Om någon verkligen
vill upphäva yttrandefriheten och avskaffa demokratin, då kommer
man inte att säga att det är detta man vill göra. Det skulle
väcka motstånd, och minska utsikterna att lyckas.
Mer ändamålsenligt
är att säga sig vara för demokrati, alltmedan man i praktiken
arbetar för motsatsen. Genom att gå fram under godhetens och anständighetens banér
går det mycket lättare, för då är människor
inte på sin vakt.
Demokratins farligaste fiender
finner vi då inte bland dem som själva kallar sig rasister, facister
eller nazister. Nej, de farligaste fienderna till demokratin finner vi bland
dem som kallar sig för motsatsen.
Här kan man konstatera
att människor ur etablissemanget och vi inom t ex MSG har något
gemensamt. På båda håll kallar vi oss själva för
demokrater och antinazister.
Hur ska då vanliga
medborgare kunna veta vad som är vad? Hur ska man kunna avgöra
vem som är en verklig demokrat?
Vattendelaren, lackmuspappret,
instrumentet för att avgöra vad som är vad, finns. Det är
egentligen mycket enkelt:
Menar man med yttrandefrihet en frihet att yttra sig bara för en själv
och de som tycker likadant som en själv?
Eller menar man att yttrandefrihet ska gälla även för meningsmotståndare?
Är man beredd att debattera även med människor som har andra
åsikter än en själv?