Journalistiska
partisympatier
"EN AV HISTORIENS MEST STATSTROGNA JOURNALISTKÅRER"
Så löd rubriken på en Smedjan-artikel den 19/4 -01, skriven av Kurt Wickman.
"Nästan 70 procent av den svenska journalistkåren
sympatiserar med vänsterpartierna. Det är en from förhoppning
att det inte skulle påverka deras uppfattning om problemställningar
och nyhetsvärde. Tvärtom liknar de en sekt med förutsägbara
och från allmänheten avvikande uppfattningar. Resultatet är
en uttråkande politisk korrekthet,.."
Anmärkningsvärd information når oss från universitetet
i Göteborg. ... 1999 sympatiserade 31 procent av alla journalister -
inom radio, TV, tidningar och tidskrifter -med vänsterpartiet. Det är
också största parti inom journalistkåren,
följt av socialdemokraterna på 27 procent. .."
 |
 |
I siffror:
1954 |
1968 |
1973 |
1989 |
1995 |
1999 |
|
|
(v) |
0 |
3 |
19 |
22 |
26 |
31 |
|
(mp) |
- |
- |
- |
12 |
18 |
10 |
|
(s) |
47 |
45 |
35 |
30 |
23 |
27 |
|
(c) |
4 |
8 |
19 |
6 |
4 |
3 |
|
(kd) |
- |
3 |
0 |
1 |
4 |
5 |
|
(fp) |
29 |
26 |
15 |
16 |
12 |
14 |
|
(m) |
20 |
15 |
12 |
13 |
13 |
10 |
Källa: Göteborgs Universitet, Statsvetenskapliga institutionen JMG.
"Ytterligt anmärkningsvärd är opinionsutvecklingen 1989–1999.
Intellektuella borde mer än andra påverkas av de stora förändringarna
i omvärlden. Journalister har ju också som yrke att rapportera
och tolka deras innebörd. Det faktum att hela det kommunistiska imperiet
i Europa föll ihop som ett korthus satte dock inga särskilt synliga
spår i sympatierna - i stället stärktes vänstern ofantligt
och blev största parti bland journalisterna. En sådan märklig
immunisering gentemot en motspänstig utveckling brukar normalt kunna
förklaras av att man sätter upp en rad ideologiska skärmar
för att filtrera bort svårsmält information..."
"Det är ett välkänt fenomen att politiskt homogena grupper
lätt antar sekteristiska drag. Frånvaro av alternativa tolkningar
av egna och andras positioner gör att sekter lätt 'demoniserar'
andra och uppfattar den egna hållningen som det 'normala'. En viss intolerans
för avvikande synpunkter uppkommer också ganska lätt. Eftersom
man aldrig tvingas tänka igenom någon annan tolkning av samhällsförloppen
än den egna gruppens, framstår människor med andra uppfattningar
som antingen korkade eller illasinnade.
Eftersom t ex moderater uppenbarligen inte är enfaldiga, uppfattas de
förmodligen som demoniska - de vill inte det goda, som är så
uppenbart enkelt och rätlinjigt att uppnå, i de interna diskussioner
där inga intressanta problematiseringar finns."
"En sekt utmärks normalt också av att man ersätter idéflödet utifrån med ett ganska hårt styrt internt program. Kring detta samlas man, utvecklar det - och kräver stark anslutning av alla som vill bli medlemmar i sekten."
"Stor
idémässig förutsägbarhet i kontroversiella frågor
hos en betydande intellektuell grupp är historiskt sett ganska ovanlig.
Bland mycket annat strider det väl egentligen mot sådana krav på
konstnärlig kreativitet som alltid finns (i någon utsträckning)
i intellektuella yrken. Just denna egendomlighet ger direkt vid handen att
man är ute i andra syften än att upplysa. Man tar helt enkelt
för sig en politisk uppgift - att med pennan förändra samhället
till något som man uppfattar som ett bättre tillstånd."
"Sekterna bildar tillsammans en allmännelig kyrka, en organisation
där man gemensamt skall forma samhället i politiskt korrekt riktning.
Tidningarnas debatt- och kultursidor översvämmas av understödjande
bidrag från den lättare samhällsvetenskapen. 'Experter' som
skall kommentera i radio och TV väljs med omsorg ut efter vilka synpunkter
de kan väntas framföra..."
Wickman tycker sig se "ett slags
allmänhetens försvarsreaktion mot den kommunistiska journalistkåren":
" Man slutar helt enkelt att ta del av de värsta avarterna, kanske i förhoppning om att grundläggande förändringar skall kunna ske. Eller kanske med insikt om att de viktiga informationsflödena numera finns på annan plats - Internet är väl en utmärkt huvudkandidat."
Blågul kommentar
Kurt Wickman tar upp en aspekt - journalisternas egna politiska övertygelser, deras självgodhet och antiintellektualism, deras ambition att missionera för "det goda". Ett präktigt exempel på detta stötte BGF på i en brevväxling med journalistelever i Göteborg år 2000.
Men det handlar inte bara om personliga övertygelser hos journalister och redaktörer. Det handlar också om ägarmakt. Ett tydligt exempel på den sak är hur en redaktör för Expressen brådstörtat tvingades avgå i början av 90-talet, efter löpsedeln "KÖR UT DOM!"
Som framfick av en radiointervju med Jan Guillou i september 2009 saknar många journalister anställningstrygghet. De anställs på 11 månader i taget.
Även om en israelisk minister nyligen uttalade en föreställning om att det i Sverige är socialdemokratin och facket som äger större delen av dagspressen, så är ju verkligheten där en annan.
|
|
