Överåklagaren i Stockholm
Box 70296
10722 Stockholm

Stockholm den 17 januari 2003

Ärende: Överprövning av målet B 6741-02 i Stockholms Tingsrätt den 9/1 2003.

Under valrörelsen 2002 hade föreningen Blågula Frågor ett antal möten i Stockholm, varav sex torgmöten på Norrmalmstorg och Östermalmstorg. De första mötena på Östermalmstorg kunde genomföras friktionsfritt och några störningar förekom inte.

Till den 5/6 hade vi inbjudit ett antal partier till ett offentligt inomhusmöte i Medborgarhuset i Stockholm på temat "INVANDRINGEN TILL SVERIGE" med underrubrikerna "vad är extremt? vad är humant ? vad är klokt ?". Ett flertal riksdagspartier var inbjudna och även Sverigedemokraterna. Just detta att Sverigedemokraterna också inbjudits hade väckt ont blod bland extremvänsterns sympatisörer. De hade på ett tidigt stadium gått ut med att stoppa alla möten där bland andra Sverigedemokrater deltog.

Föreningen Blågula Frågor har under de senaste 7-8 åren regelbundet ordnat både politiska inomhusmöten och torgmöten. Aldrig någonsin tidigare har vi blivit utsatta för våld och sabotage mot våra möten. Inte förrän i år. Tack vare massiva polisinsatser har vi dock kunnat genomföra de flesta av våra planerade möten. Men naturligtvis inte i den öppna och positiva form som vi önskat och kunnat ha tidigare år. Vi har heller inte kunnat ha våra möten på de tider och de platser som vi önskat. Polismyndigheten har helt enkelt inte kunnat garantera vår säkerhet eller avsätta de resurser som krävts.

Förutom att våra möten störts med visselkonserter, har vi utsatts för förstörelse av bokbord och material. Stämningen har varit hotfull och bara känslan av att polisen, trots stor uppställning, inte kunnat ge oss skydd har varit en otäck upplevelse. Ett flertal polisingripanden har gjorts, men vad vi förstår har det inte blivit någon rättslig påföljd för sabotörerna.

Vid vårt inomhusmöte i Medborgarhuset den 5 juni hade vänsterpartiet och AFA bestämt sig för att försöka stoppa mötet och hade mobiliserat ett hundratal maskerade mötessabotörer. Med massiv polishjälp kunde vi genomföra mötet även om många besökare motades bort och därför inte kunde närvara. Efter mötet drogs polisinsatsen ner och vi fick direktiv av polisen att inte använda de vanliga utgångarna då de inte kunde garantera vår säkerhet ifall det fanns kvardröjande extremister på Medborgarplatsen.

Det hade under kvällen förekommit våld på trappan upp mot möteslokalen. Bland annat hade en 70-årig kvinnlig besökare knuffats ner från trappan. Dagens Nyheters journalist blev också angripen, vilket beskrevs i tidningen dagen efter. Efter mötet blev vi upplysta av polisen att de hade gripit en person som haft en ledande roll på trappan till Medborgarhuset. Denna person var Helga V.

Vi är naturligtvis tacksamma för det skydd som polisen försökt ge oss under våra politiska möten, även om det trots polismedverkan varit riktigt otäckt vid ett flertal tillfällen. Men vi har ändå förundrats över att dessa många brottsliga handlingar har kunnat fortgå utan att det fått några rättsliga följder för mötessabotörerna.

Vi anser själva att denna brottslighet är oerhört allvarlig i ett land som Sverige med så stolta demokratiska traditioner. Enligt vårt förmenande borde brottet rubriceras som ett högmålsbrott i stället för som nu Störande av allmän ordning.Vi kallar oss ju för ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter som yttranderätt och föreningsfrihet skall vara grundbultar. Så är det inte längre i Sverige och rättssamhället kan inte längre skydda de medborgare som försöker använda sig av de demokratiska rättigheterna. Det är oerhört allvarligt.

Att händelserna vid Medborgarplatsen ändå ledde till ett gripande såg vi som ett ljus i mörkret. Kanske ville rättssamhället denna gång visa att man såg allvarligt på denna brottslighet och agera på ett sätt som vi medborgare kan förvänta oss av våra rättsvårdande myndigheter.

Efter gripandet av HV företogs sedvanliga förhör med såväl den gripna som med ett flertal polismän som varit i tjänst vid Medborgarhuset. Ärendet hamnade så småningom på åklagare Stefan Linds bord vid Stockholms åklagarmyndighet. Det som sedan händer i målet väcker både förundran, frustration och upprördhet.

