December -98

 

Jämlikhet?

Utlänningar i Sverige ska alltså kunna känna säkerhet till liv och lem, de ska omfattas av demokratiska principer. Självfallet måste då detsamma gälla infödda svenskar.

Men som vi vet fungerar det inte så. Bl.a. blev valarbetare från Sverigedemokraterna i Haninge misshandlade med järnrör i en portuppgång den 24 april -98, när de skulle dela ut flygblad. Flera gånger har åverkan gjorts på deras bilar.

Detta är illa nog. Direkt skandalöst blir det, när etablerade politiker inom kommunen inte omedelbart och reservationslöst tog avstånd från dessa övergrepp.

Nu har dock - sedan John Glas (fp) i allmänna termer tagit avstånd från politiskt våld - alla partier gjort uttalanden i demokratisk riktning. Med ett undantag...

Undantaget är socialdemokraterna och kommunalrådet Staffan Holmberg, stark man som fått ordning på Haninges ekonomi. Istället för att uttala sin avsky för våldet har han ifrågasatt att det överhuvudtaget förekommit något våld - han har talat om "ketchup". Detta trots att Handenpolisen konstaterat skadornas autenticitet och trots att de finns dokumenterade på Södersjukhuset.

Till lokaltidningen "Mitt i Haninge" har dessutom ledande socialdemokrater fortsatt att skicka insändare med anklagelser mot Sverigedemokraterna för att vara "fascister" - samma språkbruk som våldsmännen håller sig med.

Den 23 november höll den nya kommunfullmäktige i Haninge sitt första sammanträde, det fullmäktige där två sverigedemokrater ingår. Till detta möte kom Staffan Holmberg med en kampanjknapp på kavajen: "Rör inte min kompis!"

Vore det inte för Holmbergs tidigare ketchup-filosoferande skulle man kunna tro att märket för honom betydde ett avståndstagande från överfallet på valarbetarna från SD. Några andra offer för politiskt våld har ju inte förekommit under denna valrörelse i Haninge.

Vad han menar framstår som oklart. Men visst vore det glädjande, om märket har samma innebörd för Staffan Holmberg som för Blågula Frågor - nämligen ett konsekvent avståndstagande från våldet som politiskt kampmedel, från alla sidor.

 

"Rättvisepartiet"

Det finns ett litet parti, som arbetar för ökade orättvisor i samhället och kallar sig "Rättvisepartiet". (Varför skulle inte det vara möjligt, när Folkpartiet kallar sig för "Folkpartiet"?)

Inför ovannämnda fullmäktigesammanträde var Rättvisepartiet ute och demonstrerade (genom en samling barn), mot att Haninge fått in "rasister" och "fascister" i fullmäktige. Demonstrerade gjorde Rättvisepartiet också i Eskilstuna, mot att det debatterades med "rasister" och "nazister". Så här skriver man efteråt på sin hemsida:

"Resultatet av den omstridda rasist-'debatten' på Mälardalens högskola den 5 november blev tyvärr en propagandaseger för rasisterna. ... Johan Rinderholm, Sverigedemokraternas vice ordförande och Anders Sundholm från Blågula Frågor lyckades i sitt uppsåt att framställa sig som lågmälda och trevliga prickar. De förstod uppenbarligen att de skulle tjäna mest på att bara visa upp sig och tala så lite som möjligt om sin människosyn...

"Under vår kampanj för att stoppa rasistmötet hade vi varnat för allt detta: Det kommer inte att bli något 'avslöjande av rasisterna', de är för smarta för att falla i en så enkel fälla."

Hur resonerar Rättvisepartiet? Vad Anders Sundholm bland annat berättade om var sin bakgrund, med engagemang för Chile-flyktingar, med arbete i Svenska Amnesty under flera decennier, med mera.

Menar Rättvisepartiet att detta var bara lögn och påhitt?

Eller menar man att Anders var så beräknande i sin rasistiska gärning, att han redan på 70-talet började agera, i syfte att skapa sig ett alibi?

Eller var allt detta nog sant och uppriktigt menat, men nu har Anders Sundholm genomgått en personlighetsförvandling? Även om hornen inte syns i pannan, så finns de där ändå, i princip?

 

Vi har misslyckats

Aldrig har det väl stått tydligare, hur grundligt Blågula Frågor har misslyckats.

Vi startade föreningen och tidskriften 1994 i syfte att få en saklig debatt om invandringspolitiken och i syfte att motverka polariseringen i samhället. Vad vi fått är motsatsen.

Resonemangen hos detta "Rättvisepartiet", visar hur man inte lämnar något utrymme för nyanserade ståndpunkter. I dessa leninisters värld är det inte möjligt att ha invändningar mot invandringspolitiken utan att vara minst "rasist", och ha en hemsk människosyn.

