Aktuell kommentar
- vecka 20/99:
Johan Ehrenberg
Arbete åt alla är viktigt, ur flera synpunkter:
Genom att som individ ha ett arbete kan man ingå i ett socialt sammanhang,
utvecklas och känna självförtroende.
Genom att att många bidrar med sina insatser kan produktionen öka
och fler behov tillgodoses.
Genom att färre behöver ofrivilligt gå arbetslösa minskar
behov av såväl socialbidrag som kvoteringslagar. Därmed
kan irritationsmoment och spänningar i samhället minska.
Men hur minska
arbetslösheten?
ETC-REDAKTÖREN JOHAN EHRENBERG tillhör
dem som framhåller efterfrågans betydelse för
att skapa arbetstillfällen.
Utan köpkraft blir det svag
efterfrågan, och företagen får inte avsättning för
sina varor och tjänster. Då måste produktionen minska och
företag lägga ned. Varpå fler människor blir arbetslösa.
Staten bör därför stimulera efterfrågan.
Ett samhälles
ekonomi kan inte liknas vid ett enskilt hushålls ekonomi. För
att hushåll kan det vara klokt att spara och att inte leva över
sina tillgångar. För ett samhälle kan ett "sparande"
leda till ökad arbetslöshet. Och detta är det värsta
tänkbara slöseriet.
För ett samhälle måste riktmärket
vara att fullt ut använda sina tillgångar, och den viktigaste
tillgången är människorna. Det klokaste och mest ekonomiska
för ett samhälle kan därför vara att "slösa".
SÅ HÄR LÅNGT har Johan
Ehrenberg förmodligen rätt. Men sedan driver han sina resonemang
till ytterligheter, genom sin lättsinniga hållning till Sveriges
statsskuld och dess årliga ränteutgifter på 100 miljarder
kronor.
Ehrenberg anser att vi kan bortse från
statsskulden, svenska staten kan gärna låna mer pengar.
Det är ändå ekonomiskt klokt, eftersom det gör att
fler människor kommer i arbete.
Detta resonemang bygger på att de
pengar vi lånar faktiskt går till investeringar i Sverige, att
de utökar vår produktionskapacitet. Då kan de ge tillbaka
med ränta längre fram, så vi senare kan betala tillbaka
våra skulder. Pengarna får inte gå bara till löpande
konsumtion.
Men samtidigt är Johan Ehrenberg aktiv
förespråkar för obegränsad invandring. I praktiken
handler det om övervägande anhörig- och flyktinginvandring,
inte arbetskraftsinvandring. Erfarenheterna viar att få av de som
numera invandrar kommer in på arbetsmarknaden.
Dessa människor blir till största delen bidragstagare, det blir
alltså fråga om just konsumtion.
Man skulle kunna se det som en fyrfältstabell,
där en horisontell axel avser skuldfrihet/skuldsättning och en
vertikal axel avser produktiva investeringar/löpande konsumtion:
Ruta 1 representerar då idealläget:
inga skulder - produktiva investeringar.
Ruta 2 representerar skuldsättningar, men med hopp om
balans på sikt - produktiva investeringar görs för de pengar
som man lånar, så att man kommer att kunna betala igen.
Ruta 3 representerar balans: man håller sig flytande,
utan skuldsättning.
Ruta 4 måste vara ett mardrömsscenario
- skuldsättning till löpande konsumtion. Man lever över sina
tillgångar.
Just i ruta 4 hamnar vi med Ehrenbergs politik.
Utan konsumtion - ingen produktion.
Javisst!
Men utan produktion - ingen konsumtion.
Inte långsiktigt.
Ett samhälle kan inte hållas
igång bara genom en massa människor som konsumerar.