|
|
|
||||||||
|
Född: 1707, i Småland Samtida med: Fredrik I, Adolf Fredrik, Gustav III Nyckelord: namngav och systematiserade växter Död: 1778.
|
 |
Ur Herman Lindqvist, "Nyttan och nöjet":
"...hans stora genombrottsverk, Systema naturae (Naturens system), som skulle möblera om alla naturvetenskaper, elva blad i jättefolio där han ställde upp naturens tre riken i tabellform: djur, växter och mineraler. Han revolutionerade den botaniska systematiken. Han ordnade växterna enligt deras sexualorgan, det vill säga ståndare och pistiller. Varje föremål i naturen måste få sin släkt och art bestämd och placeras på sin plats i naturens fasta ordning.
Boken kom ut i sexton upplagor under hans livstid; till slut hade den svällt ut till 2.300 sidor. Verket skrevs på latin, ordvalet var revolutionerande. Redan hans öppningsrubrik: 'Blomman är växternas glädje', anger tonen. Han fortsätter: 'Så förökar sig växterna' och så beskriver han växternas sexualliv med ord och begrepp frän människornas liv. Han talar om hus, brudkammare, bröllop, biläger, säng, förökelse, män, kvinnor, hermafroditer, bröder, mödrar."
Hans teorier och språk chockerade många som menade att ungdomen måste skyddas från hans snuskigheter. Från botaniska trädgården i S:t Petersburg inkom en ilsken motskrift av J G Siegsbeck som menade att 'Gud ej skulle tillåtit en så avskyvärd otukt som att flera män (ståndare) skulle ha en gemensam hustru (pistill)."
För sina föräldrar var Carl von Linné, kan man säga, ett misslyckande.
Han föddes 1707 i Småland och fadern var präst. I hans fotspår skulle han gå, ansåg båda föräldrarna. Carl var dock något av en "Tjuren Ferdinand" under skolgången i Växjö. Han ville hellre utforska blommor än ägna sig åt lektionerna. Det hela tog därför mer tid än normalt - Carl behövde elva år för att ta sig igenom de åtta årskurserna.
Till sist kom beskedet från skolan till de bestörta föräldrarna: "Lectorerna... med enhällig röst styrkte fadern, att i tid sätta sin son till någon handtvärkare, såsom de voro öfvertygade att han med boken ingenting kunde uträtta."
Naturkunskapsläraren, doktor Rothman, menade dock att läkaryrket kunde vara ett alternativ. På denna tid rymdes rymdes all naturkunskap under rubriken "medicin", så detta kunde passa Carl.
1727 skrevs Carl von Linné in vid Lunds universitet, där han fick hyra ett rum hos läkaren Kilian Stobæus och så småningom fick tillgång till dennes bibliotek.
I Lund stannade Linné dock bara ett år - medicinstudierna fortsatte istället vid Uppsala universitet, som ansågs ha bättre resurser. Bl.a. fanns där en stor akademiträdgård (anlagd av Olof Rudbeck d.ä.).
Som lärare i Uppsala fick Linné Olof Rudbeck d.y., som några decennier tidigare gjort en forskningsresa i Lappland. Genom branden i Uppsala hade dock resultatet av denna resa till stor del förstörts, likaså hade trädgården skadats. Rudbeck hade inte kvar mycket av entusiasm för sin undervisning. I praktiken blev det till stor del självstudier för Linné.
Under Uppsalatiden fick Linné kontakt med domprosten Olof Celsius (farbror till Anders C.), en välbärgad amatörbotanist. Denne tillhandahöll kost och logi samt tillgång till sitt bibliotek.
1729 skrev Carl von Linné sin första akademiska uppsats, "Om förspel till växternas bröllop", som chockade många med sina idéer om växternas sexualliv.
Imponerad av Linnés uppsats lät Olof Rudbeck den 23-årige studenten bli demonstrator vid den botaniska trädgården, vilket blev en succé. Publiken ökade snabbt, från ett 80-tal till mer än 300.
