Aktuell kommentar - vecka 13/01:

 

 

Partilinjen

Under efterkrigstiden har Sverige framstått som ett självklart demokratiskt föredöme i världen. Från andra länder har man sett upp till oss. Själva har vi ibland haft svårt att förstå allt våld - varför kan man inte prata med varandra istället, och lugnt komma fram till förnuftiga kompromisser?

 


Den 17 mars hade Medborgerliga Studiegrupper ett möte på temat "Yttrandefriheten i Sverige". Det var tänkt som en paneldebatt och inbjudna var företrädare både för massmedia och de sju riksdagspartierna.

Ingen representant för dessa kom. SJF och redaktörerna för Aftonbladet och Expressen tackade nej. Publicistklubben svarade överhuvudtaget inte.

Miljöpartiet, Moderaterna, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna tackade nej. Centerpartiet och Socialdemokraterna svarade inte.

Om många hade förhinder kan möjligen förstås. Man har andra engagemang, dessutom kom inbjudan i flera fall sent. Men när ingen enda kom... var detta bara en tillfällighet?

Nej, knappast. Om MSG skulle inbjuda till en ny liknande debatt i höst, denna gång med flera månaders varsel, skulle resultatet förmodligen bli detsamma.

Varför?

Även om ingen av de ovan inbjudna anförde det som skäl, ligger bakom deras frånvaro det som Expo anförde i klarspråk:

1. MSG och Blågula Frågor är "främlingsfientliga".

2. Sådana krafter "får inte legitimeras", vilket sker om man talar med dem.

Vad Expo lägger in i sitt begrepp vet vi - "främlingsfientlig" blir envar med kritik av massinvandringen. Med ett så vitt begrepp blir en stor del, kanske en majoritet, av svenska folket främlingsfientligt. Partierna låter här Expo stå för definitionen.

Även om individer och grupper faktiskt vore allmänt fientliga mot främlingar - blir det då inte särskilt viktigt att prata med dem, för att övertyga dem om hur fel de har?! Återigen går partierna på Expos linje.

Med vilka kan riksdagspartierna då samtala?

 


Ämnet "Yttrandefriheten i Sverige" kunde idag verkligen vara på sin plats att diskutera:

I ena änden kan vi se exempel på en alltför omfattande och ansvarslöst använd yttrandefrihet. När ABF-huset i Stockholm vägrar hyra ut möteslokal till Blågula Frågor beror det på den bild som massmedia, genom sin ensidighet, präglat av föreningen. Enskilda personer kan fritt skandaliseras, utan att någon genmälesrätt fungerar. Salemmordet kan där också ses som ett exempel.

I andra änden sker inskränkningar av yttrandefriheten. Blågula Frågor har t ex kunnat påvisa hur "DN Debatt" används ensidigt, som megafon för bara en åsiktsriktning. Inte ens i "Öppna Kanalen" släpps andra åsikter fram. Nu senast har Expo stängt Passagens chatsajt om politik.

Till detta kommer den aktuella omarbetningen av socialdemokraternas partiprogram. I det nya programmet kommer ordet "yttrandefrihet" inte att finnas med. Ligger bakom detta en ändrad inriktning? Hur viktig är yttrandefriheten för (s)?

 


"Demokratin måste ständigt erövras på nytt", sägs det. Bra vore om åtminstone något riksdagsparti då visade intresse för att medverka i den erövringen...

Yttrandefrihet i sig är en nödvändig förutsättning för demokrati, men den är inte en tillräcklig förutsättning. Det måste också finnas mottagare, det måste kunna föras ett samtal. Varje individ eller grupp kan ha något att bidraga med, genom sina erfarenheter och sin verklighet. Det är genom den politiska dialogen som vi kan få ämnen allsidigt belysta och nå ökad klarhet.

Makthavarna i Kreml under Sovjettiden aktade sig för att legitimera kritiker. Pinochet i militärjuntans Chile stämplade alla motståndare som extremister. Mugabe i dagens Zimbabwe är också måttligt intresserad av att lyssna på någon opposition.

Men i Sverige - borde vi inte ha åtminstone en strävan att vara bättre?

 


 

 Se vidare:

Bojkottad dialog

Yttrandefriheten är viktig