Sverigedemokraterna går ut med en protestlista mot att det ordnas en slags välkomstceremoni kring utdelandet av svenska medborgarskap till invandrade utlänningar.
Trots att BgF och SD i grunden har en likartad inställning, nämligen att svenska medborgarskap inte ska delas ut lättvindigt, hamnar vi på olika linjer. Då frågar man sig: beror det på skilda grundvärderingar eller bara på olika bedömning av hur man bäst för fram sin ståndpunkt?
Blågula Frågors position är följande:
1. Vi accepterar i princip invandring. Av detta följer, att det ska vara möjligt för invandrare att bli svenskar, och att få svenska medborgarskap (bli "naturaliserade").
2. Medborgarskapet representerar det kitt, som håller samman ett samhälle. Det representerar därför någonting mycket viktigt.
3. Eftersom medborgarskapet är så viktigt, är det en stor händelse när en person blir svensk medborgare. Det är rimligt att markera detta genom en form av ceremoni.
4. Av samma skäl får medborgarskap inte delas ut lättvindigt. De som ska bli svenska medborgare måste kvalificera sig till det. Ett absolut minimikrav måste vara att de kan svenska. De måste kunna förstå och göra sig förstådda med andra medborgare i det samhälle där de ska verka.
5. Just så är det idag: medborgarskap delas ut alltför lättvindigt. Personer blir svenska medborgare utan att kunna svenska! De ceremonier som är aktuella bör därför inte utföras med mindre än att vederbörande först genomgått - och klarat - en språktest.
En deklaration kring detta kan markera kärnfrågan. Den absurda kravlöshet som idag råder är något som de flesta svenskar inte känner till. Har man väl fått upp frågan om svenska medborgarskap s.a.s. på dagordningen, kan man ju utveckla sina resonemang:
Realistiskt sett kan många människor som kommit till Sverige i vuxen ålder och från avlägsna kulturer aldrig helt bli svenskar - lika litet som de svenskar som för hundra år sedan migrerade till USA kunde bli indianer. Deras barn kan bli svenskar, om barnen fötts i Sverige och växt upp i en inte alltför segregerad miljö. Men inte de själva, inte till 100%.
Deras accent och utseende kommer att göra, att de uppfattas som invandrare. Deras erfarenheter gör, att de själva ser sig som invandrare.
Svenskt medborgarskap ska ändå kunna beviljas, för den som uppfyller kraven:
A. Ett allmänt krav - för icke-nordbor - bör vara att man bott i Sverige under minst 10 år. För närvarande gäller 3-5 år (för nordbor 2 år - detta kan vara oförändrat).
B. Vandelsprövningen ska vara noggrann. För människor, vars identitet är oklar, bör inga medborgarskap beviljas.
C. Goda kunskaper i svenska ska vara ett absolut villkor.
D. Vissa kunskaper om det svenska samhället, om svensk historia och svensk kultur, ska vara ytterligare ett villkor.
E. Den sökande ska avge någon form av lojalitetsed gentemot den svenska flaggan.
Därutöver skulle ett svenskt medborgarskap under en första tid vara på prov, och kunna återkallas om vederbörande begår brott. Invändningen mot detta är att med förvärv av svenskt medborgarskap måste man avsäga sig sitt tidigare medborgarskap, och vederbörande får inte göras statslös.
I många fall, t ex beträffande iranier, blir man dock svensk medborgare samtidigt som man tillåts behålla sitt tidigare medborgarskap. Denna ordning kan starkt ifrågasättas, men så länge den råder bör i varje fall sådant medborgarskap på prov kunna tillämpas.
HÄR FINNS OCKSÅ en paradox. Samma generösa sida som "går i taket" vid en antydan av möjligheten att utvisa en naturaliserade brottslingar och som med eftertryck hävdar att vederbörande ska betraktas som svensk, "punkt slut" - samma sida driver linjen att än lägre krav ska ställas för beviljande av svenska medborgarskap. I konsekvensens namn borde man tvärtom ansluta sig till Blågula Frågors linje i denna del.
Antingen ställar man låga krav - då väger en naturalisering lätt.
Eller så ställer man höga krav - då väger en naturalisering tungt.
Juan Fonseca och en del andra debattörer har drivit kravet att "invandrare ska få rösträtt". Man man då bortsett från, är att hälften av alla invandrare (= utrikes födda) redan är svenska medborgare, och att med detta följer rösträtt. Och vad gäller kommunala församlingar har även utländka medborgare (efter tre år i Sverige) rösträtt.
Hur representativ är i detta fall Fonseca - hur stort är intresset bland utländska medborgare i Sverige att få rösträtt till riksdagen? Om de fick rösträtt - skulle de överhuvudtaget använda den?
Svaret är i stort sett nej. Vi vet nämligen hur högt valdeltagandet är i kommunalvalen, bland utländska medborgare. Det har gått ned från 60% år 1976 till 34% år 1998.
I TV-Aktuellt den 21/12 -98 var biträdande ministern Brita Leijon inkallad för att kommentera dessa siffror, tillsammans med några invandrardebattörer. I inslaget ingick även "sound bites" från fältet.
Summan av detta blev att ansvaret för det låga valdeltagandet låg på svenska myndigheter, som "inte gjort tillräckligt" för att motivera dessa grupper till röstande. Den roll som Brita Leijon tilldelats var gråterskans - hon fick beklaga och be om ursäkt. S-regeringen, liksom andra regeringar, var skyldiga. Även riksdag, myndigheter...ja vi alla, var medskyldiga.
Men vadi bestod då felet? Vad borde vi ha gjort annorlunda? Har invandringen varit alltför omfattande? Den frågan ställdes aldrig av programledaren, Jarl Alfredius.
EN ANNAN ASPEKT. I programmet låg den slutsatsen nära, att envar som röstar måste få en omedelbar belöning för detta, annars kommer han/hon aldrig att göra om det. Det måste s.a.s. löna sig att rösta.
I själva verket går det ju aldrig att komma ifrån, att envar som röstar är bara en bland miljoner andra individer. Alla kan inte få som de vill. Demokrati handlar om något annat än omedelbar personlig behovstillfredsställelse.
SANT ÄR DÄREMOT att det saknades bra alternativ att rösta på, alternativ till de etablerade partierna. Det skulle behövas ett särskilt invandrarvänligt parti. Det vill säga ett parti som bl.a. kräver generellt stopp, tills vidare, för fortsatt invandring till Sverige.
Ett sådant stopp är nu en förutsättning för att klara integrationen.
