Från Aftenposten, debattsajten Invandring, debattråd: "Hur kan integrationspolitiken förbättras?":

"Integrationen av muslimska invandrare i Norge har spårat ur och styr vårt samhälle mot etniska konflikter och kriser i välfärdssystemet. Men vi måste vara optimistiska nog att tro att det ännu finns tid att vända utvecklingen. Mot bakgrund av de senaste tio årens rörelse mot en mer kritisk uppfattning om invandringspolitiken kan vi ha ett berättigat hopp om att den islampolitik som har förts de senaste trettio åren i Norge kan ändras mycket under det kommande decenniet. Nedan ska jag försöka skissera hur en ny islamkritisk integrationspolitik kan läggas upp.

1. Islamiseringen måste bekämpas via balanserad och saklig information och utan att utsätta muslimer för hat. Man måste sätta skarpa skiljelinjer mellan att hata islam och hata muslimer. Muslimer från tredje världen måste skyddas mot övergrepp förorsakade av nazipropaganda och rasideologisk hets. Men ännu viktigare är det att de skyddas mot övergrepp från sin egen etniska grupp. Man måste vara medveten om att muslimer ofta lever under stark press för att leva upp till de förväntningar som muslimska organisationer ställer på dem. De har i många fall inte några reella val och lever i ofrihet. Vid avfall kan de bli hotade med likvidering, social utstötning och andra repressalier. Exmuslimer kan inte träda fram offentligt. Det bör tas initiativ till att bilda en stödförening för exmuslimer. Här kan offentliga myndigheter spela en konstruktiv roll.

2. Brottsbekämpningen inom de muslimska grupperna måste bli bättre genom att använda bättre undersökningsmetoder och genom att samordna de offentliga organen. Speciellt viktiga är fall av ekonomiska brott, narkotikabrott och människohandel, då internationell muslimskterrorism troligen finansieras av sådana aktiviteter. Offentliganställda bör befrias från tystnadsplikten och i stället åläggas anmälningsskyldighet till polisen vid indikationer på kriminalitet som kan tänkas vara anknuten till muslimsk lagstridigt praksis. I dag är vårdpersonal befriade från tystnadsplikt om de upptäcker könsstympning och likningsfunktionärer kan anmäla vid misstanke om ekonomisk brottslighet. Anmälningsplikten bör utvidgas kraftigt t ex när det gäller människohandel, polygami, hatpropaganda, och bristande omsorg osv i de muslimska miljöerna. Rättsväsendet måste bli mer effektivt. Straffutmätningen måste skärpas.

3. Muslimsk segregationism måste bekämpas. Muslimsk segregation medför att muslimska ledare får mer makt. Att bekämpa segregationismen kan göras t ex genom de offentliga utbildningsprogrammen för vuxna nyanlända invandrare, speciellt kvinnorna. Skolverket måste följa upp muslimska barn och deras föräldrar mycket intensivare och föräldrar som inte tar sitt ansvar måste om nödvändigt polisanmälas och straffas. Läroplaner som präglas av kulturrelativism och tåkelegging av klyftan mellan sekulär och muslimsk samhällsordning måste tas bort från det offentliga skolväsendet.

4. Det måste införas restriktioner för muslimska läroinstitutioner. Ekonomiskt stöd till moskéer, muslimska grundskolor etc måste upphöra. Det måste vidare ställas krav på alla sådana institutioner att dokumentera vilka läroplaner de har och det måste göras offentliga kontroller av vad som sker inom dessa institutioner. Om de är lagstridiga måste de stängas omedelbart. Det måste också övervägas hur vidare etableringar av muslimska läroinstitutioner kan stoppas helt.

