Aktuell kommentar
- vecka 21/99:
Sommaren -98 avsatte Dagens Nyheter två journalister för att genomföra ett ganska omfattande reportage kring invandringskritiska organisationer i Sverige och övriga Norden. En slags grävande jounalistik, även om resultatet - mot bakgrund av vad en av dem, Ingrid Carlberg, tidigare skrivit - var ganska förutsägbart.
Nu spinner bokförlaget DN vidare på denna tråd. Journalisten Bim Clinell ger genom detta förlag ut en bok om Nationella Fronten i Frankrike, en bok på 400 sidor och som rimligtvis måste ha tagit lång tid att skriva.
"DE HUNSADES REVANSCH" , så heter Clinells bok, med undertiteln lyder "En resa i fascismens Frankrike" .
Slutsatsen är alltså entydig. Nationella Fronten är att betrakta som fascistisk. Detsamma gäller då för Sverigedemokraterna, det parti i Sverige som NF samarbetar med. Värt att komma ihåg så här inför EU-valet den 13 juni, menar Bim Clinell.
Hennes bok har också blivit uppmärksammad genom både TV-inslag och stort uppslagna recensioner i både dagstidningar och fackförbundspress. Recensioner som alla varit oreserverat välvilliga.
Frågan är dock att Bim Clinell är mer av förutsättningslös sanningssökare än Ingrid Carlberg. När det gäller politiskt våld demonstrerar hon en utpräglad intellektuell hållningslöshet. Detta kastar naturligtvis en skugga över boken som helhet, och reser frågor om tillförlitligheten i hennes uppgifter.
Clinell lägger ned mycken möda för att påvisa demokratiska brister hos NF, ja det är väl själva syftet med boken, att läsaren ska bli upprörd och pga dessa brister ta avstånd från NF. Samtidigt tar hon tar lätt på övergrepp som går i "rätt riktning":
"I partiets flygblad och tidningar går det att läsa spaltkilometer om alla lömskt påhoppade Fronten-aktivister och referat av alla förtalsåtal som Fronten påstår att de låter regna över alla och envar. Att dessa åtal sällan leder någon vart eller ens tas upp... informeras läsarna inte om..."
Betyder det faktum att myndigheterna inte reagerar att inga övergrepp har inträffat? Kan det inte lika gärna säga något om brister och partiskhet hos myndigheterna? 1)
Clinell uppehåller sig mycket vid Orange,
en av de fyra städer där Nationella Fronten nu styr. De nya makthavarna
ville i detalj avgöra vilka böcker och tidskrifter som bibliotektet
där skulle ha. Förvisso löjligt, men pågår inte
något motsvarande över hela Sverige, och har så gjort under
många år? Hur många svenska biblioteksfilialer har i sina
hyllor en enda invandringskritisk bok? 2)
Särskilt grov och särskilt uppenbar
blir Clinell när hon kommer in på det politiska våldet mot Sverigedemokraterna
i Haninge. Genom en slags tvåstegsraket kommer hon fram till
att dessa övergrepp nog aldrig har ägt rum:
1. Nationella Fronten har som taktik att påstå sig vara
utsatt för övergrepp (övergrepp som vi tydligen ska förutsätta
vara fabricerade)
2. Sverigedemokraterna försöker ha NF som förlaga.
Men för den som vet något läget i Haninge framstår SD:arnas uppgifter inte som fejkade. Det finns för övrigt läkarintyg.
Och med Clinells logik: var hamnar hon beträffande de mötesstörningar som Ian Wachtmeister drabbades av, när han försökte torgtala - var det hans egna anhängare som organiserade visselkonserter?
BIM CLINELL GER inledningsvis flera exempel på den sociala otrygghet och de brister i det franska samhället, som givit grogrund för en rörelse som NF.
"Han var 54 år
och hade varit målarmäster, arbetat och betalt skatt sedan han
var 15. Så gick affärerna allt sämre. Själv förklarade
han det med att allt fler anlitar svartjobbare, så att de som som liksom
han själv drev en inregistrerad rörelse, med allt vad det innebär
av skatter och avgifter, inte längre kunde få det att gå
ihop. En tid efter konkursen lämnade hans fru honom. Han har inga barn.
Eftersom han inte varit anställd utan egen företagare fick han ingen
a-kassa. Hans ansökan om socialbidrag behandlades ännu efter åtta
månader. Eftersom hans magra sparkonto redan var tömt kunde han
inte längre betala hyran. Så blev han vräkt och hamnade på
gatan. Under de två månader han sovit ute hade han lärt sig
vilka metrostationer det gällde att undvika på nätterna, där
det förekom för många narkotikaaffärer och slagsmål..."
Och denne man är inte ensam. I Frankrike finns nära en halv miljon hemlösa!
Clinell ser alltså de sociala problemen. Men finns det, enligt henne, något att göra åt dem? Eller ska de, som nu känner mattan ryckas undan fötterna, bara snällt finna sig i sitt öde? Vad blir Clinells slutsats?
Själva rubriken "De hunsades revansch" ger associationer till strofen i en sång som vi sjungit varje år i Första-Maj-tågen: "...från inte allt vi vilja bli..." Är inte det bra, om det som tidigare hunsats och varit förtryckta nu får komma fram? Är inte det fullt legiment?
Bim Clinell menar uppenbarligen något annat. Nationella Fronten tar sig an problem, men det är tydligen inte bra. På något sätt gör den detta på fel sätt.
Clinell talar om "invandrarfientlighet", och det känns ju bekant, det känner vi igen från Sverige . Ges något utrymme alls att försöka ändra en galen invandrings- och flyktingpolitik utan att få denna stämpel?
När NF bedriver ett i andra sammanhang normalt politiskt arbete, ute bland andra människor, när NF försöker bilda opinion, vinna anhängare och påverka beslut, då är det i sig fult. Då handlar det nämligen, med Clinells sätt att se, om "infiltration".
Infiltration är det förvisso om man går med i en organisation dit man inte hör, eller går med för att helt ändra den inriktning som organisationen bildats för. Men nog måste det vara fullt legitimt för en arbetare att gå med i fackförening, en hyresgäst i en hyresgästförening eller en arbetslös i en organisation för arbetslösa?
Clinell lägger t.o.m. NF till last, att man manar sina anhängare att uttrycka sig vårdat och inte förolämpa sina motståndare!
De problem som NF tar upp är av många fransmän djupt upplevda, de är reella. Om man anser att NF nu gör det på fel sätt - varför tar inte andra partier tag i problemen, och gör det på rätt sätt? Genom att ta dessa frågor på allvar skulle man kanske beröva Fronten dess bas.
Vem bryr sig om den där 54-årige målarmästern som gjorde konkurs och blev hemlös?
