Jag vill börja med en travestering. Oscar Wilde lär ha sagt "Jag kan stå emot allting, utom frestelser." Tidskriften Expo skulle på motsvarande sätt kunna säga: "Vi kan debattera med vemsomhelst, utom med meningsmotståndare."
Det angavs tre frågeställningar i inbjudan till det här mötet, nämligen:
1. Varför är yttrandefriheten viktig? 2. På vad sätt hotas yttrandefriheten? 3. Hur kan yttrandefriheten försvaras?
Min utgångpunkt blir de erfarenheter som jag själv har gjort, när jag försökt att använda mig av yttrandefriheten. Närmare bestämt i opinionsarbete kring invandringspolitiken.
Då blir det lättare att lägga synpunkter. Det är när man försöker använda yttrandefriheten i en viktig och kontroversiell politisk fråga, som man kan märka hur det fungerar i praktiken. Det är ju en sak hur det formuleras i partiprogram, på ledarsidor och i festtal, en annan sak hur det fungerar i verkligheten.
Över till första frågan:
Jag ser tre skäl:
A. Det handlar om en mänsklig rättighet och om mentalhygien.
B. Det handlar om att agera politiskt och att påverka samhällsutvecklingen.
C. Det handlar om att motverka extremism och våld.
Det första skälet kan ses från två håll. Det handlar dels om att vara mottagare, dels om att vara sändare.
När jag i början av 90-talet fått kontakt med tidskriften Fri Information och tagit en prenumeration var det som en befrielse. Jag skrev ett brev till redaktören, Eva Bergkvist, och förklarade att jag hade många tidskrifter, men om jag fick behålla bara en av dem, då skulle det bli Fri Information. Den kändes viktigare än alla andra, den var speciell.
Varför?
Jo, den skrev om invandringen på ett sätt som andra inte skrev, den förde fram åsikter som var förbjudna. Dessa förbjudna åsikter var samtidigt djupt kända, det gällde en fråga som berörde, genom att det som skedde var så galet och så orättvist. Invandringen hade ställt min världsbild på huvudet - plötsligt var jag som vanlig svensk inte respekterad, hade ingen rätt att lägga synpunkter. Det gnagde.
Fri Information blev därför som ett balsam för själen. Som läsare kunde man känna sig bekräftad, man var inte ensam om att känna som man gjorde.
På motsvarande sätt var det naturligtvis för andra läsare av Fri Information. Och på motvarande sätt blev det antagligen för läsare av Blågula Frågor, när den tidskriften började komma ut 1994.
"Att inte kunna tala i sitt eget land, det är värre än döden".
Så löd slutrepliken i filmen "Farväl främling", som visades i Mosaik i början av 90-talet.
När det gäller människor i andra länder är yttrandefriheten alltså viktig, också ur det här individcentrerade perspektivet, dvs yttrandefriheten ses som en mänsklig rättighet.
Samma sak måste väl då gälla i vårt eget land, för vanliga svenskar. Det är ett behov som många av oss har, att själva få komma till tals och ge uttryck för våra åsikter - att vara sändare.
Givetvis finns praktiska begränsningar i media. Spaltutrymmet och sändningstiderna är begränsade, allt kan kan inte få plats. Dessutom måste det ställas vissa kvalitetskrav.
Men om en viss åsiktsriktning är så gott som utestängd från offentligheten, om vissa individer är mer eller mindre svartlistade - då har vi ett underskott i yttrandefrihet.
När vi startade Blågula Frågor var vi ganska optimistiska. Vi hade en tillförsikt om att det fanns demokratiska spelregler som skulle respekteras och att människor inom yrkesgrupper som gällde för att vara intellektuella skulle ta intryck av fakta och argument. Vi räknade med mothugg, men genom envishet skulle vi så småningom få vissa redaktörer att lyssna, och åtminstone några tidningar skulle öppna spalterna för en verklig debatt.
Så blev det inte. Vi mötte en kompakt mur, en enad mediafront. Inte ens när vi själva blivit angripna ville man låta oss få utrymme för genmäle. "Invandrarfientlig", "flyktingfientlig" och "främlingsfientlig"- det rullade på som en ångvält. Enstaka genmälen gjorde varken till eller från i förhållande till denna tillmälesmaskin.
Just det faktum att vi pekade på problem och grävde fram obehagliga fakta blev komprometterande - för oss. Det var just det man inte fick göra. Sådant som var problematiskt och obehagligt skulle inte beröras. Vi kom därför ingenvart, vi gjorde bara oss själva omöjliga.
Det här kändes alltmer frustrerande, och det gav jag uttryck för i artikeln "EXPRESSENS SJUKA VÄRLD" 1996. Där talas om att invandringen ger ett demokratiunderskott och att: "många svenskar mår dåligt. Man känner att det bara går utför med landet.