Och det må väl vara, att ett parti som i valet fick 3.000 röster kan intaga en extrem position.

MEN PROBLEMET är att detta lilla parti har en så kraftig uppbackning i massmedia. Läser man t ex TT-telegram och jämför med deklarationer från detta parti, då kan man finna direkta överensstämmelser i formuleringar.

TILL DETTA KOMMER att de gamla antagonisterna leninister och socialdemokrater nu tycks ha funnit varandra. När det gäller kampen mot "rasism" - dvs förtryck av svenska folket - går de i armkrok. Staffan Holmberg och (s) i Haninge har knappast några reservationer mot Rättvisepartiets svart-vita världsbild.

De som visar hur människor i vårt land drabbas av den förda invandringspolitiken får höra att man ska "inte ställa grupp mot grupp". Några målkonflikter existerar egentligen inte.

Precis som statsminister Persson ser kommunalrådet Holmberg svaret på invändningar i ökad information om Förintelsen.

 

Heroism i efterhand

Sverige spelade knappast någon heroisk roll under andra världskriget. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida det var en bra, klok eller nödvändig politik som samlingsregeringen bedrev, men ovedersägligt satte den svenska intressen främst. Det allt överordnade målet var att hålla Sverige utanför kriget.

Detta tycks regeringen Persson nu i efterhand försöka gottgöra, genom att bli världsbäst och världsmest i att ta avstånd från sådant som hände på tyskockuperat område under kriget.

Handelsminister Leif Pagrotsky var nyligen i USA och gjorde reklam för svenska projekt om Förintelsen: Så här skriver tidningen "Avisen" den 28/11 -98, under rubriken"Historieprojekt på export":

"När handelsministern berättar att en bokupplaga på 800.000 exemplar i Sverige motsvarar en upplaga på 20 miljoner i USA förstår de amerikanska intresseorganisationernas representanter precis hur stort regeringens bokprojekt är..."

 

Falsk historieskrivning

Avisen-artikeln fortsatte:

"Den nya svenska modellen växte fram sedan en undersökning visat att var tredje gymnasieelev inte trodde att förintelsen ägt rum."

Att boken ifråga verkligen berättar historiska sanningar finns ingen anledning att betvivla. Betvivlas kan däremot om att Avisens framställning kring svenska gymnasieelever stämmer, att många skulle förneka Förintelsen..

Vad undersökningen visade var i själva verket något annat. Hela 80% av de tillfrågade kände sig säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum. 12% av eleverna visste inte, men det är ju inte detsamma som att de tror något bestämt. Återstår 8%, som skulle kunna betecknas som "tvivlare".

Något egentligt behov av denna kampanj förelåg alltså inte. Det stora bokprojektet drogs igång, trots att svenska gymnasieelever ganska väl kände till Förintelsen.

Varför bedrivs då denna dyra kampanj? Kan svaret ligga i att dess verkliga syfte är något annat än dess föregivna?

Kampanjens faktiska funktion är hursomhelst uppenbar: att tysta kritik mot den svenska invandringspolitiken. Långsökt, kan det förefalla - hur kan detta kopplas ihop? Nyckelordet är "syndabok":

Nazisterna i Tyskland på 30-talet utsåg judarna till syndabockar.

Invandringskritiker i Sverige på 90-talet utser invandrarna till syndabockar. De är att jämföra med nazister.

På så vis lyckas man dra ned en järnridå mot demokratiska samtal.

 

Varför?

Hur gick det till, när denna kampanj startade? När och hur togs beslutet? Var det klart redan före skolundersökningen, att en kampanj skulle köras? Var undersökningen bara en nödtorftig förevändning?

EN MINDRE KONSPIRATORISK tolkning är att kampanjen gick igång mer eller mindre av misstag. Media misstolkade resultatet och när bollen väl var i rullning gick den inte att stoppa. (Stéphane Bruchfeld, som var med om att göra undersökningen - och sedan också var med om att skriva kampanjboken - har uppgivit att han försökt påtala för journalisterna att de övertolkade undersökningens resultat, men förgäves).

Hursomhelst har statsminister Göran Persson, genom sin snabba, för att inte säga impulvisa, reaktion spelat en viktig roll i sammanhanget. Så här skriver Per Almark, i DN den 26/11 -98:

"Plötsligt en dag fick Persson genom Dagens Nyheter se en undersökning om hur lite svenska ungdomar vet om Förintelsen. Han blev skakad och lade tidninegn på regeringsbordet. Han föreslog en stor kampanj från regeringen (med stöd av oppositionen) mot dem som förnekar Förintelsen.

