---

Sveriges etablissemang har ett lite speciellt sätt att fira nationaldagen. Det är ju en dag när man ska hylla sin nation. Det följer med själva namnet.

Men i ett land där statsministern berättar att det svenska bara är rena barbariet. Till skillnad från hans kannibal-farfar.

Och i ett land där ett av riksdagspartierna nyligen blev tvungna att dra tillbaks sina partibroschyrer eftersom dom innehöll alldeles för mycket bilder på svenskar.

I ett sånt land gäller det att fira nationaldagen på rätt sätt.

Här i Stockholm firar man med zigenardans och kurdisk folkpop.
I Göteborg har man välkomstceremoni på Liseberg för alla nya svenskar.
I Malmö talar Feministiskt Initiativ om internationalism på Möllan.
Och de flesta kommuner har gjort det till tradition att bjuda alla nya svenskar på kaffe och bulle, som tack för att dom har kommit hit.

Det är ingen slump att varenda småpolitiker och permanentad sossetant har valt att arrangera nationaldagen på samma sätt.
För hur skulle dom annars göra?

Nationaldagen är ju en dag som man ska tycka om sitt land. Och det är det enda som det fortfarande är okej att tycka om med Sverige. Är att vi är bäst på mångkultur. Att vi är bäst i världen på att byta ut oss själva.

Att vi är bäst i världen på att inse hur kränkande det måste vara för en flykting. Att fly ifrån krig och tortyr. Och hamna i Sverige. Och mötas av något ännu värre. En broschyr. Med svenskar.

Vem kan begära att en flykting ska stå ut med det? Bilder på svenskar. I Sverige av alla ställen.

Nationaldagen har blivit Sveriges mest mångkulturella dag. Den dag då man mest hyllar allt det icke-svenska. Och det är ingen slump. Det är inte en tillfällighet att den statliga televisionen har valt att illustrera vartenda inslag om nationaldagen med de mest mörkhyade dom kunnat hitta.

På samma sätt som kulturnämnden illustrerade sin vikinga-utställning med bilder på invandrarkvinnor.
För det är just det svenskaste. Nationaldag, midsommar, blågult. Det som gemene man förknippar med sitt hemland. Det är just det som makten vill få oss att associera med det nya Sverige.

Det är just det typiskt svenska som alltid måste illustreras med bilder på mångkulturen. Tills neger blir synonymt med svensk. På samma sätt som blonda barn är synonymt med hat och ondska.

När George Orwell beskrev en diktatur var det just detta som var det centrala. Hur makten hela tiden ger gamla begrepp en ny betydelse.

Definierar om, för att verkligheten ska passa in i deras mall.
För några år sen kom Sveriges politiker på att det fanns alldeles för många invandrare i brottsstatistiken. Dom var oroliga att det kunde skapa rasism, och beslöt att göra något åt saken.
Det gjorde dom.

Dom definierade om. Och började kalla alla invandrare med svenskt medborgarskap för svenskar.
En afrikan som fått asyl i Sverige blev alltså en svensk.

Så nu för tiden begår invandrare inte alls lika mycket brott.
Svenskarna däremot har börjat bete sig ganska underligt. Svenskarna har börjat åka till Somalia för att könsstympa sina döttrar. Svenskar har börjat slänga syra på sina fruar som inte vill ha huckle. Och svenskar har börjat åka till Afghanistan och bli gripna för terroristbrott.

Ännu mer förvirrande är att dessa svenskar blir invandrare igen, ifall de råkar ut för ett brott. Då hamnar dom fortfarande i statistiken över misstänkt rasism.

Jag tror att de flesta nationella aktivister har hört om de tre somalierna som för ett par år sedan våldtog två svenska flickor.
På löpsedlarna blev dom svenskar.
Och det blev dom i statistiken också. Dom hade ju svenska medborgarskap.

Som bekant hamnade en av somalierna på ett ungdomshem. Och där blev han själv våldtagen. Av en annan av maktens favoriter. En bög.

Denna kolsvarta somalier har alltså lyckats bidra med två siffror i statistiken. Dels som svensk våldtäktsman. Och dels som invandrat brottsoffer. Allt enligt maktens definitioner.

Och det är den statistiken som makthavarna använder när dom ska ”bevisa” att rasisterna har fel.
Dom flesta svenskar känner inte till det här. När dom slår på tv:n och hör en professor berätta att det inte alls är invandrare som står bakom den ökade kriminaliteten. Då känner dom inte till hur makten har gjort om begreppen. Dom känner inte till hur makten definierar och förvränger statistiken.

