Jonas Alströmer	Ljus från Sverige
Född: 1685, i Alingsås Samtida med: Karl XII, Fredrik I, Adolf Fredrik Nyckelord: potatisimport, textilföretagare Död: 1761.  Länkar: Affärsman  Manufakturer  Potatiskung

 

Jonas Alströmer är känd som den, som införde potatisodlingen till Sverige. Det är dock en bedrift som är omstridd.

Ur Herman Lindqvist, "Nyttan och nöjet":

"Många tror att alingsåsaren Jonas Alströmer har gått till Sveriges historia som den som: a) fick igång potatisodlingen i Sverige och b) förvandlade Alingsås till ett slags fabrikssjudande Liverpool, långt före industrialismen.

Vid närmare granskning visar det sig att detta är en grov missuppfattning. Det enda Alströmer lyckades med riktigt var sin egen PR-verksamhet. Han var så skicklig att han ensam under en period lyckades lägga beslag på ständernas samtliga anslag för nyanläggningar och han fick kungen och riksråden att personligen satsa pengar i Alingsåsföretagen..."

Lindqvist menar att Alströmer var "vår första riktiga industrispion av större format":

"Efter många år i England och resor i Europa återvände han med en skeppslast nya maskiner, ritningar och skisser på andra maskiner och produkter. Han förde med sig främmande växter och djur och dessutom utländska arbetare som kunde sköta maskinerna."

---

Alströmer kan sägas tillhöra den typ av svenskar som starkt bidrog till vårt lands utveckling. Han hade de egenskaper som krävdes: nyfikenhet och initiativförmåga, mod och äventyrslystnad, patriotism och företagaranda.

Jonas Alströmer föddes i Alingsås 1685, där han växte upp. Han fick en elementär skolgång, där han lärde sig läsa, skriva och räknar. Efter en anställning i Eksjö och därefter en vistelse i Stockholm gjorde han 1707 sin första utlandsresa - till England.

Där skulle han - med vissa avbrott för andra resor - bli kvar i cirka 20 år. Först arbetade han i ett handelsbolag, startat av en annan svensk. De arbetade med export av engelska varor till Sverige. En tid arbetade han även som skeppsklarerare - en anställning som förutsatte inte bara kunskaper i engelska utan även engelskt medborgarskap. Detta lyckades Alströmer alltså erhålla. Senare startade Alströmer ett eget handelshus, en verksamhet som gick bra, och han byggde upp en förmögenhet.

Han reste även runt i England, och noterade att tiggare där inte förekom i samma utsträckning som i Sverige. Ur boken "Jonas Alströmer - en man och hans livsverk", av Karl-Henrik Sunesson:

"Under sina resor blev han imponerad av arbetsintensiteten. Alla var sysselsatta! Vid ett tillfälle liknade han det vid en myrstack, där alla hade en uppgift och han såg ingen lata sig. Han förstod att England på många sätt var före Sverige i utveckling."

Alströmer hade noterat att Sverige exporterade råvaror till England, vilka sedan förädlades där och till stor del importerades igen till Sverige. Hans intresse väcktes för möjligheterna att åstadkomma mer av tillverkning inom Sverige.

I första hand intresserade han sig dock för textilbranschen, där Sverige förutom maskiner och kunnande skulle behöva tillgång till bättre råvaror än den grova ull som kunde utvinnas ur de svenska fåren. För tillverkning av annat än arbetskläder behövdes det får som kunde ge mer finfibrig ull.

Ur Sunessons bok:

"1715 befraktade Jonas Alströmer ett fartyg för egen räkning för färd till Sverige. På denna resa smugglade han ut ett antal utsökta engelska avelsfår, Alströmer tog här en stor risk eftersom det var strängt förbjudet att föra ut avelsfår från England."

En ny fåruppfödning kom igång i Sverige. Senare lyckades Alströmer även, denna gång tydligen legalt, föra ut merinofår från Spanien.

1716 slog sig Alströmer ned i Amsterdam, varifrån han gjorde flera studieresor till olika orter i Tyskland. I samband därmed hjälpte han svenska staten att värva gevärssmeder till Eskilstuna.

När Alströmer 1719 var på resa i Frankrike blev det dramatik:

"...fick Alströmer bud från svenske konsuln Frigery att de maskinerna och de varor, som köpts i Saint Germain för att sändas till Sverige, hade beslagtagits av myndigheterna. Att föra ut redskap och maskiner ur Frankrike var straffbart. "

Alströmer var efterlyst och riskerade ett hårt straff. Således lämnade han skyndsamt Frankrike, och återvände till Amsterdam.

Även i Holland var det förbjudet att föra ut redskap, liksom att värva yrkesfolk. Detta fick Alströmer därför göra i hemlighet, denna gång med framgång. Transporter organiserades även från England.

Siktet var nu inställt på att få igång en manufakturindustri i Alingsås. En begäran om tillstånd hade lämnats in till Kommerskollegium i Stockholm. Vintern 1723-24 kom byggnationen igång i staden. Där skulle så småningom komma igång både strumpväveri, bandväveri, klädesväveri och tobaksspinneri.

Det hela utvecklas inte utan problem. Förutom motsättningar mellan de utländska arbetarna och lokalbefolkningen i Alingsås och emellanåt dålig kvalitet på produkterna, tog kapitalet slut. Efter en hel del ansträngningar fick han hjälp från brukspatroner i Bergslagen.

Verksamheten fick också tillgång till räntefria statliga lån - i linje med Hattpartiets protektionistiska och merkantilistiska linje, om stöd till produktion inom det egna landet. Alströmer var själv politiskt aktiv inom detta parti.

