Radiomanus:
Alibidebatten i Sverige
|
Som lyssnare på Sveriges Fria Radio tillhör du dem som har intresse
för samhällsutvecklingen i Sverige. Då har du förmodligen
hunnit notera tre förhållanden:
FÖR DET FÖRSTA att det pågår en samhällsomvandling i snabb takt, en omvandling som av dess förespråkare omges med positiva epitet som "mångfald" och "öppenhet", "globalisering" och "harmonisering".
FÖR DET ANDRA att denna omvandling sker utan att folket tillfrågats. Den sker utan att man ger utrymme för kritisk granskning och saklig debatt.
FÖR DET TREDJE att man hävdar att frågor kring invandringen och dess konsekvenser visst debatteras i Sverige. I själva verket finns det ingen fråga som diskuteras mer än just denna. Påstår man.
Jag hävdar att den debatt vi har kring dessa frågor i svenska etermedia - radio och TV - är bara på låtsas. Det är alibi-debatter.
Syftet är inte att låta åsiktsriktningar komma till tals. Syftet är heller inte att skapa ökad klarhet. Nej, syftet är framförallt att skapa ett alibi, för att man sedan ska kunna påstå att frågan har debatterats.
Alibi-funktionen förstärks naturligtvis om kända oppositionella får finnas med i studion. Samtidigt gäller då att se till att de inte får sagt alltför mycket - det ska helst inte hända några "olyckor".
Debattformen
Låt mig först göra ett konstaterande beträffande debattformen.
Det har funnits ett stort antal olika program för debatter i den rikstäckande televisionen. De sorterar under samhällsredaktioner, men i praktiken handlar det - förutom alibi-funktionen - främst om underhållning.
På kort tid ska som regel flera ämnen avhandlas, samtidigt som antalet deltagare är stort. Redan detta framtvingar korta inlägg, ett uppdrivet tempo och stressade debattörer. Ofta, när debattdeltagare försöker få något sagt, blir han eller hon avbruten av programledaren. Som lyssnare kan detta vara frustrerande, att aldrig få veta vad den som talade var på väg att försöka säga.
Med dessa upplägg blir det plats mest
för slagord. Sällan framkommer något som inte redan var känt.
Inte heller lyssnar debattörerna egentligen på varandra, för
att ta intryck. Det är aldrig fråga om att försöka bli
överens om något, och röra sig framåt i sakfrågan.
När den s.k. debatten är avslutad har ingenting förändrats
och ingen blivit klokare, vare sig deltagare eller lyssnare.
Obalansen
En annan aspekt gäller obalansen. Där har jag ju egna erfarenheter - från SVT:s "Mosaik" 1997 och TV3:s "Folkhemmet" tre år senare. I båda fallen var ämnet invandringen och i båda fallen var jag ensam mot fem eller sex motståndare.
Totalt var det ändå inte mer än sju personer i studion, alla samlade vid ett bord. Det gjorde att man inte kunde komma förbi mig, man var tvungen att låta även mig tala - annars hade det givit ett underligt intryck. Tittarna skulle ha frågat sig varför jag var med överhuvudtaget, om jag aldrig fick ordet.
Men denna obalans säger ändå något om ambitionerna från dem som ansvarar för TV:s så kallade debattprogram: det är inte att ge plats för olika åsiktsriktningar, på lika villkor.
SVT-programmet "Debatt"
Över till ett konkret exempel, nämligen det SVT-program som har namnet "Debatt" och letts av Stina Dabrowski. Sändningen den 6 mars 2008 var ett absolut bottennapp, jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett har någonting sämre.
Där kombinerades båda de moment som jag just beskrivit.
För det första var det snävt med tid. På en timme hade man tre ämnen att klara av, det blir i genomsnitt 20 minuter per ämne, dvs 1.200 sekunder. Dessutom fanns ett stort antal människor i studion, uppradade på stolar i flera led, som en publik.
Det kontroversiella ämnet man skulle diskutera kan vi tills vidare kalla bara "K-ämnet" - jag ska återkomma till rubriksättningen, som är en historia för sig.