Men det betyder inte att svenskarna inte har ögon att se med.
Folk ser vad det är för människor som drar runt i gäng på gatorna. Ungdomar märker precis vilka ”svenskar” det är som föraktar dom i skolorna.

Och det spelar ingen roll vad makten kallar det i sin statistik, eller i sina forskningsrapporter eller på sina löpsedlar. Om dom kallar gängen för invandrare eller solbrända svenskar.
Alla kan se hur våra bostadsområden förvandlas, och hur moskéer och synagogor växer upp mellan husen.
Och det krävs inte mycket för att se hur befolkningen håller på att bli undanträngda och ersatta.

Massmedias lögner lurar inte särskilt många. Precis som i alla diktaturer är det egentligen inte maktens propaganda som övertygar. Utan den vaga medvetenheten om vad som händer med dom som inte tror på den.

Och därför finns det naturligtvis alltid gott om människor som ser till att tycka precis som makten.

Det finns massor av antifascister i Sverige. Eller som de hellre kallar sig - modiga rebeller. Idag är de ute och bränner flaggor och skriker om att krossa nationalstaten och är allmänt rebelliska.
Dom kämpar för invandring, homosexuella och feminism.

Vilket också råkar vara precis vad massmedia kämpar för. Och polisen. Och politikerna. Och skolan. Och alla myndigheter.
Så det är ju tur för dessa modiga rebeller att de råkade födas just i Sverige. Just nu.

Där deras modiga kamp innebär att de blir hyllade i media och belönade med statliga bidrag. Där dom slipper hamna i fängelse eller bli av med sina jobb.

Ingen av våra rebelliska kvinnokämpar råkade födas i mellanöstern. Där de kunde lära ut lite feminism.

Och inte några av våra antifascister råkade hamna i Israel. Ett land som verkligen skulle behöva några modiga kämpar som kunde lätta lite på de hårda raslagarna.

Istället hamnade dom alltså här. Allihop. Där makten redan tycker precis som dom. Och det är givetvis ingen tillfällighet.

Sådana människor har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Oavsett vilken regim vi har.

I Ryssland under kommunismen kallade dom sig goda proletärer och hjälpte Stalin att jaga hans fiender

I USA under samma tid kallade dom sig goda anti-kommunister och hjälpte regeringen att jaga deras fiender.

Under 1400-talet kallade dom sig goda kristna och hjälpte kyrkan att jaga häxor.

Och i Sverige idag kallar dom sig goda antifascister och hjälper makten att jaga nazister.

Dom kallar sig massa olika saker beroende på var och när de dyker upp.
Men i historieböckerna kallas dom alltid samma sak. Medlöpare.
Fegisar som alltid tycker vad makten säger åt dem.

Men det har också alltid funnits män och kvinnor som vågar stå upp mot diktaturen trots lögner, anklagelser och hot.
Det är dessa män och kvinnor som idag utgör det nationalistiska motståndet.

Och det är deras mod och övertygelse som får motståndet att växa trots att vi inte har en promille av maktens resurser.

Kvällstidningarna har den senaste tiden flinat hånfullt åt att motståndarna till massinvandringen ofta är lågavlönade och bor i förorter. Inte alls lika hippa som de trendiga, medelålders tanterna på aftonbladet.

Och ja. Dom har rätt. En hel del av oss tjänar säkert inte alls lika mycket som dom. Och bor säkert inte alls i lika fina villor, i lika fina svenska, bevakade bostadsområden. Där vi kan vara toleranta på avstånd.
Det nationella motståndet gör precis det som låtsasrebellerna på kvällstidningarna bara vågar fantisera om. Vi sparkar uppåt.

Vi kan givetvis inte konkurrera med etablissemanget när det gäller resurser. Vi kan inte mäta oss mot deras tv-kanaler och tidningar med miljonupplagor.

Men vi har något som dom inte har.
Vi har en verklighet, som människor själva kan se, och som bekräftar det som står i våra tidningar och på våra hemsidor.

Och medan dom har sina medlöpare som tycker som dom blir tillsagda eftersom det är bra för karriären. Så har vi har övertygade anhängare som är beredda att offra allt för det dom tror på.

Och för varje dag förlorar makten ytterligare lite av sin styrka. Och för varje dag vinner vi ytterligare anhängare.
Deras diktatur är dömd att gå under.

Deras lagar, kampanjer, smutskastningar och hot kan på sin höjd sakta ner motståndet. Men det kommer aldrig att kunna stoppa oss.

Jag vet detta. Och jag vet att våra barn kommer att ha ytterligare en helgdag i almanackan.
En dag då de firar hur det nationella motståndet tog tillbaks landet, och gjorde Sverige svenskt.

 

---