Det finns då olika 'utvägar'. I princip kan man: 1. emigrera 2. förtränga saken, ägna sig åt annat 3. bli sjuk 4. bli extremist 5. arbeta demokratiskt och konstruktivt.
Vi satsade alltså på alternativ 5. Men får då erfara att Expressen och andra massmedia smäller igen dörren."
Alternativ 1, att emigrera, var inte aktuellt för mig. Jag är ju svensk, och det är i Sverige jag vill bo.
Alternativ 2, att lägga av med politiken, var också omöjligt. Har man fått insikt om galenskaperna kan man inte bara glömma vad man vet.
Alternativ 3, att bli sjuk, kan naturligtvis inträffa, men det försöker man ju undvika.
Alternativ 4, att bli politiskt extrem, ligger på samma plan. Det skulle jag uppleva som ett nederlag.
Vi har alltså - trots allt - fortsatt att arbeta efter alternativ 5, då vi inte kan se att det finns något bättre alternativ. Men våra erfarenheter är inte uppmuntrande.
Vi har under de här åren sänt åtskilliga debattartiklar till DN Debatt och andra debattsidor, men nästan aldrig har något publicerats. Liknande erfarenheter har andra invandringskritiker fått göra.
Resultatet har blivit en påtaglig obalans i de inlägg som publiceras. Då är vi tillbaka i den första aspekten, om våra mentala behov som mottagare, att få höra att någon för vår talan.
Denna obalans är ett faktum, som vi konstaterade efter att ha undersökt DN Debatt under1995-98. Under denna period - vilka personer fick in fyra inlägg eller mer kring invandring? Det var 13 personer, och inte en enda av dem var kritisk mot massinvandringen och mångkulturen. Listan toppades av Juan Fonseca, med 16 inlägg.
De tillfällen då invandringskritiker släppts fram i TV är lätt räknade. Som regel har de då omgivits av 4-6 anhängare av den förda politiken. Ett crescendo nåddes på nyåret 1996, under Åselekampanjen. I TV1:s Speciellt fanns 7-8 debattörer - samtliga hade samma åsikt, samtliga var motståndare till regeringens avvisning av familjen Gümüscü.
Bakom detta fanns en grundsyn. Journalisterna såg det som att de själva företrädde det goda och det rätta. Då fanns ingen anledning att släppa fram människor som tyckte annorlunda.
Ett resonemang är också att kritiker inte får legitimeras, vilket sker om man ger dem mediautrymme eller behandlar dem som normala människor.
Samtidigt - hur man nu får det att gå ihop - kan t ex Expo hävda att det "ständigt förs en debatt om invandringspolitiken". Ingen fråga är mer noga diskutera än den, säger man. Förvisso ägnas mycket mediautrymme åt frågan, och man diskuterar - men det är ju en diskussion mellan människor som i grunden tycker likadant. Det är inte vad man brukar mena med debatt.
På så vis lämnas en stor del av svenska folket utan representation i det offentliga samtalet, de får inte göra sig hörda. När radion har olika telefonslussar verkar det också som att man försöker sålla bort vanliga svenskar som vill kritisera invandringen. Lyckas någon ändå ta sig ut i sändning kan de bli mycket bryskt avklippta. Det är långt ifrån den "respekt", som de politiskt korrekta annars så gärna pratar om.
Det här med att bli avklippt gäller för övrigt inte bara etniska svenskar. Det kan drabba även invandrare, om de säger olämpligheter.
Nyligen har framkommit att våldsbrottsligheten bland ungdomar blir allt grövre, att den går allt längre ned i åldrarna och att en klar majoritet av dessa ungdomar har utländsk bakgrund.
Det är bara ett exempel i mängden, på konsekvenser av den förda invandringspolitiken. Listan skulle kunna göras lång.
Det finns ett samband mellan denna situation och bristen på yttrandefrihet. Om andra fakta och andra argument hade fått komma fram, då skulle det påverka opinionen, det skulle bli ett tryck för att ändra politiken.
Och det handlar inte bara om att få ut en alternativ bild. En viktig aspekt är också att det allmänt sänker kvaliten i argumenteringen, om man inte riskerar kritik. Kan man bli motsagd måste man skärpa sig.
Bristen på yttrandefrihet är ingen tillfällighet, inget förbiseende eller olycksfall i arbetet. Det har samband med den invandringspolitik som makthavarna vill föra.
Det kan i och för sig förefalla märkligt, med tanke på hur man i andra sammanhang kan hylla yttrandefriheten. 1996, i samband med attentaten mot Expos försäljningsställen var ju yttrandefriheten så helig som något bara kan bli.
