Moment 22

En huvudpunkt i massmedias kritik av Blågula Frågor är att vi så ofta reagerar på kritik. Det bekräftar, som man ser saken, att vi är "rättshaverister", självupptagna och utan känsla för proportioner.

I SJF-handboken för hotade journalister skriver således Stieg Larsson att "...tidningens redaktörer till synes har som arbetsmetod att ringa eller faxa klagomål till massmedia varje gång de nämns i nyhetsrapporteringen."

På samma linje är Fredrik Malm inne i Expo nr 3/2000. Rubriken "Blågult rättshaveri (del 167)" 1) låter indignerat förstå, att vi är oförbätterligt tjatiga.

Hur vi än gör blir det alltså fel. Man har konstruerat ett moment 22:

Går vi i polemik bekräftar vi vår missanpassning

Gör vi inte i polemik kan det uppfattas som att vi godkänner de bild man ger av oss.

Men om våra "klagomål" blivit många så beror det ju på att vi ofta omnämns i nedsättande termer, kritiseras på ett orättvist sätt. Skedde inte detta skulle vi naturligtvis inte kommit med så många "klagomål".

 


Vi ska bara tiga och ta emot, det är vad man begär av oss. Expos beskrivningar och rubriceringar ska gälla för objektiva sanningar.

Ett exempel är denna artikel av Fredrik Malm - med rubrik "RASISMENS FINRUM".

Den inleds så här: "Precis som på 1930-talet satsar en gren av extremhögern på att profilera sig som intellektuell och respektabel. På 1930-talet var det framförallt Sveriges Nationella Förbund och senare Nysvenska Rörelsen som samlade pro-nazistiska akademiker till antisemitiska kampanjer..."

Det fanns på 30-talet, menar Malm, en klyfta mellan de högerextremister som vurmade för gatuslagsmål och de som inte gjorde det. Och "samma uppdelning finns bland de nutida högerextremisterna".

Litet längre fram nämns Salt, Blågula Frågor, Sverigedemokraterna och Nationaldemokratiska Föreningen i Lund som exempel på grupper idag, vilka inte vurmar för gatuslagsmål.

Här kan vi, från Blågula Frågors sida, inte göra annat än erkänna oss skyldiga. Så långt är det ju helt sant vad Malm anklagar oss för: vi vurmar inte för gatuslagsmål.

Men naturligtvis var det inte detta, som Malm egentligen ville ha sagt. Med samma märkliga logik som tidigare John Glas visat prov på, blir just det faktum att vi motsätter oss våld och bekänner oss till demokrati graverande, det visar att vi är fulingar av ett särskilt raffinerat slag.

Här kan noteras en upptrappning. I Expo 1996 var vi "rättshaverister", kanske också "främlingsfientliga", men uttryckligen inte "biologiska rasister". Nu är vi tydligen både rasister och nazister, eller i varje fall "pronazister".

Blågula Frågor har blivit en viktig måltavla för Expo. Varför?

Beror det på att vi gjort något fel i vårt sätt att kritisera den förda invandringspolitiken? Skulle vi ha klarat oss undan angrepp, om vi formulerat oss annorlunda?

Det är föga troligt. Enda sättet att undgå angrepp från Expo vore att sluta kritisera den förda invandringspolitiken och det "mångkulturella" projektet, att acceptera nedmonterandet av både demokratin och välfärdsstaten. 2)

Svartmålandet av kritiker - där Expo ju har uppbackning av stora media - kan fylla en dubbel funktion:

1. De kritiker som framträtt isoleras.

2. Andra medborgare kan avskräckas från att ge sig in i politiken, då de får klart för sig att priset riskerar bli högt.

Expo fungerar som en slags kamphund i makthavarnas tjänst.


 Se vidare:

Hets mot kritiker

Tag fast tjuven!


 

 

 

1) En bildtext till denna artikel visar BgF-redaktören, med texten "Jan Milld är bekymrad över tillståndet i nationen". Ingen, som ägnat en tanke åt situationen, kan väl undgå att inse, att det finns alla skäl i världen att vara bekymrad. Texten är dock ämnad att ses genom ett prisma av politisk korrekthet: då blir det löjeväckande att vara bekymrad.

2) Det är ingen överdrift. Se bara vad som nu händer med pensionerna!