Fortsättning på tidigare artikel:
Först bara ett tillägg: när Indien blev självständigt efter andra världskriget valdes en separatistisk lösning där de hindudominerade delarna blev till Indien och de muslimdominerade delarna skildes av till Väst- och Östpakistan (senare Bangladesh). Utan separationen hade troligen de inre konflikterna varit ännu större än de är idag. Stridigheter råder kring området Kaschmir som båda parter vill se som sitt.
Det bästa Sverige någonsin gjort var att välja en fredlig väg vid unionsupplösningen 1904. Utan den hade vi kanske nu haft norska terrorister och bombdåd typ IRA och ETA. Den bästa lösningen på inomstatliga etniska konflikter kan alltså vara geografisk separation.
Mångkulturförespråkarna anser ju att det är en fördel och berikande att ha många kulturer inom ett samhälle, men om man analyserar vad de i själva verket talar om är det i realiteten sällan mångkultur, utan i stället ett oreflekterat förutsättande att andra etniska grupper ska anamma den västerländska kulturen, i ett slags aningslöst etnocentriskt högmod. Oönskade föreställningar och beteenden hos andra grupper, som kvinnlig omskärelse, definierar man indignerat bort som att det är väl inte kultur. Med kultur hos andra folk menar mångkulturivrarna nämligen ofta endast det som man själv uppfattar som positivt. En kvinnlig underordnad roll, patriarker som huvudmän för släkten, tribalism, etc, allt ser man som självklart föråldrade sedvänjor som de invandrade snart kommer att lämna när de kommer i kontakt med den svenska, upplysta kulturen. Outtalat föreställer de sig att invandrade ungdomar som får svensk sexualupplysning kommer att lämna förlegade föreställningar om flickors oskuld och manlig erövrarsexualitet och på ett rätt okomplicerat sätt anta en svensk, modern, jämställd sexualmoral. Vad dessa mångkulturförespråkare i själva verket menar med mångkultur inskränker sig vid en närmare granskning till harmlösa variationer i maträtter, folkdanser etc.
Mona Sahlins uttalande i DN 8 juni 2001 visar att detta är exakt vad hon är ute efter, trots sitt prat om mångkulturens välsignelser.
Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan man komma överens om gemensamma normer, när man har helt divergerande normer? Hur kan svensk och somalisk kultur komma överens om en gemensam linje för kvinnlig könsstympning? Ska man stympa bara lite, som en kompromiss? Hur ska svensk arvslagstiftning kunna jämkas ihop med muslimsk, som anser att kvinnor ska ärva hälften mot män? Ska man gå halva vägen var? Ska kvinnliga vittnen som enligt muslimsk sed räknas som mindre trovärdiga än män, få sin trovärdighet mittemellan-devalverad? Ska unga flickor bara misshandlas, inte dödas, om de har sex före äktenskapet? Hur kompromissa om sharialagens påbud om handavhuggning för tjuvar?
Det är naturligtvis en omöjlighet att två så vitt skilda kultursystem kan komma överens mellan om gemensamma normer i god sämja. Den starkaste gruppens normer vinner, så enkelt är det. Om man inte låter grupperna tillämpa sina egna regler, men då har man två parallella samhällen.
Den starkaste gruppen vinner som sagt, och det är ju inte svårt att tänka sig att styrkeförhållanden kan ändras över några årtionden i ett land där 40 000 nya personer invandrar varje år medan det föds 90 000 barn, och en del av dessa barn föds av redan invandrade personer.
Ibland tänker mångkulturivrarna sig även att kontakten med det västerländska samhället ska ha ett förädlande inflytande som sprids till de forna hemländerna. Så talar man t ex om euro-islam där man väntar sig att muslimer bosatta i västvärlden ska anamma de västerländska idéerna om mänskliga rättigheter, individens frihet, demokrati etc och forma en slags förädlad variant av islam som ska fungera som brygga och påverka de efterblivna ländernas mossiga och primitiva islam. Man tänker sig att det organiskt ska växa fram en monokultur grundad på västerländska ideal, dekorerad med smärre, betydelselösa, etniska variationer i form av t.ex. olika maträtter.
I själva verket är det alltså en slags västerländsk kulturimperialism man är ute efter och minst av allt en äkta respekt för andra kulturers och religioners betraktelsesätt.
Att det i stället skulle kunna bli islam eller andra kulturgrenar som skulle kunna influera eller tränga ut den västerländska kulturen ligger helt utanför föreställningsvärlden för dessa etnocentriska och högmodiga mångkulturförespråkare. Ändå har vi redan sedan länge etniska enklaver i flera västländer, t ex England, där stora grupper avvisar västkulturen och aktivt strävar efter att bevara sin ursprungskultur. Hur detta lyckas beror helt på antals- och styrkeförhållandena mellan grupperna. I England pågår just nu konflikter mellan vita och grupper från vissa delar av Asien.