Under diskussionen kring "K" yttrade sig 12 personer utöver programledaren. De gjorde att den genomsnittliga tiden för varje debattör kunde bli bara cirka 100 sekunder.
Till detta kom - för det andra - denna uttalade ambition att skapa obalans.
Låt mig dela in debattörerna i
två lag, efter åsiktsriktning. A-laget och B-laget.
A-laget företräddes av 9 personer.
B-laget företräddes av 3 personer.
Ungefär samma obalans som jag fick erfara i "Mosaik" och "Folkhemmet".
Denna snedfördelning förstärktes dessutom, genom hur ordet fördelades. Personer från A-laget fick yttra sig sammanlagt 25 gånger, personer från B-laget fick yttra sig totalt 6 gånger.
Den totala talartiden för A-laget blev
drygt 18 minuter, för B-laget bara 5 minuter.
Till detta kom att personer ut B-laget oftare blev avbrutna jämfört
med personer ur A-laget.
Vidare försökte Dabrowski begränsa vad personer från B-laget sade, genom att bara låta dem yttra sig för att besvara snävt ställda frågor.
ÄNNU HAR JAG DOCK INTE kommit till det allra grövsta med detta TV-program.
Under hösten 2007 utkomt tidskriften Expo med ett temanummer kring vad man kallade "Islamofobi". Ordvalet är betecknande, och avslöjande för den människosyn man håller sig med på Expo-redaktionen.
I Sovjetunionen spärrade man in dissidenter på mentalsjukhus. De ansågs av makthavarna vara psykiskt störda.
Begreppet "fobi" betecknar en överdriven och sakligt omotiverad rädsla för något, även om det är en lättare form av psykisk störning så blir det ju att ställa en sjukdomsdiagnos på meningsmotståndare.
Det här är ju raka motsatsen till att visa andra människor respekt. Det rimmar dåligt med deklarationer om alla människors lika värde. Men i Expos värld behöver olika ståndpunkter inte hänga ihop. Det räcker med att det är politiskt korrekt. Och politiskt korrekt är allt som i någon situation kan användas mot invandringskritiker.
Jag vill ändå hävda följande:
När man talar om "islamofobi" så talar man i själva verket om de negativa hållningar som svenskar kan ha mot muslimer i allmänhet, eller om bara helt sakliga invändningar mot vissa muslimers agerande i Sverige.
När det gäller brottslingar - även grova brottslingar - är de politiskt korrekta fyllda av förståelse. Då handlar det om att se till orsaker och att gå på djupet, att se bakgrunden till vederbörandes agerande.
Naturligtvis måste en diskussion om
svenskars hållning till islam eller kritik av muslimer kopplas till
både vad som står i Koranen och hur företrädare för
islam agerar i Sverige.
Men detta vill Exporedaktionen inte veta av.
"Islamofobi"!
Denna grovt propagandiska, och mot svenskar kränkande, rubrik valde nu redaktionen för SVT:s "Debatt" för sitt program den 6 mars!
Bland de 12 debattörerna i studion fanns Exporedaktören Daniel Pool, och när Stina Dabrowski vid ett tillfälle halkade in på uppträdandet från en del muslimer Sverige var han genast framme med pekpinnen: detta låg utanför ämnet!
En annan deltagare som på samma sätt tillrättavisade Dabrowski var Fatima Doubakil. Hon kunde göra inte mindre än fem inlägg under debatten. Hon var också den som fick sista ordet i den så kallade debatten.
Fem inlägg - detta överträffades bara av Muhammad Fazlhashem. Han gavs ordet inte mindre sju gånger.
Sämre lyckades Sverigedemokraternas ordförande, Jimmie Åkesson. Han fick yttra sig bara två gånger.
Än sämre lyckades Afsahnet Vahdat,
en kvinna från Iran. Hon fick yttra sig en enda gång.
Förklaringen till detta låg naturligtvis i hennes åsikter.
Hon hade egna erfarenheter av mullornas framfart i Iran. Hon hade också
läst Koranen och funnit att där finns stöd för kvinnoförtryck.