I Uppsala träffade Linné den medicine student som ansågs mest begåvad vid universitetet - Peter Artedi. De blev de bästa vänner och arbetade tillsammans med att kartlägga naturen.
1732 genomförde Carl von Linné en forskningsresa till Lappland. Han skriver själv:
"Sedan jag av Kongl. Vetenskapssocieteten var antagen den 2 maj att resa till Lappmarken att densamma uti naturens tre riken illustrera, lagade jag därefter mina saker och klädde mig i följande mondeur.
Kläderna
voro alltså en liten rock av västgötatyg, utan
fållar med små uppslag och krage av schagg. Byxor
helt nätta av skinn, piskperuk. Karpus av bastgrönt,
stövelkängor på fötterna. En liten väska
av läder 12 aln lång, något kortare i bredden,
av mentat läder, med öglor på ena sidan att binda
henne fast och hänga henne på sig; uti denna lades
1 skjorta, 2 par halvärmar, 2 nattkappor, bläckhorn,
pennhus, mikroskop, perspektiv, florhuva att fria sig för
mygg; detta protokoll. En hop inhäftat papper att lägga
örter uti, bägge i folio; en kam, min Ornitologi, Flora
Uplandica och Characteres generici. Härsvängaren satt
vid sidan och en liten handbössa emellan låret och
sadlen; en 8-kantig käpp, på vilken mått utsattes.
En plånbok i fickan med pass från kansliet i Uppsala
och Societetens rekommendation."
Resan började i mitten av maj med Uppsala som startpunkt, på hästryggen.
Ur boken "Carl von Linné" av Wilfrid Blunt:
"Linné satt ideligen av för att ta upp och notera namnet på en blomma eller för att undersöka en liten sten. Ingenting i naturen var för litet eller för oansenligt för att väcka hans intresse. Han var 'som ett storögt barn bland nya leksaker'. Och så skulle det fortsätta, dag efter dag med tålmodiga observationer som alla noggrant antecknades i hans dagbok."
Från Umeå for Linné upp med älven till Lycksele. Avsikten var att fortsätta till Sorsele, men man tvingades vända. Myggen, vädret och terrängen blev för mycket. Återfärden till Lycksele bjöd på än mer av strapatser:
"Båten rusade huvudstupa utför den rasande älven, tills den slutligen kraschade mot en stenbumling och slogs i bitar. Lyckligtvis var vattnet på detta ställe grunt och hans och hans följeslagare nådde stranden utan svårighet, men lappen förlorade inte bara sin båt utan också sin yxa och sitt spjut och Linné en uppstoppad häger och en havsörn. Sedan de klätt av sig och torkat sina kläder i solen gick de till fots längs stranden nästan en mil genom snår och myrmark, tills de hade turen att stöta på en nybyggare som hade slagit upp sitt tält där för att fiska gädda. Han skaffade fram en del mat och hjälpte dem på väg igen."
Från Luleå följde Linné denna älv upp till Jokkmokk, där Linné stiftade närmare bekantskap med samernas sätt att leva, vilket uppenbart fascinerade honom:
"Lapparnas egendom
består i en mängd renar, vilken har stor renmakt,
som de säga. De sämsta hava 50 à 100, förmögna
300 à 700, rika 1 000. Ägorna äro uti diametro
3 à 5 mil.
Lappland är på många ställen bebyggt av nybyggare, dvs. finnar, som här på kungens befallning och med hans tillstånd sätta sig neder, taga upp åker och äng, vilka giva en viss skatt till kronan,.."
Från Jokkmokk fortsatte resan norrut, ända in i Norge.
Hemresan gick genom Finland, ned till Åbo och över till Grisslehamn. Linné var åter i Uppsala den 10 oktober. Resan hade varat i fem månader. Cirka 500 mil hade tillryggalagts.
