|
|
|
Situationen i Sverige idag påminner om den i DDR, det forna Östtyskland. Också där fanns ett flerpartisystem, men ändå ingen opposition.
Hur kan få så många att gå i takt? Hur har man till den grad lyckats strömlinjeforma massmedia? Formellt har enskilda journalister rätt att tycka annorlunda ändå gör man inte det. Varför?
Jag ser i huvudsak två förklaringar:
a) Urval och indoktrinering, som gör att nya journalister verkligen är brinnande i sin tro. Man blir då sina egna åsiktspoliser. Ett prov på detta gavs när Blågula frågor sände ett gratisexemplar av varje nummer till JMK, alltså journalistutbildningen, i Göteborg. Elevkåren tog då upp frågan och sände oss ett brev, där man uttryckligen bad om att få slippa fler BGF-exemplar.
b) Sanktioner. Den journalist som skulle försöka avvika alltför tydligt blir förmodligen inte ens publicerad. Hursomhelst är det inte "hälsosamt" för karriären att försöka avvika. Den unga journalist som vill avancera snabbt gör klokt i att "tycka rätt".
Ett handgripligt exempel är det öde som mötte Expressens redaktör 1993, efter löpsedlar med rubriken "KÖR UT DEM!", en text som återspeglade var majoriteten av svenskarna enligt en enkät ansåg om invandrarna. Ägarna ingrep och redaktören blev omgående avskedad.
Svårare att förstå att inget av de sju riksdagspartierna vågar på allvar frondera. Det riksdagsparti som började tala klarspråk i denna fråga skulle med största sannolikhet gå mot en stor valseger.