Men det är ju det, att man har ett projekt, om ett mångkulturellt samhälle. Vad är viktigast - detta projekt eller yttrandefriheten ? Man kan inte ha båda. Där har makthavarna uppenbarligen gjort sitt val, och då får yttrandefriheten och demokratin vika.
Samtidigt är ordet "demokrati" inarbetat, och har en starkt positiv värdeladdning. Själva ordet vill politikerna därför ogärna överge, det är alltför användbart. Lösningen blir att ge ordet en ny innebörd.
Om "demokrati" tidigare betydde folkstyre och att alla skulle få komma till tals får det nu plötsligt betyda motsatsen. Demokrati blir att ha åsikter som är anständiga, dvs att hålla med makthavarna. Demokrati blir att ha tycka rätt, dvs likadant. Bäst demokrat blir den som är mest politiskt korrekt.
Ett aktuellt och konkret exempel är Österrike. Haiders parti, FPÖ, fick cirka 30% av rösterna och blev landets största parti. Här deltog Sverige i en aktion för att detta parti inte skulle få sitta i Österrikes regering. När väljarna röstar fel, då ska resultatet inte få genomslag.
Det här känns igen från folkomröstningen i Sjöbo 1988. Det var inte alls bra, att låta folket avgöra frågan om flyktingmottagning i kommunen.
När socialdemokraterna nu ska ta bort ordet "yttrandefrihet " i sitt partiprogram anar i varje fall jag att det inte är en slump. I synnerhet inte som man samtidigt eldar på med ett antal formuleringar om "hård och bestämd gränsdragning mot alla former av främlingsfientlighet".
Vi minns invandringsminister Schoris uttalande i riksdagen 1997, om att "främlingsfientligheten ska kriminaliseras och jagas". Sådan jakt sker bäst om offren inte kan försvara sig.
Resultatet av det här klimatet blir att apatin sprider sig, allt färre bryr sig. Vad blir då följden?
Jag kommer att tänka på ett exempel från Sovjetunionen. En trasig gasledning hade läckt under lång tid, men ingen reagerade. Till slut exploderade ledningen, just när ett tåg passerade, och ett stort antal personer omkom. Sovjetmedborgarna hade lärt sig att inte lägga sig i, att inte ta eget ansvar.
Ett annat exempel är situationen i Sverige år 2001.
Vi ser inkomstklyftor och klassklyftor som ökar. Det har växt fram lyxbutiker i Stockholms innerstad, där man kan köpa t ex en handväska för 12.000 kronor eller en Amerikakoffert för 120.000 kr. Samtidigt ökar antalet bostadslösa och uteliggare.
Vi har fått en minskad offentlig sektor, dyrare tandvård, längre väntetider i sjukvården, osäkrare pensioner och minskad trygghet.
Vi har fått privatiseringar och utförsäljningar, minskat nationell oberoende och ökad sårbarhet. Våra mineraler skänks bort till de företag som vill bryta dem, Vattenfall låter sin el-ledningar förfalla och investerar hellre i Tyskland, LM Ericsson har blivit internationellt.
Med mer alerta och mindre kuvade medborgare hade allt det här inte kunnat ske.
Yttrandefriheten har betydelse inte bara direkt och på kort sikt, utan också indirekt och längre sikt. Förekomsten eller frånvaron av yttrandefrihet och demokrati formar människor. Man lär sig att bli antingen aktiv eller passiv, intresserad eller ointresserad, man blir kunnig eller okunnig, man anammar den ena eller andra moralen och etiken.
Arbetarrörelsen kämpade i början av 1900-talet inte bara för rösträtt. Man byggde också upp en egen press för agitation och opinionsbildning. Man betraktade folkbildningen som viktig - således satsade man på studiecirklar och på skolgång för alla. Kunskap var makt. Genom kunskap åt de många skulle även de materiella villkoren kunna ändras, skulle man skapa ett bättre och mer förnuftigt organiserat samhälle.
Vad händer, i förlängningen, om alla demokratiska vägar för påverkan stängs?
Även en hare kan bli aggressiv, sägs det, om den trängs in i ett hörn och inte lämnas någon utväg.
Vi har ju lyckats bra i Sverige, i jämförelse med de flesta andra länder. Vad beror det på? Sitter vårt demokratiska sinnelag i generna? Finns det en garanti för all framtid, att vår demokrati består?
Jag tror att Sveriges långa period av samhällsfred beror på gynnsamma omständigheter, som vi har förvaltat väl. Det kan komma att gå snett även i Sverige och kommer vi in i en spiral av våld kan det bli svårt att ta sig ur. Det ena ger det andra, snart tycker alla att de bara ägnar sig åt att försvara sig eller att ge igen för oförrätter.
Det gäller alltså att tänka efter före och att reagera i tid. Signalerna är tydliga, klockan är mycket!
