EFTER VALET kan det sägas.
Och Bertholof Brännström, chefredaktör för Svenska Journalistförbundets facktidning, "Journalisten", gör det.
I Journalisten 1-7 okt skriver Brännström, om valresultatet för Ian Wachtmeisters nya parti:
"Mediernas ointresse har varit kompakt och röstsiffrorna blev också därefter."
"Egentligen tror jag vi alla är överens; sverigedemokrater, nydemokrater eller nypartister bör också få sin rimliga chans att tävla om rösterna. Det är inte mediernas uppgift att tiga ihjäl..."
Så säger samme Brännström som vägrat ta in en betald annons för BgF-boken "Försvara Demokratin!"...
Av en nyhetsartikel i samma nummer av Journalisten framgår hur det kan gestalta sig konkret, när mediernas ointresse är kompakt:
"I början av juni höll Ian Wachtmeisters Nya Partiet inför valrörelsen.
- Vi hade bjudit in 200 journalister till Stockholms stadion. En enda kom, berättar han.
Även under resten av valrörelsen hade Ian Wachtmeister svårt att få drag under galoscherna. Under sommaren bjöd Nya Partiet in över hundra journalister till pressträffar i Marstrand respektive Båstad.
En ensam journalist
dök upp på
vardera platsen."
Vem bestämde att bara en journalist skulle komma?
Vem valde ut vem som skulle gå?
Hur ser beslutsvägarna ut?
(Se vidare "Den osynliga handen")
Svenska journalister agerar alltså disciplinerat och samordnat på ett sätt som knappast rimmar med officiell retorik, om pluralism och fria ord.
Varje år betalar svenska folket cirka 500 miljoner kronor i presstöd. Dessa pengar kan uppenbarligen användas bättre!