'Politik är ju att nyttja tillfället', säger Persson. 'Min stund var kommen. Scenen stod och väntade på mig. Det var bara att ta den i besittning.'"

Detta säger kanske något också om hur regeringsarbetet i allmänhet går till under statsminister Persson. Enskilda nyheter, som de presenteras i media, får styra. Stundens ingivelse avgör.

 

Förbryllande

Det är något som inte stämmer.

Enligt den officiella retoriken är invandringen "berikande" för Sverige. Om detta verkligen stämmer, då borde rimligen de mest invandrartäta områdena jämfört med övriga landet framstå som öar av framgång och välstånd.

Men så är det ju inte. Dessa områden betecknas istället som "utsatta" och ämnet för diskussion är vilka särskilda satsningar som krävs, hur mycket pengar som måste pumpas in för att rycka upp dem. Längst har Juan Fonseca gått. Han vill ha en "ny Marshallplan", med massiva samhällsinsatser för integration.

Varför måste integration kosta pengar?

 

"Vadårå?"

Blågula Frågor har många gånger ställt frågan varför svenskar flyr invandrartäta områden, och förvånat sig över det ringa intresset från media, invandringsforskning eller statliga utredare och fördjupa sig i detta.

Den 2/12 -98 hade dock DN ett reportage om Haninge, där detta åtminstone tangerades. Artikeln inleddes så här:

"Anneli Säwström och Jonny Pettersson flyttade till det prydliga HSB-området Valla i centrala Handen för ett år sedan. De kom från ett stökigt, ganska invandrartätt hyreshus på Dalarövägen och längtade efter lugn och ro:

- Ovanpå oss bodde en latinamerikansk familj som spelade hög musik sent på kvällarna, som gapade och skrek. Gick man upp och sa: 'ursäkta, mina barn måste sova' sa de bara 'vadårå'? Jag tror att det är sådant som folk blir irriterade på. Om jag boddei ett annat land skulle jag vara mer angelägen om att passa in, säger Anneli Säwström."

Just detta är väl en reflexion som väldigt många svenskar gör, eftersom vi förutsätter att det för oss själva skulle vara självklart - om vi hamnade i en situation som flyktingar - att inte onödigtvis vara vårt värdfolk till besvär.

Mycket av invandrares integration ska inte behöva kosta pengar. Det går att komma långt, om bara de nyanlända väljer att inta rätt attityd.

Om svenskarna inte skräms iväg från invandrartäta områden behöver inte boendesegregeringen öka. Alla partier, politiker och myndigheter säger sig vilja motverka segregation. Varför sätter de då inte in åtgärder mot de faktorer som gör att svenskarna flyttar?

Och varför beviljar man ytterligare 30-40.000 PUT varje år?

 

 "DN Debatt"

Ett av våra icke-debatt-fora är ju "DN Debatt", under redaktörsskap av Mats Bergstrand. Skulle man göra en "tio-i-topp-lista", välja ut de tio personer som bär det tyngsta ansvaret för utvecklingen i Sverige under 90-talet, då har han en given plats bland dessa tio.

Den 13/12 införde Mats Bergstrand dock en replik på ett tidigare inlägg. Det tidigare inlägget var en famös artikel från Alonzo/Fonseca, svaret kom från tre tjänstemän på inrikesdepartementet. De skrev:

"I egenskap av tjänstemän i regeringskansliet har vi allt oftare kunnat konstatera att medierna generellt slarvar både med källkontroll och krav på egna baskunskaper i de ämnen de skildrar..."

"...Trodde DN själva på 'avslöjandet' i artikeln? I så fall hade man rimligen satt några av sina vassaste journalister på att undersöka bakgrundsfakta och skaffa ytterligare information i frågan. Ingen av oss berörda enhetschefer har emellertid blivit kontaktade av DN,.. Vi kan inte tolka detta på annat sätt än att DN själva bedömde innehållet som ett tämligen grundlöst fantasifoster. Varför införde man i så fall artikeln? Vad ville man uppnå med detta ställningstagande?"

 

Kontra-journalister

En antydan till självkritik kunde dock noteras i DN:s ledare samma dag (13/12), med underrubriken "Journalisten måste vara öppen för möjligheten att den egna verklighetsbilden brister".

(Ytterligare ljuspunkter i DN kunde sedan noteras, både på ledarsidan och i Stockholmsdelen.)

SJÄLVKLART kan en journalist, lika litet som någon annan människa, veta allt. Alla har vi ett begränsat perspektiv. Riktigt allvarligt blir det när denna begränsning paras med stor makt och när den går hand-i-hand med en självgodhet och en flockmentalitet.

Sverige skulle nog behöva journalister som s.a.s. balanserade journalisternas makt...

...eller vad säger tidningen Journalisten?