ÄR DET RIMLIGT att en utlänning kan bli svensk medborgare utan att ha lärt sig tala och förstå svenska språket?
Det är överhuvudtaget lättare att bli medborgare i Sverige än i kanske något annat västland. Tre villkor ställs för att kunna bli svensk medborgare genom naturalisation:
1. Åldersvillkoret: man ska ha fyllt 18 år.
2. Hemvistvillkoret: man ska ha varit bosatt i Sverige i fem år (för dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare gäller två år).
3. Vandelsvillkoret: man ska ha skött sig bra här.
NÅGOT KRAV på språkkunskaper föreligger alltså inte. Inte heller förekommer, som i USA, någon flaggceremoni med svärande av trohetsed till det nya hemlandet.
Jämfört med andra länder är hemvistvillkoret på bara fem år generöst - inget land i Västeuropa har kortare tid. Övriga nordiska länder har sju år. Tyskland och Österrike har tio år, Schweiz har tolv år.
För konventionsflyktingar är hemvistvillkoret i Sverige sänkt till fyra år.
FÖR ICKE-NORDBO som gift sig med svensk medborgare blir hemvistvillkoret än lägre - tre år (man ska då ha varit gifta i minst två år).
För en asylsökande som har små utsikter att få asyl eller permanent uppehållstillstånd (PUT) på humanitära grunder kan äktenskap med en svensk medborgare vara en genväg, det blir då invandring genom anknytning.
Det är ett känt faktum att skenäktenskap förekommer, bara för att utverka PUT. Det kan också vara fråga om ett riktigt äktenskap mellan en svensk kvinna och en utländsk man, men när tidsgränsen passerats begär mannen skilsmässa. När det gäller gruppen nordafrikaner tyder undersökningar på att så vofta arit fallet.
ANKNYTNINGSINVANDRINGEN till Sverige under perioden 1990-93 omfattade 83.000 personer. 70 procent av dessa utjordes av utomeuropéer. Antalet naturaliseringar, av utomlands födda, låg under 80-talet på i snitt 13.000 per år. 1991 har antalet ökat kraftigt och 1993 var det uppe i nära 28.000 (SCB).
Förklaringen till denna ökning ligger till en del i det stora antalet beviljade PUT i slutet av 80-talet. De flesta av dessa invandrare var dessutom utomeuropéer, med benägenhet att söka medborgarskap så fort detta blivit möjligt. Under perioden 1989-93 naturaliserades 92.500 utlandsfödda personer i Sverige. Av dessa var 12 procent födda i andra nordiska länder, 27 procent var födda i övriga Europa och 60 procent var födda i andra världsdelar.
I SVERIGE finns nu 870.000 första generationens invandrare, födda utomlands. Av dessa är mer än hälften - 456.000 - svenska medborgare.
Den omfattande naturaliseringen har två effekter:
För det första blir det omöjligt att få fram en riktig bild av invandringens totala kostnader för det svenska samhället, eftersom de flesta invandrade göms i statistiken.
Vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och när det gäller bidragsberoende, men exakt hur stor denna överrepresentation är går inte att få fram, då de flesta redovisas i samma kategori som infödda svenskar. Enligt häftet Kriminalvårdens Officiella Statistik var, av de som under 1992 intogs på fängelseanstalt, nära 11.000 svenska medborgare medan drygt 2.800 var utländska medborgare. Hur många som var utlandsfödda finns ingen statistik på.
För socialbidrag uppger SIV-skriften På tal om invandrare att 44 procent av summan för socialbidragsutbetalningar 1991 gick till utländska hushåll. Definitonen på "utländskt hushåll" var då att minst en medlem är utländsk medborgare. Naturaliserade invandrarhushåll med socialbidrag rymdes alltså inom den andel som gick till "svenska hushåll". Antalet förtidspensionerade var 403.000 år 1993. Av dessa hade 65.000 tillkommit under året. Uppgifter om hur stor andel av dessa som var invandrare går inte att få fram.
FÖR DET ANDRA kan inga utvisningar ske. Naturligtvis är det bara en liten andel av de över 100.000 invandrare som under de senaste 3-4 åren fått svenskt medborgarskap som har för avsikt att begå brott eller faktiskt kommer att begå brott i Sverige. Inte desto mindre: för dem som faktiskt är brottsbenägna ger medborgarskapet en trygghet. De riskerar då ingen utvisning, och svensk kriminalvård är knappast något som avskräcker.
Tanken är att en vandelsprövning ska ske inför en naturalisering, men fungerar den? Prövningen avser grov brottslighet eller upprepad småbrottslighet - dvs brottslighet som faktiskt upptäckts och registrerats. Så är ju fallet med bara en del av brottsligheten.
En drivkraft till naturalisering kan också ligga i att de flesta asylsökande som fått PUT inte fått asyl, utan för stanna på "humanitära grunder". Under femårsperioden 1989-93 var andelen humanitära skäl så hög som 64 procent.
INNEBÖRDEN av att få PUT , men inte asyl, är att resemöjligheterna blir begränsade. Genom medborgarskapet får man svenskt pass, och kan resa fritt. Man kan då också "förlora" passet, och snabbt utverka ett nytt. 24.000 svenska pass har försvunnit på olika sätt de senaste åren.
För övrigt har i debatten hävdats att de flesta som invandrat efter en tid återvänder till sitt hemland. Detta må gälla finländare och det må ha gällt tidigare, men gäller det utomeuropéer och gäller det framåt i tiden? De många ansökningarna om svenskt medborgarskap tyder på att så inte blir fallet.
Under perioden 1988-92 återutvandrade 69.000 utländska medborgare, folkbokförda i Sverige. Av dessa var 74 procent födda i andra nordiska länder, 13 procent i övriga Europa och bara 13 procent i andra världsdelar. Här blir alltså bilden den omvända, jämfört med naturaliseringarna.
Frågan om medborgarskap har också sin relevans i förhållande till övriga länder inom EU. Den som fått asyl/uppehållstillstånd i ett land har för den skull ingen rätt att arbeta och bosätta sig i ett annat EU-land - denna rätt begränsas till landets medborgare.
DE GENERÖSA REGLERNA för erhållande av svenskt medborgarskap kan på så vis bli en inkörsport till hela EU, och göra just Sverige särskilt attraktivt för asylsökande. Vad kommer övriga EU-länder att säga om detta?
Jan Milld
