|
|
|
|||
|
Född: 1815, i Västergötland. Samtida med: Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV Nyckelord: Kanaler och järnvägar. Död: 1871.
|
 |
Carl Edward Norström föddes 1815, på egendomen Skärsbo i Gustav Adolfs församling i Älvsborgs län. Fadern var byggmästare vid Trollhätte kanal och slussverk. Sedan Carl Edward avslutat sina skolstudier blev han som 16-åring anställd som ingenjörselev vid ombyggnaden av Trollhätte kanal. Här stannade han till 1833, då han flyttade till Göta kanal, och utnämndes två år därefter till nivellör vid Säffle kanal och tillika arbetschef' vid Karlstads hamn- och kanalbyggnad.
Det var fyra officerare i Flottans Mekaniska Kår, sedermera Kungliga Väg- och Vattenbyggnadskåren, som satte i gång byggandet av bredspåriga järnvägar i Sverige. Smalspåriga järnvägar hade funnits ända sedan år 1802 vid Höganäs stenkolsgruvor i Skåne. De var: Adolf Eugéne von Rosen, Carl Edward Norström, Claes Adolf Adelsköld och Nils Ericson. Trots att Norström var både den bäste teoretikern och den praktiskt mest erfarne är han minst känd av de fyra.
Adolf von Rosen hade stor svårigheter att kämpa emot, då han på 1840-talet började ivra för järnvägarnas byggande i vårt land. Till de framsynta hörde värmländska bruksägare, vilka år 1847 uppdrog åt den då 32-årige Carl Norström - en skicklig väg- och vattenbyggare - att anlägga två hästjärnvägar. Det var särskilt betydelsefullt att han lyckades, ty misslyckades företaget, skulle oviljan ytterligare försvåra järnvägarnas tillkomst.
I samband med detta beslöts att sända ut Carl Norström på ett halvårs studieresa utomlands. Han besökte därvid Belgien, Holland, England och USA, där John Ericsson sedan 1836 var bosatt. Färden över Atlanten skedde i maj 1848 med segelfartyget "American Eagle". Under sin tid i New York var Norström mycket tillsammans med John Ericsson, som invigde honom i de senaste tekniska uppfinningarna. Norström kunde konstatera att USA var främst i världen på många tekniska områden.
I sin dagbok hyllar Norström uppfinnaren John Ericsson: "Denne i ångmaskinshistorien så utmärkte och namnkunnige man, till vilken världen står i så stora förbindelser och vilken den snart skall stå i ännu större. Denne man, en hel världsdel, för att icke säga hela världen, avundas oss att kalla landsman, som amerikanarna bära på händerna, som regeringen där utmärker på alla vis, som står i dess makt, denne man känna vi knappast till namnet hemma i Sverige och vår regering har ej ens gett honom en lumpen stjärna, varmed de annars är så generösa och varmed personer hemma äro prydda, som åtminstone sakna all annan känd merit än bördens eller ålderns. Tacka honom kan jag icke med ord, men jag skall söka göra det med gärningar".
Efter hemkomsten fullbordade Norström först Frykstads- och sedan Kristinehamns järnvägar. Därefter kom flera järnvägsbyggnader slag i slag. Han uppgjorde ritningar och kostnadsförslag till Lerviks järnväg som förband sjöarna Långban och Yngern i Värmland och i juli 1851 var banan färdig. På uppdrag av bruksägare Carl Ekman på Finspong uppgjordes planer till Norrköping - Fiskeby järnväg, vilken öppnades för trafik på hösten 1854 eller på våren 1855, och Finspong - Lotorps järnväg, som var klar ungefär samtidigt. Sedan kom turen till Dalarna och Norström uppgjorde planer till järnväg för hästkraft mellan Ludvika och Smedjebacken, vilken öppnades för trafik 1860. Planerna till Gävle - Dala järnväg, vårt lands största privatägda bana - som år 1855 påbörjades av Adelsköld - utarbetades av Norström.
År 1851 kallades han till huvudstaden för att under Nils Ericsons ledning handha arbetet med kajbyggnaderna vid Skeppsbron och ingå som ledamot i den stora järnvägskommittén och befordrades året därpå till chef för Norra Väg- och Vattenbyggnadsdistriktet samt erhöll förordnande som statens kontrollingenjör vid Köping- Hult och Nora - Ervalla järnvägsbyggnader.
År 1855 anförtrodde regeringen ledning och utförande av statsbaneanläggningarna åt Nils Ericson. Den 30 april togs vid Lövkulle i närheten av Alingsås det första spadtaget å de svenska statsbanorna. Ericson betraktade Norström som sin högra hand och Norström fick ansvaret för arbetet med den västra stambanan. Tidvis hade han 200 ingenjörer och 6.000 man under sig. Om hans arbetsbörda vittnar ett brev till hustrun 1857: "Öfversten, Beijer och jag arbeta natt och dag, snart sagt, för organiserandet af den styrelse, som slutligen skall taga de stora järnvägarna om hand - och utan skryt: i denna stund ligga de svenska järnvägarna och landets framtid i detta fall helt och hållet i våra händer" .
Det myckna arbetet tog på
krafterna och Carl Norström slet fort ut sig. Bara 56 år
gammal avled han i september 1871.
 |
|
 |
 |