Om alla vägar stängs för att på demokratisk väg påverka politiken, vad kommer att hända?
Många väljer passivitet och viger sina liv åt lätt underhållning.
Andra satsar på karriär, och anammar de åsikter som då är ändamålsenliga.
Vi får ett samhälle liknande det i Östtyskland.
Men vi kan också få ett Baskien, Libanon eller Nordirland, en situation med väpnad kamp, okontrollerat våld och terrorism.
Verklig makt är att kunna bestämma den politiska dagordningen. Det är att kunna avgöra vad som ska anses som anständigt och seriöst, vad som är värt att tas på allvar och vad som är viktigt.
I någon mån är det ofrånkomligt, i varje samhälle, att vissa har mer makt än andra att påverka dagordningen. Men det är ju bara att jämföra med vårt grannland Danmark för att se hur mycket snålare klimatet är i Sverige. Där förs det en öppen diskussion kring invandringen, på ett sätt som inte är möjligt hos oss. Vi har väldigt snäva ramar för vad som får komma fram.
Vi svenskar betalar varje år ett presstöd på över 500 miljoner kronor, i syfte att värna mångfalden av åsikter. Vad får vi för dom pengarna? Åtminstone när det gäller invandringen har dessa miljoner varit förgäves.
- I rikstäckande media kan man, tycker jag, tala om en censur när det gäller debattinlägg om invandringspolitiken. Jämför slagsidan på DN Debatt.
- Det är svårt även att få in genmälen, efter att man blivit angripen.
- Det kan till och med visa sig omöjligt att få in en annons, på betald plats. Detta har Blågula Frågor erfarenheter av från flera tidningar, bl.a. Journalisten.
- Fristående tidskrifter som Salt, Fri Information och Blågula Frågor får inte finnas i bibliotekens läsesalar och invandringskritiska böcker har svårt att hitta in till bibliotekens bokhyllor.
- Även hyrande av möteslokaler har som bekant varit ett problem, både för Blågula Frågor och SD.
- Valmöten kan inte hållas av partier med kritik mot massinvandringen, det framgick i den senaste valrörelsen. Detta sammanhänger med det samhällsklimat som skapats av media.
- Öppna Kanalen var tänkt som ett alternativ för dem som inte kommer fram på annat sätt. I praktiken har den visat sig vara en stängd kanal, när det gäller invandringskritiker. MSG fick nej på sin ansökan om medlemskap i ÖK Stockholm.
- På Internet vidtas också ett antal åtgärder. Vi har fått PUL - Personuppgiftslagen - med hot om åtgärder mot den som nämner någon med namn. Passagens politiska chatsajt har stängts. Nu är på förslag att registrera vilka websidor olika medborgare besöker och vad de skriver i sina e-mejl.
Förutom censur och direkt stoppande av kritiker kan det handla om självcensur. Den kan åstadkommas på i princip två sätt.
För det första kan noteras ett intensivt kampanjande mot "rasism" och för vissa åsikter. Här används både massmedia, skolor och organisationer. TV4:s kampanj nolltolerans är ett tydligt exempel, där man på sin websida ställer rena åsiktsfrågor, och sedan ger ett facit med rätt svar. Resultatet kan bli att medborgare lär sig vad som är tillåtet att tycka, och att de blir oemottagliga för andra synpunkter.
För det andra finns nu många exempel på hur invandringskritiker kan bli bestraffade, och drabbas av repressalier. Det kan, som i Kenneth Sandbergs , Bo Hovanders och Tommy Funebos fall handla om att de mister sitt arbete, utesluts ur sitt fack eller inte får hjälp av sitt fack när de behöver det. Sådan bestraffningar eller hot om bestraffningar är naturligtvis ägnade att avhålla människor från att engagera sig.
I lindrigare fall är det bara fråga om skandaliserande eller att få sin husvägg hemma sprayad med hotelser. I svårare fall får man halsen avskuren.
Med det sista syftar jag naturligtvis på mediamordet i Salem - ett mord som tillkom efter att de som har makten över våra stora media använt sin egen massiva yttrandefrihet på ett ansvarslöst sätt. Vissas omfattande yttrandefrihet kan alltså begränsa andras yttrandefrihet, kan tysta meningsmotståndare - på det ena eller andra sättet.
Med andra ord: när vi talar om yttrandefrihet handlar det inte bara om rättigheter. Det gäller också skyldigheter. Yttrandefrihet är en frihet som förpliktar. Den måste hanteras med ansvarskänsla. Detta gäller naturligtvis i särskild hög grad de som har tillgång till mycket yttrandefrihet.
Där kan svaret bli helt kort.
Yttrandefriheten försvaras bäst genom att man tillämpar den.