinspektörer i Malmö, som får erfara hur invandrarelever har särskilt svårt att acceptera underkännanden vid uppkörning för körkort, och hur språkfaktorer därvid kan spela in..

Falska körkort säljs i stor omfattning bland invandrare, detta är i flera sammanhang omvittnat.

Det har också förekommit organiserat fusk med körkortsprov på främmande språk.

Människor i trafiken som inte kan köra bil - detta betyder självfallet en sämre och otrivsammare trafikmiljö för övriga trafikanter. Det betyder också ökade risker och fler olyckor.

Invandringen påverkar också Sveriges anseende i världen.

Taxiresor, där offret vid ankomsten avkrävs mångdubbelt högre belopp än vad resan egentligen ska kosta - sådant har vi tidigare förknippat med u-länder. Nu händer det i Sverige, och de taxiförare som det här handlar om är vanligen invandrare.Turisten ifråga får naturligtvis ett "minne för livet", något som alla hans/hennes bekanta lär få höra om.

Ett annat fenomen, som vi börjat få vänja oss vid, är att höra talas om "svenskar" som begår våldtäkter i utlandet, som är terroristmisstänkta, osv. Vad det här handlar om är då svenska medborgare, naturaliserade sådana. Dvs de kan vara födda i Gambia, Algeriet, osv.

Till detta kommer av hela den svenska flyktingpolitiken bekräftar och förstärker en bild av gränslöst naiva och godtrogna svenskar. "Die Dummen Schweden"...

"Det handlar om människor". Så har en favoritfras låtit från den generösa sidan, alltsedan folkomröstningen i Sjöbo kommun 1988. Men när man talat om "människor" har man alltid syftat på utlänningar, aldrig på svenskar.

Kurdo Baksi sände i vredesmod tillbaka de 30.000 kronor som han fått i anslag av Statens Kulturråd till sin tidskrift "Svartvitt". Det var inte mycket nog - han hade begärt 700.000 kr. Blågula Frågor har aldrig fått en krona i bidrag, och skulle inte ens komma på idén att begära det. Detta fångar på något sätt situationen i ett nötskal.

På motsvarande sätt förhåller det sig med socialbidrag. En ideologisk sanktion för detta ges genom språkbruket. En "flykting" är definitionsmässigt mer i behov av stöd än en svensk. Peter Örn, Röda-Kors-byråkrat: "Asylsökande och flyktingar tillhör alltid de mest utsattas." 8)

Invandrare kan vara mycket krävande beträffande socialbidrag, och de får helt andra summor än svenska hushåll. Det har förekommit flera fall av att socialarbetare utsatts för våld, då de inte givit de belopp som begärts.

Invandrare kan få resor till sina hemländer betalda av svenska skattebetalare, alltmedan samma skattebetalare själv inte skulle ha råd att göra motsvarande resor. I fall där kommuner varit ovilliga att vara så generösa har de fått bakläxa av domstolar.

De som blivit "fasta kunder" hos socialtjänsten får sedan regelbundet sina utbetalningar, svenska studenter - i tillfälligt behov av hjälp - har däremot blivit utan. Det kan vara svårt att ens komma fram till rätt tjänsteman, man fastnar i telefonväntan eller går vilse bland telefonsvarare.

Formellt sett råder jämlikhet mellan utländska och svenska bidragstagare, såtillvida att ingen får ha några tillgångar för att kunna få ut socialbidrag. I praktiken blir det ändå en skillnad, eftersom det för svensken betyder att han måste göra sig av med exempelvis sitt fritidshus medan utlänningen aldrig haft något fritidshus. Dessutom kan en utifrån anländ lättare dölja kontanta tillgångar.

I media framställs invandrares bidragsberoende som ett resultat av diskriminering och utsatthet, de är offer. Sådana exempel finns, men mer vanligt torde vara att man är måttligt intresserad av att arbeta för sin försörjning. En stor andel står överhuvudtaget inte till arbetsmarknadens förfogande.

Dels har Sverige ett system, där man kan göra större förtjänster som bidragstagare än som löntagare, dels kommer invandrarna i många fall från kulturer där det ligger status i att tjäna pengar arbetsfritt.

Invandrare kan (genom att de lever på bidrag) också få del av boendestandard som etniska svenskar (som arbetar för sin försörjning) inte kan. Detta framgick tydligt av TV-programmet Striptease, en sändning i maj -97 om Rågsved. I den nyare delen av området, med moderna lägenheter bodde övervägande invandrare. I den äldre delen av området, med omoderna lägenheter, bodde övervägande svenskar.

Motsvarande kan gälla också annat: tandvård, glasögon, barnvagnar, osv. Invandrare lever i en rekvisionsekonomi, där tjänstemän på socialbyrån avgör vad som ska tillhandahållas. Ju generösare dessa socialtjänstare är, desto bättre anses de ha skött sitt jobb.

Med de normer som socialstyrelsen utfärdat för bidragsnivåer kan en flerbarnsfamilj utan svårighet hamna på en klart högre inkomstnivå än en förvärvsarbetande i låglöneyrke.