Linnés studentrum efter Lapplandsresan har beskrivits av en vän till honom:
"Taket hade han prydt med byten tagna från fåglar, den ena väggen med lappkläder och curiositeter, den andra väggen med större växter och samling av musslor; de bägge återstående voro ståtligt utrustade med dels medicinska och naturvetenskapliga böcker, dels vetenskapliga instrumenter och stenar. Rummets hörn utfyllde höga trädgrenar, vilka han hade lärt tama fåglar av nära 30 slag att bebo; insidan av fönstren slutligen intogo större lerkärl, fyllda med jord till näring åt sällsyntare växter. För övrigt kunde man med största förnöjelse betrakta ett så kallat Herbarium ( samling av torkade pressade växter ), levande samladt allenast i Sverige, och i vilket man kunde räkna över 3000 olika växtspecies, av vildt växande och trädgårdsväxter. Därtill kan man lägga den ytterst sällsynta lappska floran, ej mindre än tusen species av Sveriges insekter och slutligen stenar av inhemskt ursprung...."
Carl von Linné genomförde under sin levnad ytterligare flera forskningsresor:
1734 till Dalarna
1741 till Gotland och Öland
1746 till Västergötland
1749 till Skåne.
Dessa resor genomförde Linné med ett större följe och inte under så enkla omständigheter som Lapplandsresan.
I Dalarna hade Linné redan 1733 besökt koppargruvan i Falun (vid denna tid var Falun Sveriges i storlek andra stad) och silvergruvan i Sala. Därvid träffade han landshövdingen, Nils Reuterholm. På dennes uppdrag genomförde Linné året därpå, tillsammans med sju av de duktigaste medicinstudenterna i Uppsala, en resa för att utforska Dalarnas naturtillgångar. En sträcka på 80 mil avverkades på 45 dagar den 3 juli till den 17 augusti, mestadels på hästryggen.
Linné undersökte hur människorna arbetade, odlade, byggde hus, lagade mat, tillverkade sina kläder och botade sina sjuka. Han konstaterade att när mjölet inte räckte till högg man ner träd och malde barken för att dryga ut mjölet med. Linné tyckte att man borde odla potatis istället, men fortfarande var många misstänksamma mot denna nymodighet.
I Sverige kunde man vid denna tid inte doktorera i medicin. 1735 for Linné därför till Holland. Det tog honom där en vecka att doktorera.
Tre år blev han ändå kvar i landet. En orsak till detta var att han fick ett erbjudande från George Clifford, att arbeta i dennes botaniska trädgård. Clifford var en mycket rik anglo-holländsk finansman, en av direktörerna för holländska Ostindiska kompaniet - och entusiastisk trädgårdsodlare. I Holland blev Linné den förste i Europa som lyckades odla bananer
I anslutning till Hollandsvistelsen gjorde Linné resor även till England och Frankrike.
Under tiden i Holland skrev Carl von Linné flera viktiga böcker, framförallt "Systema Naturae". Det var i detta verk han gjorde sin berömda klassificiering av växter och djur. Verket omfattade bara 14 sidor, men uppfattades ändå som banbrytande. Linné myntade själv uttrycket - "Gud skapade - Linnaeus ordnade"!
"Systema Naturae" bygges sedan på successivt, tills det blev ett band på flera volymer. Då hade Linné givit mer än 12.000 livsformer på jorden vetenskapliga namn.
I Linnés sexualsystem indelas växterna först efter sitt antal och arrangemang av ståndare i 24 klasser och i nästa steg - ordningar - efter antalet pistiller. Ordningarna indelades i sin tur av Linné i släkten och släktena i arter. En art har därför på latin ett tvåledat namn, där första ledet betecknar släktet, det andra arten.
Även om systemet ofta förde ihop arter som i själva verket var mycket olika, spelade detta mindre roll så länge alla sorterade likadant. Ordnandet handlade om att alla skulle kunna hitta arterna i en växande mångfald. Genom att namngivningen gjordes på latin blev det gångbart överallt, oavsett namn inom respektive nationalspråk.
