Som tillägg till en artikel om Stieg Larssons handbok för hotade journalister:

Kurdo Baksi och Stieg Larsson från tidskriften Svartvitt/Expo hade en artikel i Aftonbladet i början av november, på årsdagen av Kristallnatten. Hur bekämpa "högerextrema och antidemokratiska" krafter? Artikeln mynnade ut i följande recept:

"Regeringens handlingsplan måste fokusera på att de grupper och organisationer som värnar demokratin ska få riktiga resurser."

Mer pengar åt dem själva - det är alltså vad det ytterst handlar om.

Är inte kontrasten är slående? Som demokratiska invandringskritiker försörjer vi oss själva på normalt sätt. Vi finns inom yrken som bussförare, företagare, läkare, lärare, socialarbetare, sjuksköterskor, sekreterare mm. För personer som Baksi, Larsson, Lodenius, Clinell, m.fl. är själva debatterandet försörjningen. Det mångkulturella projektet har blivit deras levebröd.

Referensramarna skiljer sig också åt. När Kulturrådet ville ge Kurdo Baksi 30.000 kr i anslag blev han så förolämpad (det var för litet!), att han sände pengarna tillbaka. För Blågula Frågor skulle en sådan summa vara betydande (även om det aldrig fallit oss in att försöka leva på statliga bidrag).

I Larssons handbok utnämns Kurdo Baksi till Sveriges mest hotade journalist. Tänk bara tanken att Baksi inte vore så hotad - vad vore han då? Inte mycket! Baksis karriär bygger på att han blivit så hotad - hot är hans syre. Baksi behöver sådana som hotar honom.

Blågula Frågor görs nu till en huvudsaklig måltalva i Svartvitt/Expo, en upptrappning sker i tillmälena:

- År 1996 var vi uttryckligen inte "biologiska rasister" i Expo, vi var bara "rättshaverister".

- År 2000 utgör vi "rasismens finrum" och jämförs med pro-nazistiska organisationer från det svenska 30-talet.

Det ligger i linje med den aktuella handboken från SJF.