Invandrargrupper i ett bostadsområde kan få ekonomiskt stöd och lokaler för sin verksamhet - för arbetslösa svenskar i samma område kan det (även om de är fler) vara svårare. Det är politiskt korrekt att ge stöd åt invandrares kultur på ett sätt som inte gäller svensk kultur.

Till orättvisorna hör inte minst åtgärder för att "prioritera" invandrare (särskilt nyanlända) på arbetsmarknaden. Ambitionerna må vara att skapa en bättre proportionalitet inom en yrkeskår, men på individnivå kan detta betyda diskriminering.

Där kvoteringsambitioner betyder att en person med dålig svenska blir anställd, kan resultatet bli dåliga arbetsinsatser. Det finns t.o.m. exempel på att personer med dåliga språkkunskaper fått arbeta som översättare!

Ett uttryck för orättvisorna är också att många invandrare tillåts ha dubbla medborgarskap.

Den offentliga diskussionen och mediautrymmet upptas till stor del av invandrares problem, och ett antal invandrardebattörer dominerar "debatten".

Ovanpå detta har vi det permanenta kampanjandet om "rasism". En svensk kan vara "rasist" - en invandrare definitionsmässigt aldrig. 9) Detta demonstreras bl.a. genom SÄPO:s sätt att föra statistik. En svensk kan dömas till böter för att använda tillmälen mot en invandrare - motsvarande skulle inte kunna ske i omvänd riktning. Överhuvudtaget mäter man med olika mått. 10)

Alla har inte samma rätt till en åsikt, alla möter inte samma respekt. Ska några kärva sanningar och kloka synpunkter sägas om invandringen, då måste det göras av en invandrare. En svensk har för det första svårt att bli publicerad. Skulle detta ändå ske blir risken stor att vederbörandes utsaga stämplas som ""rasism", osv. En invandrare drabbas knappast av denna anklagelse, får på så vis en annan yttrandefrihet. 11)

I Sverige på 1990-talet är infödda svenskar andra klassens människor.

En följd av invandringen har också blivit motsättningar, spänningar och fientlighet mellan olika grupper i samhället.

Mycket har talats om främlingsfientligheten, och förvisso finns en växande sådan. Det finns också en svenskfientlighet, som det inte talas lika mycket om den. En del av våldet mot svenskar har direkt samband med denna svenskfientlighet. Det skulle dock aldrig rubriceras som rasistdåd.

Som ett leda i kampen mot svenskarnas - förmenta eller verkliga - främlingsfientlighet pågår en ständig skuldbeläggning av svenskarna. Vi ska skämmas för än det ena, än det andra. Vi ska skämmas inte bara för vad som en gång i tiden hänt i Sverige, vi ska dessutom skämmas över vad som skett i andra länder. Överallt ska vi vara där och ta på oss skulden.

Skuldbeläggandet kan ibland ta formen av direkta kampanjer, som Aftonbladets artikelserie våren -98, "Vår nya skam", 12) där budskapet var att Sverige bedriver en omänskilg flyktingpoilitik.

Hur mycket sämre mår svenska folket av den snabba multietniska omställningen, av den permanenta kränkningen och den ständiga skuldbeläggningen?

Detta är inte utrett och antagligen heller inte möjligt att reda ut. Men det är inget orimligt antagande, att det påverkar folkhälsan.

Till dem som mår dåligt hör också många invandrare. Detta kan bero på ett frostigt klimat och upplevd främlingsfientlighet. Det kan också bero på kulturkrockar och anpassningssvårigheter. Män från muslimska kulturer kan känna sig socialt helt degraderade, när deras kvinnor frigörs och de får dålig kontakt med sina barn. 13)

Svenska storföretag flyttar nu ut alltmer av sin produktion till andra länder, de lämnar Sverige. Varför finner de Sverige vara mindre attraktivt än andra länder?

Faktorerna är naturligtvis många, men massinvandringen kan på flera sätt - direkt och indirekt - ha bidragit. Denna invandring kostar stora belopp, vilket måste finansieras. Den har skapat en mindre trygg gatumiljö. Den har nyligen också lett fram till provocerande nya lagar på arbetsmarknaden och en alert diskrimineringsombudsman, som gör det tyngre att driva näringsverksamhet i Sverige.

Det är ett faktum att svenska kvinnor föder allt färre barn. Enligt statistik från SCB i juni -98 är siffrorna följande:

För 1998 beräknades antalet födslar bli än lägre: 88.000. Siffran 90.400 för 1997 kan jämföras med antalet döda samma år: 93.300. För första gången var det fler som dog än som föddes. Se vidare  Faktabanken

Vad ligger bakom denna utveckling? Det finns sannolikt flera orsaker, men invandringens påverkan av samhället - med sämre ekonomi och tilltagande social otrygghet för människor - är naturligtvis av betydelse. Tidsmässigt sammanfaller den sjunkande nativiteten både med ökad arbetslöshet och ökad invandring.