Är det möjligt att allt starkare etniska grupperingar kan växa fram i Sverige? Den rekordstora invandringen har bara pågått i ca tre decennier och vad det kan leda till är osäkert. De senaste åren har vissa tendenser visat sig:
1) Nyligen samlades på mycket kort tid, ca en vecka, ca 5 000 assyrier från hela landet, för begravningen av fyra unga assyrier som omkommit i en trafikolycka. Dessa personer upplever sin identitet vara främst assyrisk. Antalet begravningsgäster var så stort att man måste hyra en sporthall. Här manifesterades en mycket stark samhörighetskänsla på etnisk grund, och man kan tänka sig vilka emotionella laddningar och vilken gruppdynamik som kan uppstå om en sådan starkt sammanhållen grupp upplever sig vara förfördelad eller i konflikt med en annan etnisk grupp.
2) Då den kurdiske ledaren Öcalan arresterades samlades snabbt ca 5 000 kurder på Sergels torg i Stockholm, ropade slagord och framförde krav till den svenska regeringen. Jag Räknenissen råkade befinna mig i Stockholm och där just då, och jag upplevde Sergels torg som en kokande gryta med en uppiskad aggressiv stämning av människomassor som upplevde sig som en enhet. Någon DN-journalist bör ha varit där - stämmer det intrycket? Här var alltså en människomassa som på etnisk grund riktade krav till den svenska regeringen i en utrikespolitisk fråga. Det var också i samband med Öcalan-arresteringen som en grupp kurder tog sig in på SSU:s kontor vid Barnhusgatan i Stockholm och faktiskt tog personer där som gisslan i några timmar.
3) För några månader sedan samlades flera hundra eritreanska studenter, med sin identitetsuppfattning som främst eritreaner, i centrala Stockholm för att försöka påverka den svenska regeringen i frågan om kriget Etiopien/Eritrea. Studenterna bildade mänskliga kedjor som hade till syfte att hindra Riksdagsmännen att få tillträde till Riksdagshuset. En ganska anmärkningsvärd händelse demokratiskt sett kan man kanske tycka. Hur hade reaktionerna blivit om det varit en högerextremistisk grupp som gjort motsvarande?
Ingen av dessa folkgrupper är ännu särskilt stor i Sverige, ingen omfattar väl över 100 000 medlemmar och kan knappast hävda några maktanspråk. Men i den allmänna debatten nämns knappast en minskad invandring tvärtom, i år är antalet asylansökningar rekordstort och fler än förra året - och således kan man räkna med dels ett fortsatt tillskott utifrån i samma takt, dels att de redan invandrade grupperna reproducerar sig.
Inom ett par decennier kan olika etniska grupper ha växt till en avsevärd andel av befolkningen. Vilka sociala effekter är tänkbara? Vi ser redan hur snabbt ett stort antal människor med stark samhörighetskänsla med starka emotionella undertoner kan mobiliseras - vad kan hända om en grupp begår en överträdelse mot en annan? Vilken hämnd- och våldsspiral kan tänkas uppstå?
Ett samhälle kan inte byggas för bara solsken och vackert väder. Under andra världskrigets avspärrning och livsmedelbrist ransonerades livsmedel. Det var inskränkningar som utan större knot accepterades av befolkningen. Man litade på att systemet var rättvist, att bördorna delades på alla, att myndigheterna inte kunde korrumperas.
Hur klarar ett mångetniskt land en motsvarande påfrestning? Är det inte troligare att rykten sprids om hur en viss grupp gynnas/missgynnas, hur myndighetsföreträdare som tillhör en viss etnisk grupp gynnar den egna gruppen, hur andra etniska grupper än den egna mutar sig till eller på ett bedrägligt sätt skaffar sig förmåner, d.v.s. att misstänksamhet och misstro blir större än i ett monokulturellt samhälle. Ett mångkulturellt samhälle kan på så sätt vara sämre rustat att möta kriser.
Det är då ingen självklar fördel att myndighetspersonerna är etniskt mångfaldsrekryterade, utan kanske tvärtom: en rom kan misstro en myndighetsutövare med turkisk bakgrund, en iranier kan misstro en irakier, en chilenare kan misstro en indonesier etc. Det är möjligt att det bästa sättet i ett samhälle som inrymmer många etniciteter är att upprätthålla en stark och objektiv värdkultur: i det här fallet bör alltså det svenska samhället tydligt sätta ner foten, tydligt deklarera att här är det svenska normer som gäller, lika för alla, att man har svenska myndighetsutövare som behandlar andra etniciteter lika och rättvist.
Det har förmodligen större chans att lyckas än dagens veliga krypande och duckande för att vara de invandrade kulturerna till lags som indirekt underblåser morgondagens etniska konflikter som kan komma att utspelas på svensk jord.
