Hur skapas "rättning i leden"?
Förekomsten av avskedanden eller hot om skadad yrkeskarriär, överhuvudtaget repressalier mot meningsmotståndare i Sverige, har flera gånger kunnat konstaterats. Mindre uppmärksammat än detta system av bestraffningar är hur det i andra änden finns ett belöningssystem.
Tjänster ska enligt regelboken tillsättas efter kompetens och skicklighet, dokumenterad genom objektiva kriterier som examina och betyg, erfarenhet och tidigare yrkesinsatser inom det ämnesområde som tjänsten gäller. I praktiken har makthavarna frångått regelboken och använder tjänstetillsättande för att belöna personer som politiskt gjort eller förväntas komma att göra av makten önskade insatser.
I Sverige finns ingen författningsdomstol. Klagomål över hanteringen av enskilda ärenden bedöms av samma regeringskrets gentemot vilken eventuella klagomål riktas. Detta förhållande har påtalats av Lars Berglund, utifrån vad han själv kunnat erfara vid tillsättandet av museichefer. Nu tar tidskriften DSM 1) i ett temanummer - "Utnämningspolitiken formar ENPARTISTAT" (nr 2/03) - upp bl.a. det av Berglund påtalade fallet.
DSM skriver, i en ledare signerad Jan Gillberg:
"Nepotism av olika slag - svågerpolitik, vänskapskorruption, partiboksbefordran - är något alla samhällen tvingas att leva med. Dessutom kan det vara svårt att avgöra var gränsen går för det otillbörliga.
Att chefen för ett ämbetsverk eller för den delen ett företag väljer medarbetare med vilka han eller hon har 'samsyn' behöver inte vara 'fel'. Det kan till och med vara 'rätt' i meningen, att en fungerande 'personkemi' kan vara en nog så viktig faktor för att ett gott resultat skall kunna uppnås. Att en regering likaväl som ett företag väljer körsvennar, som kan förväntas vara hyggligt lojala med verksamhetens allmänna målsättningar är ingenting konstigt - motsatsen skulle däremot vara anmärkningsvärd."
"Man måste också vara försiktig med att generalisera utifrån enskilda fall, där 'förtjänst och skicklighet' blivit åsidosatt i fall då 'förtjänst och skicklighet' rimligen vore den enda självklara grunden för utnämningen. Exempelvis vid utnämningen av en museichef."
Betänkligt blir det däremot "när systemet, inbegripet de rättsvårdande myndigheterna täcker upp och försvarar ett sådant åsidosättande. Då väcks frågor som: Hur har det kunnat bli det sättet? Hur vanligt är det? Vad får det för konsekvenser för kompetensutnyttjandet i samhället och - inte minst - för att motivera enskilda människor att ägna sig kompetensutveckling?
Är en feikad professur vid Göteborgs universitet lika mycket värd som en riktig professur, vad sänder det för signaler? Och om sedan ingenting händer när feikningen avslöjas, var har vi då hamnat?"
DSM drar slutsatsen - då påtalade felaktigheter inte föranleder någon rättelse - att det rör sig om systemfel.
Lars Berglund har i flera landsortstidningarkunnat få in en artikel om fallet med tillsättningen av ny chef till Östasiatiska muséet, men SvD har inte varit beredd att upplåta sina spalter för debatt i ämnet.
Berglund skriver även i DSM om den godtycklighet som präglat detta ärende. En särskild rekryteringskommitté hade tillsatts, men den fick bara ta del av vissa av de inlämnade ansökningshandlingarna. Bara en av de sju sökande kallades till intervju. Enligt platsannonsen krävdes "omvittnat god ledarförmåga", men den som fick tjänsten hade aldrig haft någon ledande befattning.
"Ett slående exempel på Thommy Svenssons moral i sammanhanget är, när denne i ett yttrande till Kulturdepartementet (00-01-24) skulle förklara varför doktoranden Fiskesjö var den av de sökande som hade den högsta vetenskapliga kompetensen. Svensson gjorde då följande uttalande om Fiskesjös doktorsavhandling: 'Teoretiskt, metodiskt och empiriskt bedömes den befinna sig vid dagens internationella forskningsfront.' Men sanningen är att Magnus Fiskesjö vid den tidpunkten ännu inte presterat någon avhandling!"
"Så fort Svenssons handläggningsrutiner blev uppenbara för mig undrade jag vem denne märklige man var. Jag bad då att få en kopia på det cirriculum han lämnat till kulturdepartementet. Och vad fann jag där? Jo, där påstod han att han var professor i historia vid Göteborgs universitet, fast han aldrig var det. Dessutom hade han under rubriken 'His publications include...' nämnt flera skrifter som han inte skrivit själv. När departementssekreterare Martin Sundin fick vetskap om detta frågade han om det gick att bevisa mitt påstående. Kontakta registratorn vid Göteborgs Universitet, föreslog jag."
BLIR INTE kontrasten slående mellan å ena sidan detta godtycke vid chefstillsättningar inom den offentliga sektorn och å andra sidan DO:s nitiskhet i motsatt riktning, där småföretagare helt frånkänns rätten att se till faktorer som personkemi vid nyanställningar?!
|
|
1) DSM - "Debatt, Sanningssökande, Mediakritik" - utkommer 2003 med 6-8 nummer, kostar 265 kr (150 kr för personer födda 1974 eller senare) och har postgiro 180240-4. (Åter)