Systemet kom att användas allmänt bland botaniker till en bra bit in på 1800-talet. Vad som överlevt är Linnés sätt att se växtvärlden i ett hierarkiskt mönster, och hans sätt att namnge växterna. Från och med Linné har det räckt med två namn: ett för släktet, ett för arten. Samma för djuren, och för människan: Homo sapiens.
Återkommen till Stockholm 1738 öppnade Linné en läkarpraktik.
Året därpå gifte han sig med Sara Moraea, en kvinna han tidigare träffat i Falun. De skulle få fem barn, fyra döttrar och en son.
När Vetenskapsakademin instiftades 1739 var det Linné som - tillsammans med Mårten Triewald och Jonas Alströmer - tagit initiativet. Linné blev dess förste "Praeses".
1741, efter Olof Rudbeck d.y:s död, blev Linné professor i medicin och naturhistoria vid Uppsala universitet, föreståndare för den botaniska trädgården. Den odlade ytan utvidgades och nya anläggningarna byggdes. Trädgården blev ett levande komplement till Linnés skrifter och hans samlingar. Här gjorde han vetenskapliga iakttagelser och undervisade studenter. Genom trädgården illustreras Linnés sexualsystem, hans intresse för fenologi (naturens förändring med årstiderna och dygnet), nyttan av inhemska och främmande växter.
Linné
var engagerad i att försöka göra Sverige mer självförsörjande
och mindre beroende av handel med utlandet, antingen genom att
anpassa värdefulla växter så de kunde odlas i
Sverige, eller att hitta inhemska ersättningar. I akademiträdgården
odlades således medicinalväxter och andra växter
som kunde vara av ekonomisk nytta. Att dricka te hade blivit
på modet i landet och allehanda surrogat provades för
att kunna spara in den höga kostnaden som importen innebar.
Linne lyckades få en teplanta att blomma sommaren 1765.
Till Linnés insatser hör också att han 1744 vände på skalan till Celsius termometer, så att den tog sin utgångspunkt från vattnets fryspunkt, inte dess kokpunkt.
År 1761 blev Linné adlad och tog sig namnet von Linné - fram tills dess hade hans namn egentligen varit Linneaus.
När Carl von Linné avled 1778 hade han hunnit skriva mer än 70 böcker och 300 vetenskapliga avhandlingar.
Lärljungar
Inte mindre än 19 av Linnés studenter reste ut på forskningsresor, till alla delar av världen.
Den mest kände är Daniel Solander, som följde med kapten James Cook på dennes första jordenruntresa. Han fick med sig den första samlingen växter till Europa från Australien och Söderhavet.
Anders Sparrman, en annan av Linnés lärljungar, var botanist på Cooks andra resa.
Pehr Kalm reste i de nordöstra amerikanska kolonierna för att under tre år studera växterna där.
Carl Peter Thunberg var den förste europeiske botanisten på över hundra år att besöka Japans flora.
Ytterligare andra Linné-studenter reste i Sydamerika, Sydostasien, Afrika och Mellanöstern. Ätta dog under sina resor.
Herman Lindqvist:
"Naturvetenskapsmännen lärde svenska folket att utan fördomar granska allt, från universums stjärnsystem till jordens minsta kryp, detta med avsikten att finna det som var bra och nyttigt för människorna och därmed för hela nationen.
Naturvetenskaperna upplevde en guldålder som aldrig förr eller senare i vår historia Vid mitten av 1700-talet är Sverige en av de ledande forskarnationerna i Europa, överträffat bara av Frankrike och England, vilket får den nyadlade Carl von Linné att häpet utropa att svenskarna som 'förut knappt vetat skilja gran från id, får nu lära utlänningarne räkna äggen i polyperne'.
Tack vare Linnés och hans lärljungars entusiastiska forskningar och skriverier var den svenska floran länge den bäst utforskade och den mest omskrivna i världen."
"Nu börjar man alltmer lita på vad man själv ser, hör och känner i naturen. Målet för forskningarna är hela tiden klart: Vetenskapen skall leda till praktisk nytta."
 |
 |