När Stefan Lind hade lämnat in målet för stämning satte Stockholms tingsrätt ut huvudförhandling till den 2/12 2002. Målet inställdes dock med mycket kort varsel på grund av att det enda inkallade polisvittnet inte kunde närvara. Övriga inblandade var dock på plats, helt i onödan. Ny huvudförhandling blev det den 9/1 2003 och det är vad som då utspelade sig som är orsaken till detta brev.

Den åklagare som hade förberett målet, Stefan Lind, var själv inte föredragande. Det var i stället åklagare Madeleine Pettersson, som med kort varsel hade blivit lottad på målet. Hon var tyvärr mycket dåligt förberedd och gav ett intryck av att över huvud taget inte ha läst in sig på målet. Det var ett flertal åhörare i tingssalen som mycket upprörda undrade om det får gå till så här i Sverige år 2003. För min egen del är jag aningen luttrad då jag själv varit nämndeman i tingsrätt och hovrätt i tio år.

Att jag nu begär en överprövning hos Överåklagaren har sin grund i det som händer i rättssalen. För det första så var det minst fem polismän som i förundersökningen pekat ut en bestämd person som ansvarig för den olagliga demonstrationen. De kunde alla ge ett mycket gott signalement på hennes klädsel och hon greps därför kort efter demonstrationen av en polispiket på Tjärhovsgatan. Det var Helga V som greps och vid gripande vägrade hon att identifiera sig.

Hon har sedan under hela förundersökningen vägrat att uttala sig, något som åklagaren inte med ett ord nämnde under huvudförhandlingen. HV själv förnekade under rättegången all inblandning i demonstrationen. Hon sade sig bara gått förbi och noterat att det var något som hände på Medborgarplatsen. Någon kunskap eller kännedom om AFA sade hon sig inte ha. AFA var totalt okänt för henne. På fråga från åklagaren om hon kände till föreningen Blågula frågor blev svaret att hon tittat på deras hemsida sedan detta mål drogs igång.

Redaktören för Blågula Frågor Jan Milld, var inkallad som vittne, förmodligen för att upplysa rätten om att mötet i Medborgarhuset var ett offentligt möte där alla var välkomna att närvara. Det andra vittnet, polisman Anders Frid, var tydligen inkallad för att identifiera HV. Han fick frågan av åklagaren om han kände igen henne från trappan på Medborgarhuset och kunde naturligtvis inte tillstå detta. De polismän som såg HV på trappan kan omöjligen identifiera henne demaskerad, det är det som är själv vitsen med att vara maskerad vid våldsamheter. Det är ungefär som att be någon identifiera en ishockeyspelare utan mundering. HV var enligt de förhörda poliserna iklädd jacka med luva och solglasögon. En klädsel just avsedd för att inte kunna identifieras. Trots detta hade åklagaren kallad in ett polisvittne, Anders Frid, som man på förhand borde begripit inte ensam kunde tillföra rättegångsprocessen något.

Vad åklagare Madeleine Pettersson då gör är att återkalla stämningen och råder rätten att målet ska läggas ner, vilket också naturligtvis blir beslutet.

Om åklagaren hade läst igenom materialet före förhandlingen hade hon kunnat konstatera att de viktigaste vittnesmålen kom från en polisinspektör vid namn Cewenhielm och en vid namn Bäckström. Cewenhielm gav samma signalement som de andra poliserna på HV. Han skriver följande i sin egen rapport och som finns med i förundersökningen: "Kvinnan som jag uppfattade som ledare var klädd i en svart jacka, lila tröja, svart keps, solglasögon samt svarta gymnastikskor. Vi följde kvinnan med blicken när hon gick upp längs Tjärhovsgatan där hon sedemera greps."

Polismannen Bäckström skriver i sin anmälan följande: "Jag iakttog en kvinna några meter snett framför mig. Hon var iklädd svart jacka, lilaaktig tröja, svart keps på huvudet och solglasögon. På fötterna hade hon svarta gymnastikskor

Kvinnan greps ca 10 minuter senare på Tjärhovsgatan. Inne på polisstationen såg jag kvinnan och kände igen henne som samma person jag beskrivit ovan."

Jag vill påstå att samtliga i rättssalen insåg att HV inte var sanningsenlig. Men med åklagarens taffliga hantering av målet kunde rätten naturligtvis inte göra något annat än vad åklagaren själv yrkade, nämligen nedläggning av målet.

Vad hon i stället självklart borde gjort var att återkalla målet i väntan på ytterligare utredning och kompletterande vittnesförhör.

Vid samtal dagen efter huvudförhandlingen med åklagare Stefan Lind blev han mycket förvånad över hur hans kollega hade hanterat målet. Han upplyste mig också om att han själv inte kan väcka nytt åtal när en kollega valt att lägga ner målet. Hans råd till mig var då att skriva till Överåklagaren för att få en överprövning till stånd. Därav detta brev.

Anders Sundholm
Ordförande föreningen Blågula Frågor