"Krig är fred", "Frihet är slaveri"... frågan är om inte verkligheten nu håller på att överträffa fiktionen. Invandringen och det politiska kampanjande som följt med denna har en påtaglig inverkan på vårt språk.

För att börja med tre aktuella exempel, från mörka november 1997:

Eva X Moberg skriver den 25/11, på kultursidan i Sveriges största dagstidning, Aftonbladet att Europa och Sverige "gått ut i krig" mot den illegala invandringen.

Redan begreppet "krig" har ju sedan länge urvattnats i media. En företeelse behöver inte innefatta ens en ansats till våldsinslag, för att kunna få denna beteckning.

Moberg går här steget längre, genom att inte skilja på angrepp och försvar. Försök att försvara nationens gränser klassificerar hon som angreppskrig.

På samma kultursida samma dag hade Mats Deland en artikel som kritiserade SL för att ha genomfört en biljettrazzia i Rinkeby. Han inledde sin artikel med konstaterandet att kontrollen ledde till långa köer vid spärrlinjen, talar sedan om en "beundransvärd betalningsmoral" i Rinkeby.

De flesta läser väl i detta in detsamma som en "god", "bra" eller "hög" betalningsmoral, men det är inte nödvändigtvis vad Deland menar. I nästa mening skriver han nämligen att "den genomsnittlige rinkebybon är fattigast i länet". Kanske menar han bara att betalningsmoralen är hög i förhållande till vad man har rätt att förvänta sig.

I radions P1, "Gomorron Världen", hade Anders Ehnmark ett inlägg läget i Danmark efter framgångarna för "Dansk Folkeparti". Han hävdade att dessa lett till en "brutalisering av den politiska kulturen".

Vad som inte föranleder Ehnmark att tala om "brutalisering" är däremot

att tre unga sverigedemokrater slås ned med metallrör av en hord maskerade "antifascister"

att "antirasistiska" organisationer inför en demonstration direkt kräver att polisen "inte ska skydda fascister"

att samma kretsar är ytterst frikostiga med att klassa människor som "fascister"

att en tidning kan stämpla en person som "fascist" utan att riskera åtal.

Väl inne på detta tema visar det sig finnas en hel del ytterligare exempel på hur vanligt förekommande ord givits märkliga innebörder:

Ordet "flykting" har gjorts nästan synonymt med invandrare. Nordbor och andra västeuropéer undantagna, har betydelsen alltmer förskjutits mot "utomeuropé".

Även asylsökande som fått sin sak prövad och fått avslag - eftersom skyddsbehov inte förelegat - är i medias framställning "flyktingar".

Detta ord rymmer två led. Det första ledet är alltså att begreppet flykting ges en vid innebörd enligt ovan. Att sedan "vara fientlig" tillskrivs envar som inte intar ett helt okritiskt förhållningssätt till människor, så klassade.

Effekten av detta kan bli märklig. Just för att det framöver ska finnas utrymme för de verkligt skyddsbehövande - flyktingar - kan det vara nödvändigt att motverka missbruk av asylinsitutionen, och avvisa ekonomiska migranter.

Om begreppet "flyktingfientlig" alls ska användas, kan det därför passa bättre för att beskriva dem som saboterar asylinstitutionen.

Begreppet "invandrarfientlig" har länge använts för att beteckna personer med kritik av den omfattande invandringen eller kritik av enskilda invandrares uppträdande.

Det visar sig nu att detta begrepp kan användas inte bara mot svenskar. Även invandrare kan vara "invandrarfientliga". Så resonerar i varje fall Miguel Benito från Immigrant-Institutet (en artikel sommaren -97).

Med logiken i detta begrepp kan man bli "svenskfientlig", om han vill höja skatter eller sänka bidrag i Sverige. Eller man kan bli "bilistfientlig", om man kräver att bilister ska stanna för rött ljus.

Detta begrepp är i stort sett en parallell till ovanstående, men det är yvigare. En "främlingsfientlig" person är ju fientlig inte bara mot utlänningar som kommit till Sverige och blir försörjda genom svenska skattemedel, termen anger att han/hon är fientlig även mot

utlänningar som kommer till Sverige som efterfrågad arbetskraft

utlänningar som kommer hit som turister och ger svensk ekonomi en injektion

utlänningar i sina egna länder.

