Kriget
mellan Ryssland och Georgien - är det en blågul fråga?
Ja, det
är det! Rysslands agerande rör ju i högsta grad det militära
säkerhetsläget för Europa, och därmed även för
Sverige. Det som händer reser på nytt frågor kring den
brådstörtade svenska avrustningen under det senaste decenniet.
Hur tänkte
de som tog besluten om denna panikavrustning, där dyrbar försvarsmateriel
bara skänktes bort? Vilken målsättning hade de med sin
politik?
Det var
hursomhelst inte svårt att förutse konsekvenserna:
A.
Omvärlden skulle snart visa sig betydligt mer hotfull
och farlig än vad beslutsfattarna trott - eller sagt sig tro.
B.
Med frånvaron av ett eget militärt försvar blir en för
många naturlig slutsats att Sverige måste gå med i NATO.
Mycket
riktigt höjs
nu röster för detta.
Men representerar
NATO verkligen trygghet? Driver USA en klok och ansvarsfull säkerhetspolitik?
SÄKERHET
kan i princip uppnås på två vägar:
1. Landet
är militärt starkt, för att kunna avskräcka. Ingen
ska våga sig på ett angrepp.
2. Inget
grannland känner sig hotat, ingen har motiv för att gå
till angrepp. Avspänning och ömsesidigt förtroende råder,
hot om våld ingår inte längre i arsenalen för umgänget
stater emellan.
Sverige
drog lärdomar redan 1675,
då landet genom ett åtagande gentemot Frankrike drogs in i
ett misslyckat krig mot Preussen, vilket triggade en dansk invasion av
Skåne som blev mycket kostsamt i människoliv. Den svenska lärdomen
blev att stå fri från allianser men att ha en egen topptrimmad
armé och flotta - i strikt försvarssyfte.
En motsvarande
politik har bedrivits under andra halvan av 1900-talet:
•
alliansfrihet och militär neutralitet (åtminstone officiellt)
•
en stark försvarsmakt, med modern armé, flotta och flyg.
Plötsligt
skrotades detta försvar.
Istället
skulle Sverige sända ut soldater till krig på andra kontinenter.
Kan Sverige
nu uppnå trygghet genom att ty sig till USA?
Utan
tvekan är USA militärt starkt, men hur uppfyller USA det andra
kriteriet för att skapa säkerhet?
För
att skapa ett avspänningsklimat räcker det inte med att se till
det egna landets intressen. Man måste se situationen
även ur motpartens perspektiv! Om andra länder känner
sig kränkta eller hotade så ger det ingen jordmån för
tillit.
Vid åtminstone
två tillfällen under det senaste decenniet har USA startat
angreppskrig: först mot Serbien, sedan mot Irak.
Den serbiska
armén i Kosovo blev inte militärt besegrad, utan Serbien tvingades
på knä genom en terrorbombning mot Serbiens infrastruktur.
Den serbiska civilbefolkningen togs som gisslan.
•
Med våld, i strid med internationell rätt och ingångna
avtal, har Kosovo nu brutits loss från Serbien.
•
Dessutom baserar NATO nya missiler i Polen och Tjeckien.
•
Krafter i både Ukraina och Georgien vill gå med i NATO. Jalta
i Svarta Havet kan då förvandlas till en NATO-bas.
Hur ska
ryssarna uppfatta allt detta? Det sänder knappast signaler om fredliga
avsikter.
Och Sveriges
utrikesminister, Carl Bildt,
har försvarat USA:s agerande. Detta är naturligtvis
bara ägnat att förstärka Rysslands känsla av att vara
utsatt för en inringning.
Beträffande
alliansers fredsbevarande funktion finns lärdomar att dra även
av hur Första världskriget började för snart hundra
år sedan.
1914
inträffade en mindre incident i ett hörn av Europa, sedan följde
en kedjereaktion, som ingen egentligen kontrollerade, genom de åtaganden
som olika stater tidigare hade gjort.
Allianser
ger inte trygghet. Tvärtom. De kan medverka till både att krig
utlöses och att kriget ifråga sedan blir så mycket mer
omfattande.
Det ligger
ett ansvar på envar som ger sig in i politiken och där lägger
synpunkter.
Det är
att försöka bortse från spontana sympatier och antipatier,
att höja sig över primitiva ryggmärgsreaktioner. Världspolitiken
får inte ses som ett slags idrottstävling, det där det
handlar om att "hålla på" det ena eller andra laget!
VISSA
PRINCIPER måste gälla, lika för alla. Man måste
mäta handingar med samma mått. En ömsesidighet och respekt
för andras perspektiv måste finnas.
Det ger
föga trovärdighet att vid ena tillfället applådera
stormaktspolitik och kanonbåtsdiplomati av allra grövsta slag,
för att vid nästa tillfälle - när aktören är
en annan - försöka komma med moraliska fördömanden.