Idag är hon aktiv i organisationen "Ex-muslimer".
En gång fick hon ordet, sedan aldrig mer!
Låt oss lyssna på vad hon hade att säga:
(Citat 1 - Vahdat)
Detta kommenterades omedelbart av en ung kvinna med slöja, ett klädesplagg som hon ganska nyligen börjat bära. Hon visste att avfärda kvinnan från Iran:
(Citat 2 - Khan 1)
Flickan med slöja hette Shaista Khan. Hennes första inlägg i TV-programmet formade sig till ett beklagande över dåligt bemötande:
(Citat 3 - Kahn 2)
Flickan klagade alltså över att svenskar visar avståndstagande från henne. Har hon inte själv markerat ett avståndstagande från det svenska samhället, genom att dra på sig en slöja?
Klagomålen över dåligt uppträdande från svenskarnas sida blev sedan till ett tema i programmet. Man slängde ur sig påstående om än det ena, än det andra, utan att belägga.
Låt oss lyssna på Fatima, som i flera inlägg kritiserade SÄPO för att leta efter misstänkta terrorister i områden där det bor många muslimer.
(Citat 4 - Doubakil)
Huruvida Fatima alls kan godkänna några försök från svensk polis att förebygga terroristdåd behövde hon aldrig svara på. Hon fick ingen sådan fråga.
Gustav Fridolin - tidigare rikspolitiker för Miljöpartiet, nu presenterad som journalist - var också inne på temat om att hur muslimer utsätts för kränkningar i Sverige.
(Citat 5 - Fridolin)
Alla kränkningar av individer ska självfallet fördömas, men spontant gör jag ändå den reflexionen att det måste vara värre att bli våldtagen och misshandlad, än det som Fridolin beskriver.
Eller tag talet om nedbrända moskéer,
vad är fakta:
a) hur många moskéer har bränts ned i Sverige?
b) Har det i något enda fall klarlagts att det rör sig om annat
än försäkringsbedrägerier?
Fridolin går steget längre, och tror sig veta att dessa brandattentat sker i organiserade former. Dvs förövarna är inte bara enskilda svenskar, som ogillar islam i Sverige - nej, det finns politiska organisationer bakom det hela.
Så talar en person, som utger sig för att vilja bekämpa okunnighet och fördomar!
Värd att citera är även KD-ledaren Göran Hägglund, som också var med. Med adress till Sverigedemokraterna sade han två gånger i stort sett samma sak:
(Citat 5 - Hägglund)
Vad hade Jimmie Åkesson från SD sagt, som triggade dessa utfall? Jo, följande:
(Citat 6 - Åkesson 1)
På vad sätt vittnar Åkessons uttalande om en så hemsk människosyn?
I sitt andra inlägg fick Åkesson två märkliga frågor från Stina Dabrowski, frågor som underförstår att inte vemsomhelst har rätt att lägga synpunkter på moskéer i Sverige:
(Citat 7 - Åkesson 2)
Till sist kunde alltså konstateras att Exporedaktören Daniel Poohl axlade rollen som politisk kommissarie i studion.
Om "islamofobi" skulle översättas till ett hederligt språkbruk så skulle det betyda kritiska hållningar till islam eller negativa attityder till muslimer. I den utsträckning som svenskar bär på sådana hållningar och attityder så borde man rimligen fråga efter orsaker och möjliga förklaringar.
Programledaren Stina Dabrowski var vid något tillfälle inne på muslimers agerande i Sverige. Det blev genast stort "Ajabaja!". Smäll på fingrarna från redaktör Poohl. Så här lät han:
(Citat 8 - Poohl)
SVT-programmet fokuserade helt på problem för muslimer i Sverige - verkliga eller bara inbillade problem.
Vad programmet inte tog upp var konsekvenserna av den enorma invandringen av muslimer till Sverige sedan slutet av 1980-talet, och vilka synpunkter man som svensk kan lägga på detta.
I Sveriges Fria Radio ska vi ta upp det ämnet, litet längre fram.
Jan Milld
|
|
