Henrik Johansson, tidigare drivande bakom webbsidan "Nationens änglar", höll ett tal vid en manifestation i Stockholm den 6 juni 2006. BGF finner talet så pass bra, att det förtjänar att återges i sin helhet:

 

---

Idag är det den sjätte juni - Sveriges nationaldag.

Det är idag som närmare 400 självgoda kommunpolitiker och lokala kändisar kämpar med att få in fraserna "det nya Sverige" och "nya svenskar" i sina nationaldagstal. Det är idag som "årets nysvensk" utses och det är idag som varenda kommunpolitiker avsätter sin eftermiddag åt att "hälsa Sveriges nya medborgare välkomna".

På runt 600 platser i Sverige firar man nationaldagen just nu. Och jag kan garantera er att inte en enda talare kommer låta bli att nämna "det nya Sverige" när de står i talarstolen.

Ingen skulle våga. Lika lite som en reklammakare skulle våga hoppa över den obligatoriska negern för en gångs skull.

Om vi räknar med tre talare i Sveriges alla småstäder blir det ett 1800-tal. Och om vi räknar riktigt lågt kommer frasen "nya svenskar" nämnas fem gånger av varje talare. Det blir en niotusen gånger. Med andra ord: ungefär dubbelt så många gånger som under en vanlig dag.

Idag kommer man också prata lite mer om svenskarnas rasism än vanligt. Man kommer prata lite mer, om hur mycket vi svenskar har att lära av andra kulturer. Hur tacksamma vi borde vara, och att det egentligen inte finns något som är svenskt. Och egentligen inte några svenskar heller.

Men om vi nu skulle finnas, ska vi i vilket fall som helst vara tacksamma. Och även om det egentligen inte finns några invandrare heller, ska vi i alla fall hälsa dem välkomna. För Sverige är ett dåligt land: tråkigt, stelt och utan kultur. Visserligen var det invandrarna som byggde Sverige, och Sverige har ju alltid varit en mångkultur. Men på något sätt har vi svenskar, vi som inte finns, lyckats göra det tråkigt ändå.

Släng in några "vård, skola, omsorg" och det är ungefär vad 600 kommunpolitiker kommer snacka om idag.

Igår gav SVT:s Agenda svenskarna två alternativ för hur de kunde fira sin nationaldag. Antingen, sa man, kunde vi stå i knäbyxor och minnas fornstora dagar då Sverige var en diktatur. Eller så kunde vi ägna dagen åt att fundera på om det överhuvudtaget finns något svenskt.

Det är ett ganska märkligt nationaldagsfirande som socialdemokraterna planerat åt oss. En helgdag då massa människor träffas för att fira hur lite de har att fira.

Villaungarna i AFA har också arrangerat ett möte. Där är det nästan lika vitt som här. Det brukar det, ironiskt nog, vara när medelklassvänstern demonstrerar. Rebellerna kräver att nationalstaten avskaffas och vrålar att det inte finns något svenskt. Och bortsett från palestinasjalarna är det ungefär samma sak som massmedia gjort hela veckan, och precis samma sak som Sveriges alla kommunsossar med urtvättade koftor kommer att prata om.

Och där har ni Sveriges nationaldag i regimens tecken. Ytterligare lite mer skam åt svenskarna, ytterligare lite hyllningsord åt massinvandringen.

Faktum är, att om vi bortser från åtta sverigedemokrater som just nu sitter och dricker kaffe i en bunker på Södermalm, är den manifestation som vi anordnar här det enda nationaldagsfirandet i hela Sverige som inte handlar om att hylla icke-svenskar. Det enda nationaldagsfirandet som inte handlar om hur mycket vi har att lära, hur tacksamma vi borde vara, och hur mycket vi borde skämmas.
Folkets marsch är det enda nationaldagsfirandet som faktiskt handlar om det som ett svenskt nationaldagsfirande borde handla om - svenskar.

Vårt ursprung, vårt folk, vår kultur och vår stolthet.

I de flesta kommuner har man valt att arrangera en så kallad mångkulturell nationaldag. Massa olika folkslag ska uppträda och visa upp sina kulturer och berättar om hur stolta de är över den. Och att en massa svenskar ska titta på och berätta om hur mycket de skäms över sin.

Naturligtvis lockar sådana tillställningar. Jag menar, i ett land där den största kvällstidningen publicerar tio-i-topp-listor på varför man ska hata vita män. Där kändisar hävdar att svenskar är urblekta, tråkiga, töntiga och fula. Där det stiftas lagar för att diskriminera svenskar. Där kultureliten tävlar om vem som på grövsta sätt kan förlöjliga, håna och förneka allt svenskt men där vi inte ens kan döpa en glass till Nogger eftersom det kan få en asylsökande att ta illa upp. Eller där Karlskrona inte kunde ha en kommunskylt med tre svenskar på eftersom det "förde tankarna till folkutrotning". Och bli inte förvånade om även den mördade bonden som skrev "neger" med sitt eget blod, också han kommer åtalas för hets mot folkgrupp.

Är det konstigt att lämlarna i ett sådant samhälle manifesterar nationaldagen på precis det typiskt svenska sätt som massmedia lärt dem att manifestera alla andra dagar på - genom att hata sig själva?

För det är den outtalade principen som folket gång på gång får lära sig. Det är den röda tråden i alla debatter, krönikor, ledare och i populärkulturen som vi matas med under varje vaken stund på dygnet. Allt svart bra, allt vitt dåligt.

Den enda skillnaden är att nu är det nationaldag, nu är det fest, och nu ska hata oss själva lite mer än vanligt.

