Ett inlägg från signaturen "Räknenissen" på debattsajten "Exil-Passagen", juni 2001:
Mångkultur kan inte förenas med välfärd
För det första vill jag instämma med de som sagt att ett mångkulturellt samhälle inte är något som svenskarna velat ha och inget man kan begära att de ska välkomna eller bidra till att minska de negativa följderna av. Detta samhälle har inte heller varit oundvikligt utan är ett resultat av politiska beslut, till stor del dikterade av media.
För första gången höjer sig nu DN över det ensidiga ogenomtänkta förhärligandet av mångkultur och närmar sig det väsentliga - de normkonflikter som definitionsmässigt uppstår i ett mångkulturellt samhälle.
För vad är ett mångkulturellt samhälle? Ett _samhälle_ med _många_ _kulturer_.
Ordet kultur har för många människor positiva konnotationer, men en kultur kan karakteriseras som ett system av tänkesätt, sedvänjor, traditioner, värderingar, beteendemönster. Dessa olika tänkesätt kan ha positiva liksom negativa drag sett ur andra kulturers synpunkt; en del invandrargrupper kan t ex ha en syn på äldre som svenskar uppfattar som positivt, men samtidigt sådant som uppfattas som negativt, som regler för kvinnors uppförande. En kultur är ett helt system där värderingar och beteendemönster griper i varandra; mäns och kvinnors roller, förhållandet till familj och släkt, synen på staten, allt hänger ihop och man kan inte bara lyfta bort vissa delar och bevara andra.
Mellanösternkulturens sociala system för män och kvinnor innehåller djupt identitetsskapande element. För männens del handlar det om ära, heder, manlighet, stolthet, position, relationer med andra män, med släkt. En man i den kulturen ser det som sin plikt att hålla ordning på särskilt kvinnorna eftersom ett lösaktigt sexuellt beteende från kvinnor gör att hela familjen förlorar sin heder, vilket är katastrofalt. Sedvänjorna är tusentals år gamla och utformade i ett samhälle utan social trygghetssystem och en statsmakt som man litar på. Då kommer tryggheten från släkten, men individen måste följa de sociala spelreglerna i samhället. Det väntas att en man har garanterat sexuellt orörda döttrar att erbjuda till giftermål, t.ex.
Det är mycket svårt, ja omöjligt för en människa att byta kultur i vuxen ålder. Man kan inte bara lyfta bort vissa bitar som t ex inte passar i Sverige, eftersom allt som sagt hänger ihop med de sociala systemet i den kulturen med mycket tidigt införlivade värderingar och känslor.
Med samhälle menas gemensamt territorium, gemensamt ekonomiskt system, gemensam förvaltning. Ett mångkulturellt samhälle kommer per definition att innehålla grupper som tänker _fundamentalt olika_ i många frågor och har _vitt skilda_ värderingar och beteendemönster. Om t ex invandrare över tid antar en majoritetskulturs tänkesätt och sedvänjor, så blir det inte längre ett mångkulturellt utan ett monokulturellt samhälle. Så har t ex skett med valloner i Sverige. Det finns inga speciella vallonkläder, vallonmat, vallonsånger, vallonhus eller vallonhögtider. Om de assimilerade grupperna har ett annat genetiskt ursprung spelar ingen roll; man får då ett monokulturellt samhälle med människor med lite olika utseende. Ungefär som adoptivbarn som växer upp som svenskar.
Det är viktigt att förstå att ett mångkulturellt samhälle verkligen är fråga om just detta: grupper som tänker och lever _olika_ inom en gemensam ekonomi, förvaltning och legalt system.
Det har funnits många mångkulturella imperier: romarriket, det ottomanska riket, det habsburgska riket etc. Det har då rört sig om en stark part som inkorporerat andra territorier och folkslag och mot dem utövat en centralmakt och krävt in tribut etc. Men de olika folkslagen har levt ganska separata, och behållit sina sedvänjor och tänkesätt, och framförallt haft egna ekonomier.
