På "Institute of Communcation" finns den 30/3 -04 utlagd en text av Anders Isaksson.

Rubriken löd "TILLITEN TILL ELITEN" .

Isaksson ställer några centala frågor:

"Varför var färre människor sjukskrivna och långt färre förtidspensionerade förr jämfört med i dag? För att de var friskare förr? För att jobben var lättare och påfrestningarna mindre?

Varför var arbetslöshetsperioderna betydligt kortare förr jämfört med i dag? För att folk i allmänhet var mer jobbsugna? För att det fanns fler jobb?

Varför fanns det inga options- och bonussystem i de större företagen förr i världen? För att den tidens direktörer var mindre intresserade av att tjäna pengar och bli rika?

Varför var politikerna förr i världen mer respekterade än i dag? För att de var så mycket kunnigare än dagens politiker, mer vidsynta och mer förtroendeingivande som personer?"

"Mitt svar är att det handlar om olika grader av tillit och att graden av tillit i sin tur hänger ihop med hur vi organiserar våra institutioner. Det gäller företagen, det gäller politiken, det gäller trygghetssystemen, det gäller arbetsmarknaden, ja, det gäller det mesta som styr och påverkar våra liv. I demokratin har det sedan grekernas tid för över två tusen år formulerats i den klassiska frågan vem vaktar väktarna? Vem vaktar de lagstiftande politikerna så att de inte stiftar lagar som tjänar dem själva? Vem vaktar poliser och militärer i deras maktutövning?"

"Vi måste alla vakta väktarna och väktarna måste vakta varandra", menar Anders Isaksson.

"Alla grupper i ett samhälle försöker definiera sig själva både gentemot omvärlden och inåt inom gruppen. Det gäller att skapa mening, upprätthålla privilegier, väcka förtroende, förklara varför just min grupp är så betydelsefull för alla andra. De flesta yrken och sociala grupper håller sig med olika kodex och regler, läkare räddar liv, journalister håller tummen i ögat på makthavarna, direktörer skapar mervärde åt aktieägarna.

Det klassiska exemplet är adeln. Det är den europeiska historiens mest framgångsrika politiska klass. De var militärer, byråkrater och statsråd och hela gruppen hölls ihop av föreställningar om heder och ära och de legitimerade sina privilegier med sin beredskap att ta risker. Officeren gick i spetsen för sina soldater, amiralen var den siste som lämnade sitt sjunkande örlogsfartyg. 'This for that 'sägar man ibland, förmåner, ja, men de måste i så fall balanseras av förpliktelser."

Upprätthållandet av tillit har många namn:

"Social kontroll är ett, solidaritet ett annat, plikter ett tredje:

Ömsesidighet var förr en vanlig beskrivning;

Reciprok altruism eller reciprocitet används ofta av socialpsykologer;

På vanlig svenska kan man säga ömsesidig egennytta."

"Själv tycker jag bäst om ömsesidighet, det innefattar allt och återfinns också i olika varianter i både profana och religiösa rörelser som ett grundläggande budord: du ska handla mot andra som du vill att andra ska handla mot dig själv. I de svenska medeltidslagarna fanns en kärnfull variant, den handlade om skyldigheten att hjälpa varandra vid bränder och andra olyckor och löd så här:

Alla äga brandstod taga och giva, bönder, klerker och så ock deras hjon. Ingen äger vara fri därifrån.

Innebörden i detta är att ingen får vara fri från att bete sig solidariskt, du är ansvarig för din grannes väl och ve och din granne är ansvarig för ditt väl och ve. Denna ömsesidighet inom och mellan olika grupper är basen för varje samhälle, ja själva civilisationens förutsättning. Du/ni tar ert ansvar, jag/vi tar vårt."

Efter en sekvens om de svenska folkrörelserna fortsätter Isaksson:

"Alla dessa olika rörelser och organisationer och företag hölls ihop av gemensamma normer, gemensamma mål och gemensamma egenintressen. Det betydde inte alls idyll, tvärtom fanns många och hårda strider. Att skapa ömsesidighet, tillit och social kontroll är ingen tebjudning: på plussidan finns värmen och förståelsen i gemenskapen med andra, på minussidan kylan och föraktet mot den som bryter mot normerna och därför kastas ut ur gemenskapen.

LO skapade uppslutning bakom arbetarnas ömsesidiga solidaritet med mycket brutala metoder, man annonserade i sina tidningar när en medlem arbetat som strejkbrytare och avslutade med 'behandla honom/henne som han/hon förtjänar.' Den enskildes motiv för att handla osolidariskt var ointressant, det spelade ingen roll hur ömmande hans/hennes skäl än varit. Varför? Jo, därför att det gällde att upprätthålla normerna om absolut solidaritet även om man så skulle ha svultit ihjälp på kuppen. Men om strejkbrytaren ångrade sig och medgav sina felsteg, ja, då satte facket in en annons i tidningen, meddelade att han/hon var förlåten och att vederbörande åter upptagits i gemenskapen.

Bland företagarna var konkursen på motsvarande sätt den yttersta skammen. Den drabbade ju inte bara de anställda utan också andra företagare som inte fick sina fakturor betalda. En konkurs betydde social ringaktning och farväl till gemenskapen.