Men i år arrangerar också Sveriges nationalister för första gången Folkets marsch. En manifestation som bryter mönstret. En marsch som säkert bryter varenda så kallad grundläggande värdering. Varenda outtalad regel i massinvandringens Sverige. Och då behöver vi vare sig palestinasjalar eller kasta sten för att vara kontroversiella. Det behövs inte. Det räcker gott och väl att vi inte bjudit in några afrikanska dansare som spelar trummor.

Trots detta har vi lyckats samla nästan tusen personer. Och även om den här marschen naturligtvis kommer att fortsätta växa, får vi inte glömma att så länge det är regimen vi kämpar mot, kan vi aldrig förvänta oss att någon majoritet kommer sluta upp. De kommer först när det blir lika ofarligt att ropa "Sverige åt svenskarna" som det är att vråla "krossa nationalstaten" idag.

Antinationalismen är enkel. Och naturligtvis är den det. Det är lätt att vara muslim i Afghanistan också. Eller hindu i Indien. Det har alltid varit lätt att följa makten.

Speciellt lockande blir maktens ideologi för dem som inte kan något, och som inte orkar ta reda på det heller. Då är antinationalismen perfekt. Det krävs inga kunskaper eller något engagemang. Det räcker med att i varje sammanhang hålla sig till den enkla princip som repeterats så många gånger i massmedia att till och med en apa skulle kunna lära sig det: svart bra, vitt dåligt.

Man behöver inte memorera massa statistik, analysera resonemang, eller ödsla tid på att sätta sig in i något för att anamma den mångkulturella ideologin.

Det är okej för det moderata kommunalrådet att just nu ägna sitt nationaldagstal åt att berätta hur Sverige behöver arbetskraftsinvandring för att klara ekonomin. Lika okej som det är för en vänsterpartist att förklara att samma Sverige är rikt, och att vi minsann har råd att hjälpa.

Moderaten och vänsterpartisten kan skaka hand. De tycker helt olika, men är ändå helt överens. Och vare sig vänsterpartisten eller moderaten behöver någonsin bevisa sina påståenden eftersom de båda två i slutändan har anammat exakt samma outtalade princip.

Och då är det bara att välja vilka argument man vill ha. Ökad invandring för att vår ekonomi kräver det, eller ökad invandring för att vi har råd att hjälpa. Ökad invandring för att Sverige alltid har varit en mångkultur. Eller ökad invandring för att Sverige alltid har saknat en kultur och behöver berikas. Ökad invandring för att de som kommer hit är välutbildade, driftiga företagare. Eller ökad invandring för att de som kommer hit är fattiga, outbildade stackare som behöver vår hjälp.

Vad man än väljer är man precis lika medveten, lika påläst och öppensinnad. Och man riskerar aldrig att bli ifrågasatt.

Man kan vara moderiktigt "medveten" och "engagerad" utan att behöva traggla genom massa böcker och utredningar för att bli det. Lite som en fettsugning - man lever upp till idealen utan att behöva jobba för det.

Och att demonstrera idag för att krossa nationalstaten är också enkelt. Man behöver inte kunna ett skit om Sveriges historia: men kan ändå häva ur sig att "invandrarna byggde det här landet". Och man behöver inte veta ett smack om ekonomi för att säga att Sverige behöver arbetskraftsinvandring.

För det följer de outtalade reglerna. Det är maktens ideologi. Det är riskfritt. Till skillnad från den här manifestationen.

För när man manifesterar för svenskarnas bevarande är det inget man gör riskfritt. Att manifestera för vår kultur, vår rätt att gå trygga i vårt eget land, vår rätt till egen välfärd, vår rätt till folkligt överlevande och vår rätt till nationell stolthet är definitivt inget man gör utan att bli ifrågasatt. Det är inget man kan häva ur sig utan att vara beredd att argumentera för sin sak. Det är inget man gör utan att vara redo att försvara sig.

Trots detta är det precis vad tusen svenskar valt att göra idag. Och även om vi i dagsläget bara är en stadigt växande minoritet - är vi en minoritet med ett gemensamt mål och med samma övertygelse.

Det är vår styrka.

För vi har något som etablissemanget aldrig kommer att få. Oavsett sin media, sina lagar och resurser. Det är lojala fotsoldater. Genuint övertygade anhängare.

Medan allt fler svenskar sluter sig samman mot ett gemensamt mål om att återta vår frihet och våra rättigheter, finns det bara en enda sak som den brokiga skaran antinationalisterna har gemensamt - sin bekvämlighet, sitt ointresse, sin feghet, sin brist på verkligt engagemang och en kronisk rädsla att gå emot flocken.

Antinationalismen kräver inget, den kräver ingen övertygelse och den kräver ingen konsekvens. Det är maktens ideologi. Och därför passar den så bra för alla som inte kan något, men ändå vill tycka.

Till och med ett stolpskott som Mona Sahlin kan leva upp till kraven. Sahlin som varit minister i det mesta men alltid gjort bort sig och blivit tvungen att avgå. Men som integrationsminister lyckades även hon.

Men ingen ideologi kan överleva på så skör grund som den svenska mångkulturen. Och medan samhället allt mer går under i brottslighet, nedskärningar och social upplösning - där fegisar tävlar om vem som ivrigast kan följa maktens dogmer - har den svenska nationalismen vuxit sig allt starkare.

Och jag menar inte bara att vi blivit fler, för det är inte det viktigaste, utan att vi blivit allt mer härdade, bättre organiserade, kompromisslösare och resursstarkare.

Vi manifesterar inte nationaldagen för att hylla vare sig fornstora dagar eller den mångetniska smältdegel som allt mer går mot sin egen kollaps. Vi manifesterar den framtid, och den seger vi går allt närmare.

För vi står enade, de faller söndrade.

 

---