Begreppet "rasist" vetter - som det används - åt två håll.

1. Det avser mer hållningen till invandringspolitiken än rasbiologiska idéer.

2. Det riktar sig mot svenskar. En invandrare kan inte ses som rasist.

Bland en del unga invandrare har det gått så långt att det givits en i verklig mening rasistisk innebörd: ordet "rasist" betecknar någon med utpräglat nordiskt utseende.

Begreppet "fascist" har kommit att användas inte bara mot dem som använder våld, eller ens teoretiskt accepterar våld. Det används även mot personer som aldrig använt våld och som uttryckligen tar avstånd från våld.

De som använder begreppet är ofta människor som själva kan vara både hotfulla och våldsamma.

Ordet "populist" har också en egentlig innebörd, nämligen att man inte får olika politiska krav att stämma med varandra.

Här finns en motvarande paradox, att de som tillvitar andra "populism" kan kräva en fortsatt omfattande (och kostsam) invandring, samtidigt som de kräver bättre åldringsvård, sjukvård och skolor . Kanske också lägre skatter.

Traditionellt har begreppet "höger" inom politiken betecknat att man värnar om de rikas intressen, "vänster" att man värnar om det arbetande folket.

Plötsligt har det gjorts något av en "rockad" - och "höger" används för att beteckna dem som i invandringsfrågan värnar det arbetande folkets, vanliga svenskars, intressen.

Också "solidaritet" har en traditionell innebörd. Den vetter åt två håll.

Dels att (självklart!) den som beslutar om solidaritet också är den som betalar.

Dels att det finns ett element av ömsesidighet. Åtminstone i princip och potentiellt, åtminstone så att mottagaren inte uppträder uttalat otacksamt och fientligt.

I båda dessa avseenden har det blivit konstigt, när det gäller invandring.

De som pläderar för och genomdriver "solidaritet" bor sällan själva i invandrartäta områden, har inte sina barn i invandrartäta skolor.

De som genast får moderna bostäder och överöses med bidrag återgäldar inte sällan detta med en negativ inställning till Sverige och svenskarna.

Ett centralt budskap i etablissemangets kampanjer mot rasism är att vi ska visa "tolerans". Begreppet är dubbelt tveksamt.

För det första förutsätter det ett subjekt och ett objekt. Någon behöver bli tolererad, någon annan ska vara hygglig nog att tolerera.

För det andra skiljer den inte på olika typer av beteenden och handlingar. Om ungdomsgäng roar sig med att slå ned folk på gatan är det faktiskt något som inte bör tolereras...

Till detta kommer paradoxen att de som ihärdigast pläderar för tolerans kan vara utpräglat intoleranta mot landsmän som inte är politiskt korrekta.

Den egentliga innebörden av "fördom" är "förutfattad mening", kanske främst av negativt slag.

Som ordet i praktiken används från politiskt korrekt håll betecknar det den som har en annan åsikt, eller som framhåller ett faktum, som man inte vill höra. Exempelvis har uppgifter om högt bidragsberoende eller hög kriminalitet bland invandrare länge avfärdats som utslag av just fördomsfullhet.

Denna inställning har i praktiken visat sig kunna förenas med ett påfallande ointresse från egen sida att ta reda på fakta.

Ända sedan Sjöbodebatten 1987 har ett favorituttryck från den korrekta sidan varit att "det handlar om människor". Med "människor" i sammanhanget har då avsetts utlänningar.

Man har bortsett ifrån att politiska beslut med ekonomiska och sociala konsekvenser kan drabba andra, och att även svenskar är människor.

Både inom invandrings- och kriminalpolitik är "utsatt grupp" ett ofta använt begrepp. Bortsett från att där ligger inbyggd en ansvarsbefrielse och ett omyndigförklarande kan det få absurda konsekvenser:

Om A misshandlar B, då klassas A som tillhörande en"utsatt grupp", inte B. Brottslingen ses som "utsatt", inte brottsoffret!

Utöver det ovan listade finns två "klassiker", vad gäller Nyspråk:

---