Varför är det inte så i dag? Varför leder inte konkursen längre till social utstötning? Jo, därför att de anställda får lön via staten om företaget går i konkurs och därför att staten regelmässigt är den störste fordringsägaren eftersom företaget inte betalat in de anställdas skatter och arbetsgivaravgifter och struntat i moms och andra punktskatter. Konkurser kan planeras, det som drabbar staten drabbar oss alla i teorin men sambanden är abstrakta, teoretiska. Allas ansvar är i praktiken ingens ansvar.

Om vi tittar oss omkring i dagens samhälle kan vi se att en rad av dessa äldre normsystem brutit ihop. Den praktiska effekten är att utrymmet ökat för både människor och sociala grupper att tillgodose sina egna intressen utan att hämmas och hindras av den ömsesidighet och sociala kontroll som är basen i alla sociala system. Den enskildes rättigheter har hamnat i förgrunden utan att balanseras av motsvarande skyldigheter."

Av detta drar inte Isaksson slutsatsen att vi ska försöka återskapa det förgångna - det är omöjligt. Däremot gäller det att "skapa normer och institutioner som utifrån vår tids krav och villkor befrämjar ömsesidighet, social kontroll och tillit."

"Hur ska det gå till? Ja, vi återgår till frågorna om direktörernas optioner, sjukskrivningar och förtroendet för politikerna.

Direktörerna först. Den äldre kapitalismen byggde på enskilt ägande och ett mycket smalt ägande av aktier, på börsen var det en överklass som ägde aktier i varandras företag. I dag är aktieägandet oerhört brett, aktierna förvaltas i anonyma fonder av anonyma förvaltare och därmed har maktbalansen förskjutits till direktörsklassens förmån. De har skapat en bild av sig själva som nyckelpersoner, de som skapar mervärden, och utifrån denna själv bild har de utvecklat metoder att plundra företagen på pengar, optioner, bonus, vederlag, pensionsförmåner. Förr var det några hundra aktieägare som skulle ha plundrats på enorma belopp, i dag är hundratusentals små aktieägare som var och en förlorar några tior. De flesta är inte ens medvetna om vad de förlorar. Mängden, massan, gör skillnaden, försvårar kontroll och underlättar direktörernas egenintresse av att maximera sina egna inkomster och förmåner.

Vad ska vi göra? Vi måste hitta på sätt att organisera de många små aktieägarnas intressen för att skapa motvikter mot direktörerna, ifrågasätta filosofin bakom belöningssystemen, bilda opinion för lagändringar som befordrar bättre jämvikt i ledningen av företagen. Var tid kräver sina lösningar, gårdagens konsumentkooperation bildades för att hålla nere matpriserna, morgondagens har i stället siktet inställt på att fördela makten över pensionsspararnas aktier i börsföretagen.

Politikerna då? Gårdagens politiker skötte sina uppdrag vid sidan av sitt vanliga jobb, men i dag har politiken blivit ett yrke och en karriär. De konstitutionella regelverken utgår från gårdagens förhållanden, inte från dagens. Hur bör en författning se ut i dag för att skapa en fungerande maktbalans mellan väljare och yrkespolitiker. Ska valen komma tätare? Ska vi ha personval? Behöver folkomröstningar organiseras annorlunda, ske i efterhand som en väljarnas överprövning av fattade beslut i riksdagen? Kräver EU en mer federal organisation än dagens enhetsstat?

Politikerna är av naturliga skäl inte särskilt intresserade av sådana frågor, de lever ju ganska gott i dagens system. Precis som i frågan om direktörernas ersättningar måste trycket komma utifrån, opinioner bildas, rörelser organiseras.

Det gäller också de sociala försäkringssystemen. De är i dag statens ansvar, något som innebär att systemen är ömsesidiga i teorin men inte i praktiken. Vi betalar skatter efter förmåga och får förmåner efter behov, heter det i retoriken, men i praktiken är alla relationer assymetriska: den enskilde har en rätt till förmåner som betalas av ett namn- och ansiktslöst kollektiv och administreras av statsanställda tjänstemän. Det finns inget personligt ansvar som ska möta någon annans personliga ansvar för att betala förmånen.

Därför har de sociala försäkringarna efterhand glidit över till rättigheter utan balanserande skyldigheter. Praktiskt sett har de förvandlats till ett alternativt försörjningssystem. Man kan nu försörja sig på sitt eget arbete eller på andras arbete - och allt fler har under de senaste decennierna kunna välja att göra det på andras arbete. I dag är det ungefär en miljon människor i arbetsför ålder som försörjer sig på andras arbete, arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade.

Paradoxen är att vi i dag lever längre än någonsin tidigare, att vi arbetar för lön betydligt färre timmar än våra föräldrar och att vi både är och upplever oss som friskare längre upp i åren än tidigare generationer - samtidigt som allt fler människor är långtidssjukskrivna, antalet förtidspensionerade växer år och från. En annan paradox är att vi börjar jobba vid allt högre ålder och vill lämna arbetslivet allt tidigare, i dag är den genomsnittliga faktiska pensionsåldern omkring 58 år. Inget socialförsäkringssystem i världen klarar i längden en sådan utveckling."

Anders Isakssons lösning är att "kombinera en statlig grundtrygghet som är lika för alla oavsett inkomst med att den enskilde därovanför själv försäkrar sin inkomsttrygghet, antingen i enskilda ömsesidiga försäkringskassor eller kollektivt via facket."