Det har aldrig hänt tidigare i historien att ett folkslag ekonomiskt understött andra nytillkomna folkslag för att dessa ska kunna utöva sin kultur på det egna territoriet. Inget folk har frivilligt uppmuntrat andra folkslag att slå sig ner i det egna territoriet och utöva sin kultur på värdfolkets bekostnad.
Idag finns i världen en del statsbildningar som innehåller olika kulturella grupper som alltså kan ha mycket skilda uppfattningar om hur livet bör levas och samhället utformas. I Indien har man löst problemet så att muslimer har en egen familjelagstiftning. Muslimska företrädare har föreslagit detta även i Sverige. I Nigeria pågår just nu en konflikt mellan de jämnstora grupperna kristna och muslimer om vilket legalt system som ska råda. Troligen uppstår den typen av rivalitet lättast just när grupperna är ganska jämnstarka. Det tycks ligga i människans natur att tycka att just de normer man själv har är de rätta och det som bör tillämpas. I ett land med hälften svenskar, hälften somalier skulle säkert häftiga strider uppstå om flickors könsstympning, t ex. Separatistiska strömningar är då också vanliga. Om det går till separation har man inte längre ett mångkulturellt samhälle, utan två (eller fler) olika monokulturella samhällen.
Så länge invandrargrupperna var små var de inget problem i Sverige utan integrerades lätt. En jugoslav bland hundra svenska arbetskamrater _måste_ anpassa sig. Nu är numerärerna så stora att olika invandrargrupper kan bilda hela egna enklaver och fortsätta leva enligt sitt lands traditioner, helt använda sitt hemspråk, nästan uteslutande umgås med landsmän. Ett exempel är Rosengård. Detta ger totalt annorlunda förutsättningar för relationerna värdbefolkning - invandrare.
Det är etnocentriskt och naivt att tro att man kan komma överens om gemensamma normer i ett mångkulturellt samhälle, t ex att man inte ska mörda. Det är nämligen så att många människor från mellanösternländerna tycker det är RÄTT att slå ihjäl en otrogen kvinna eller en dotter som har sexuella relationer före äktenskapet. Människor från vissa delar i Afrika tycker det är RÄTT att omskära småflickor. De fortsätter med det även sedan de flyttat till Sverige. Den dag dessa grupper utgör 51 % av befolkningen har de förstås full demokratisk rätt att rösta igenom lagar om detta.
Varför går inte mångkultur att förena med ett välfärdssamhälle? I ett välfärdsland tas pengar in i skatt och omfördelas till individer och grupper. Syftet är dels att utjämna ekonomiska resurser över livscykeln men dels också att utjämna till individer och grupper med större behov än andra. Välfärdsländer har inte funnits mer än sedan några decennier in på 1900-talet. Inget välfärdsland har varit mångkulturellt.
I ett mångkulturellt välfärdsland ska alltså skattemedel tas in av hela befolkningen och fördelas ut igen, efter behov. Eftersom grupperna i landet per definition är olika, beter sig olika, tänker olika, är det ytterst osannolikt att de skulle uppnå exakt samma ekonomiska prestation. Likaså kommer deras behov högst sannolikt att variera; vissa grupper kan ha genomsnittligt fler barn, t ex.
I ett mångkulturellt välfärdsland ska då resurser tas från den högpresterande gruppen och föras över till lågpresterande/högbehövande grupper. Det verkar ytterst osannolikt att detta skulle accepteras i längden av den betalande gruppen. Antingen måste då det gemensamma välfärdssystemet avvecklas och varje grupp svara för sig själv, eller också måste beteendet konformeras.