5. Massinvandringen av asylsökare från muslimska länder måste begränsas. Internationellt samarbete för att bekämpa människosmuggling och människohandel måste vidareutvecklas. Vi behöver en strängare asylpolitik. Beviljande av uppehållstillstånd av humanitära skäl måste begränsas starkt. På flyktingar som söker familjeåterförening och medborgarskap etc måste det ställas strängare krav, t ex när det gäller laglydnad och förmåga till självförsörjning. Det måste satsas på ett större internationellt engagemang för att bekämpa flyktingproblemen, i stället för att använda offentliga resurser på massinvandring till Norge. På detta sätt kan man hjälpa fler flyktingar, samtidigt som man bekämpar islamiseringen av Norge.

6. Det måste startas islamkritiska forskningsprojekt för att få mer kunskap om islamiseringens orsaker och konsekvenser, samt hur man kan förhindra vidare islamisering. Forskningen bör omfatta de flesta ämnesområden, allt från individualpsykologi till internationell politik. Demografiska och ekologiska perspektiv måste ställas i fokus. Islamiseringsforskning bör också handla om att utvärdera verkningarna av muslimska infrastrukturer, i Norge såväl som i utlandet. Man måste skaffa nya kunskaper om vilka metoder man kan använda i integrationsarbetet så att de muslimska invandrarna sekulariseras och övergår till en annan övertygelse. Extrem antirasistisk propaganda måste motarbetas då den utgör ett hot mot forskningsfrihet, yttrandefrihet och fri debatt. Islamkritisk forskning måste prioriteras när offentliga forskningsmedel ska tilldelas.

NÅGRA AVSLUTANDE SUMMERINGAR OCH KONKLUSIONER

Min utgångspunkt har alltid varit en önskan om att bevara Norge som en demokratiskt styrd välfärdsstat. Alla fakta om de islamiserade länderna indikerar att man inte bör tillåta att islam slår rot i Norge. Problem i kölvattnet av islamiseringen är inte svåra att dokumentera, men det bedrivs inte islamiseringsforskning med offentlig finansiering i Norge.

Orsakerna kan vara många och sammansatta, men extremt antirasistiskt inflytande i norskt samhällsliv tycks vara en viktig orsak. Extrema antirasister i Norge har lyckats dölja sin extremism och har med all sannolikhet infiltrerat PK-eliten här i landet. Det verkar som om de har satt de flesta premisserna i dagens invandringsdebatt, något som saboterar möjligheterna till en kritisk och konstruktiv samhällsförståelse.

Men allt ska inte svartmålas. Vi får inte förbise att många forskare och politiker har börjat vakna upp, och de inser att de senaste tjugo årens invandringspolitik inte har varit särskilt lyckad. 1993 gav t ex AP-politikern (!) [socialdemokratisk]Rune Gerhardsen ut boken 'snillisme på norsk'. Boken klarade att lösa upp en del tabun. Invandringspolitiken har på senare tid skärpts till. Stortinget har t ex nyligen fattat beslut när det gäller krav på invandrarna om norskundervisning, knutna till de bidrag de får från det offentliga. Regeringen har också satt igång handlingsplaner mot tvångsäktenskap och könsstympning. Även om handlingsplanerna inte slår fast att dessa oskick har att göra med islam, kan de om inte annat betraktas som en start i rätt riktning.

Ändå måste vi erkänna att myndigheterna i Norge fortfarande smiter undan det svåraste temat i integrationspolitiken - nämligen islams ankomst till det norska samhället. Det har meddelats att det ska läggas fram en ny proposition hösten 2003 om invandring och det mångkulturella Norge. Jag hoppas att denna proposition kommer att bli mer realistisk än den förra som kom 1996. Jag kommer att undersöka om den har några nya kritiska anmärkningar om islams lära och praktik, och om den lägger några förslag för att bromsa islamiseringen av Norge. I Norge behöver vi nämligen en ny och klart uttalad islamkritisk integrationspolitik. Vi får hoppas att det finns fler människor i detta land som vill göra en insats med detta som mål. I så fall kan det bli en bättre framtid för islams flyktingar och norsk integrationspolitik. "

---