En socialsekreterares funderingar:

 

Social turism

Inför den kommande EU-utvidgningen i maj 2004 mot öst och de baltiska staterna tycks vår statsminister Göran Persson ha hamnat i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring. Detta eftersom han i dagsläget kan se stora risker med att öppna upp våra välfärdssystem för personer som kommer från länder med långt lägre levnadsstandard än vår.

Han har sträckt sig så långt som till att tala om att vi vore naiva om vi inte insåg att det kan komma att leda till "social turism" om vi genom ett arbetskrav på endast 10 timmar i veckan ger full tillgång till sociala förmåner som barnbidrag, bostadsbidrag, socialbidrag och föräldrapenning för de kommande EU-medlemmarna.

Han befarar att balter och polacker med fejkade arbetsgivarintyg i näven kommer att söka sig hit enkom för att komma i åtnjutande av ovan nämnda bidrag. (Ett ofta återkommande räkneexempel i medierna är den polske byggnadsarbetaren som genom en anställning på tio timmar per vecka kan föra hem 9 000:- svenska kronor i olika bidrag till Polen, vilket där är en svindlande summa.)

Perssons nya och plötsliga insikter om den svenska välfärdspolitikens dragningskraft på folk från mindre ekonomiskt gynnade länder är både glädjande och oväntade.

 

---

Det har fram till nu alltid varit en officiell svensk sanning att alla som "flytt" till Sverige från jordens alla avlägsna hörn inte på något sätt har lockats hit av våra trygghetssystem och omfattande sociala förmåner. (Att de "flyttat" till Sverige är dock en mera korrekt beskrivning, eftersom endast cirka fem procent av de som får uppehållstillstånd får det enligt Genéve-konventionen.)

Den officiella ståndpunkten fram till nu har tvärtom varit en benhård övertygelse om att ingen, absolut ingen vill leva på bidrag, och tanken att någon skulle kunna tänkas fuska till sig pengar genom bidragssystemen har därför varit helt utesluten.

Samma övertygelse har gällt de skenande sjukskrivningstalen. Inte heller här har man kunnat se minsta lilla tecken som skulle kunna tyda på ett missbruk av systemen bland härvarande invandrare och svenskar. Alf Svensson (kd) dristade sig dock i våras till att antyda att ett visst missbruk kunde dölja sig bland alla sjukskrivningar, vilket han fick ordentligt på pälsen för av alla som uppnått den rätta graden av politisk korrekthet i sitt tänkande.

Ja, men nu är Göran Persson plötsligt oroad.

Det faktum att vi under femton till tjugo års tid har öppnat upp våra sociala trygghetssystem för alla och envar som lyckats ta sig igenom asylsystemet, utan det allra minsta lilla krav på någon som helst arbetad timme i veckan, verkar inte nämnvärt ha stört hans nattsömn genom åren.

Vadan denna plötsliga vånda? Det är frestande att plocka lättvunna poäng genom att påtala "rasism" och "utpekande av folkgrupper" när nya EU-medlemmar på detta sätt misstänkliggörs av självaste Persson, men jag avstår storsint ifrån detta. Det kan vara så att vi kanske nu äntligen får bevittna hur verkligheten har nått det översta politiska skiktet, och att Persson börjar inse att välfärdsstaten Sverige befinner sig i något som kan liknas vid Fritt Fall.

Perssons uppvaknande är tyvärr något senkommet. Han har fram till nu med en dåres envishet hävdat att Sverige inte kommer att införa några undantagsreler för de nya EU-medlemmarna. Berit Rollén påtalade redan för ett år sedan i sin utredning inför EU-utvidgningen exakt de risker som Persson nu, klockan fem i tolv, yrvaket orerar om.

En viss skillnad mellan asylsökande och EU-medlemmar finns. EU-medborgare har (eller borde ha) fri rörlighet genom erhållet arbete inom EU-länderna, medan asylsökande ska genomgå en prövning av asylskälen och därefter beviljas uppehållstillstånd. Skillnaden är dock i praktiken inte så speciellt stor.

En övervägande andel av de asylsökande i Sverige får uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa humanitära skäl har påfallande ofta uppstått här i Sverige. (För siffror och statistik, se vidare på Blågulas sidor). Det kan till exempel vara att barnen i en familj hunnit anpassa sig till Sverige genom skolgång etc under asylprocessens långsamma gång. Cirka hälften av alla utgivna uppehållstillstånd går dessutom till anhöriginvandrare.

Man har alltså stor chans att få uppehållstillstånd i Sverige, långt större än i andra europeiska länder (se vidare statistiken, igen). Detta gör att den så kallade "flyktinginvandringen" till Sverige allt mer har fått karaktären av "fri invandring" trots att en prövning görs av Migrationsverket i varje enskilt fall.

För alla dessa som erhållit det åtråvärda uppehållstillståndet har alltid gällt en fri och total tillgång till samtliga bidragssystem "Från Dag ett", som Persson nu brukar uttrycka det om våra nya vänner från de nya EU-medlemsländerna. Det är allom bekant att invandrare är överrepresenterade i statistiken över socialbidrag och förtidspensioner. Jag beskrev i en tidigare artikel i Blågula Frågor även hur nya svenskar lärt sig att uppnå maximal utdelning från Försäkringskassan.

(Apropå detta hörde jag för några veckor sedan från en källa inom polisen att man nu från Försäkringskassan i Stockholms län börjat polisanmäla bedrägerier i stor skala. Ärendena gäller främst barnrelaterade bidrag till somalier som befinner sig utomlands. Enligt min poliskälla växer antalet ärenden lavinartat, och han beskriver situationen som "En bomb som snart exploderar".)

Det är i dessa dagar ytterst intressant att försöka hänga med i svängarna och förstå Perssons beskrivning av läget. Om jag har förstått det hela rätt ser uppställningen ut som följer:

EU-medborgare är lika med presumtiva bidragsfuskare, trots ett visst arbetskrav.
"Flyktingar" är lika med resurser som kan berika landet, trots noll krav på arbete.

Ja, försök att få ihop detta, ni som kan. Själv känner jag bara hur tröttheten växer..

Socialsekreteraren, den 19/2 2004

 

---

---