Ett välfärdsland som Sverige, som har världens högsta skatter och världens mest utvecklade fördelningssystem, förutsätter i själva verket ett ytterligt konformt beteende, helt oförenligt med mångkultur. Systemet förutsätter att man har många människor i betalt lönearbete; att utbildningsnivån är relativt hög; att skatter kan tas in på ett effektivt sätt; att både män och kvinnor förvärvsarbetar. Det betyder att i princip alla unga måste gå i skola från 7 år till minst 19 år, att lönearbete måste påbörjas i 20-årsåldern och pågå till uppemot 65, att barn placeras i barnomsorg så att båda föräldrarna kan arbeta. En kvinna förutsätts försörja sig själv och bör följa mönstret att först ägna några år åt utbildning, därpå förvärvsarbeta en tid för att kvalificera sig för hög föräldrapenning, innan hon skaffar barn. Utan en egen inkomst får hon varken sjukpenning, föräldrapenning, a-kassa eller så småningom pension. Om inte tillräckligt många följer detta mönster, så att tillräckligt med skattepengar betalas in, bryter socialförsäkringssystemen samman.
Vad händer om man bryter detta mönster? Om man vill leva enligt traditionell romsk modell (zigenarkultur) värdesätts t ex inte skolutbildning. Romska barn fullföljer ofta inte ens grundskolan och får då mycket små chanser på arbetsmarknaden. Ungdomarna gifts ihop tidigt; redan före tjugoårsåldern kan de mycket väl ha fått flera barn. Det finns naturligtvis ingen chans för en sådan familj att försörja sig på egen hand, utan de ekonomiska resurserna måste föras över från storsamhället, dvs svenskarnas skattepengar. Så länge vi har i storleksordningen 20 000 romer, som vi har nu, klarar samhället detta, men vad händer om vi får 2 miljoner romer? Då måste något vika, antingen välfärdssystemen eller deras levnadssätt.
Flickor uppfostrade enligt traditionella muslimska normer får också en avvikande position jämfört med svenska flickor. De muslimska flickorna gifts bort tidigt, eller hämtas outbildade från hemlandet, föder snabbt barn och får en mycket svag position på arbetsmarknaden. Om något nu händer i deras liv; sjukdom, arbetslöshet hos henne eller mannen, skilsmässa, kan hon inte på egen hand upprätthålla en rimlig ekonomisk standard. Hon måste försörjas av svenskarnas skattemedel och blir då en belastning för dem. Det har gått hittills, men hur många sådana kommer att accepteras?
Det mångkulturella välfärdssamhället är alltså i sig en omöjlighet. Antingen måste mångkulturen eller välfärden vika. De flesta svenskar hade nog föredragit ett monokulturellt välfärdssamhälle, som de hade, men blev aldrig tillfrågade.
Kan ett välfärdssamhälle bryta ihop? Ja. Uruguay, som var först i världen med viktiga sociala trygghetssystem, bröt ihop. Artikeltips för DN? Om det svenska välfärdssamhället bryter ihop drabbas förstås även svenska journalister.
Sverige har just upplevt en ovanligt stark högkonjunktur, men är nu på väg in i vad som kan bli en riktig lågkonjunktur - ingen vet. Vi går ur högkonjunkturen med en krona som faller och en statsskuld på 1 200 miljarder, som kräver ränteutgifter på ca 80 miljarder per år (försvaret kostar ca 40 miljarder). Skulden blir tyngre med kronfallet. Trots världens högsta skattetryck och stark högkonjunktur har vi inte kunnat amortera en enda krona på statsskulden om det inte vore för utförsäljning av t ex Telia och överföringar från AP-fonderna. Det lilla överskott i statsbudgeten som åstadkommits genom detta försvinner omedelbart om arbetslösheten ökar med 12 000 personer, och både Ericsson och Volvo säger upp anställda.
Det är väl inte otroligt att det i det läget kan uppstå en kamp om resurser i samhället, och ett mångkulturellt samhälle erbjuder många fler konfliktskapande element än ett monokulturellt. Vi kan vara glada om det stannar vid upplopp som i Oldham, England. I värsta fall blir det som i Libanon. I värsta fall blir det som i Libanon. Tänk om det fanns en enda journalist med i alla fall rudimentär självbevarelsedrift som kunde börja reflektera över farorna med det mångkulturella samhälle som drivits fram i Sverige.
|
|