Efter Alströmers död 1761 och utan statligt stöd gick det inte att upprätthålla lönsamhet i verksamheten, efterfrågan var otillräcklig. Det mest lades ned. Långsiktigt hade det ändå haft en nytta genom införande av kunnande och utbildning av yrkesmän i Sverige.

Potatisodlingen kom till stor del som en bieffekt av arbetskraftsimporten till Alingsås 1723. Dessa hantverkare var vana att odla och äta potatis. Odling av potatis kom igång både på de anställdas egna täppor och vid Nolhaga gård, ägd av Alströmer.

Värdet med potatisen låg på flera plan:

1. Den kunde ersätta spannmål vid missväxt.

2. Den kunde uthärda ett strängt klimat.

3. Den kunde odla på jord som inte var användbar för spannmålsodling.

Den som först introducerat potatis i Sverige var dock Olof Rudbeck, det skedde 1658. Därvid handlade dock om potatis som prydnadsväxt. Alströmers bidrag var att medverka till potatisodling för mat. En viktig roll i det sammanhanget spelade även Eva Ekeblad, som fann en metod att framställa brännvin ur potatisen.

Till introduktionen av potatisen som matväxt i Sverige bidrog inte minst hemvändande svenska soldaterna efter kriget i Pommern 1757-62, där de under kriget lärde sig att uppskatta potatis som mat. Med tillgång till potatis behövde man inte blanda bark i brödet.

Lindqvist:

"Trots att de hemvändande svenska soldaterna från det pommerska kriget satte sina medförda potatisar hemma i trädgårdslanden blev växten ändå ingen ekonomisk viktig produkt för de svenska bönderna. Det skulle den inte bli på allvar förrän i början av 1800-talet då potatisen lämnade trädgårdarna och började sättas ute på åkrarna. Under frihetstiden var det bara bönderna i Skaraborgs län som under missväxtår i sin förtvivlan hade börjat knapra på potatisen och 'i brist på säd njutit dessa jordpäron till livsuppehälle'. I Cajsa Wargs Hjälpreda, svenska folkets först allmänt använda kokbok, finns ingenting om potatis förrän i upplagorna som trycktes på 1800-talet."

Jonas Alströmers intressen spretade samtidigt åt flera håll. Förutom fåraveln, manufakturerna och potatisodlingen satte han igång en tobaksodling kring Alingsås, i något som blev en mönsteranläggning.

Alströmer skrev flera böcker. Titlarna på dem utgivna 1727 löd: "Den Swänska Wårdande Fåra-Herdens Trogne Wäg-Wisare Til en god Fåra-Skiötsel Jemte et Bihang om Potatoes eller JordPäron, samt Alm- Wild-Apel och Eke-Träns Palnerande."

Tillsammans med sex andra vetenskapsmän - bl.a.  Carl von Linné och Mårten Triewald - tog Jonas Alströmer 1939 initiativet till bildandet av Vetenskapsakademien, med det uttalade målet att "i Sverige upparbeta och kringsprida kunskaper i matematik, naturkunnighet, ekonomi, handel och nyttiga konster och manufakturer".

1751 blev Jonas Alströmer adlad. Det var egentligen först då som han fick namnet "Alströmer" - fram tills dess hade han egentligen hetat "Alström".

Herman Lindqvist:

"Hans största betydelse för samtiden var som idéspruta, hans verksamhet inspirerade många andra."

Det var också Jonas Alströmer som importerade det engelska namnet potatoes, som snart försvenskades till potatis - på den grönsak som tidigare kallats tartuffler eller jordäpplen.

 

---

Ur: Svea: Folk-kalender, 1849:

Jonas Alströmer

När menniskor blifva rika, händer det icke sällan, att de blott tänka på att njuta af deras öfverflöd och öfverlemna sig åt lugn och beqvämlighet, hvarvid det då ofta inträffar att ledsnaden hemsöker dem och gör lifvet olyckligt för dem. Men så var icke förhållandet med Alströmer. Hans lust och glädje var att gagna sina medmenniskor, och ju rikare han blef, desto ifrigare tänkte och arbetade han på att göra sig nyttig för andra. Han älskade i hög grad sitt fädernesland, och ofta ilade hans tankar öfver hafvet till Sveriges fjerran kuster. Fäderneslandet var vid denna tid i en sorglig belägenhet; Carl XII var väl en stor hjelte, men hans beständiga krig utarmade folket i hög grad och hade uttömt dess välstånd. Alströmers oupphörliga tanke var derföre, på hvad sätt Sverige skulle kunna upphjelpas. Han insåg, att genom handel och industri i förening med åkerbruk och bergshandteringen skulle Sverige åter kunna resa sig. Att befrämja dessa, isynnerhet industrien, blef hans föremål, och dertill beslöt han att uppoffra hela sitt lif.

Grundvalen till de Svenske fabrikerne var således lagd, och med tacksägelse till Gud, som välsignat hans sträfvande, kunde nu den varme fäderneslandsvännen med rätt glädja sig öfver verkan af sitt företag. Med stilla tillfredsställelse, utan öfvermodigt skryt kunde han berömma sig, att hvad som förut måste köpas af fremmande, nu kunde åstadkommas inom landets gränsor. Innan kort började Alingsås antaga en ny skepnad. Invånarne förvandlades till idoga borgare. Förut utgjorde de 300, men vid Alströmers död funnos omkring 18,000 invånare i staden, som voro sysselsatte i en oräknelig mängdväfstolar, spinnerier, valkinrättningar, qvarnar, färgerier, pressar och många andra verkstäder.