Ur Jyllands-Posten den 4/6 -05:
"Det är svårt, mycket svårt inte att flyta med tidsandan. För nog är den ett modefenomen. Men den blir mycket snabbt också en fråga om ens välbefinnande, ens karriär. Den kompakta majoriteten i ens snäva krets är det livsfarligt att inte anpassa sig efter. Men det sega folkliga motståndet mot den politiska förbrödringen med mediemakten har givit resultat. Demokratin är en väldig hävstång för sanningen, .."
Ole Hyltetoft i en krönika, under rubriken "HUR KUNDE DE STYRA OSS SÅ LÄNGE?":
"Är det inte märkligt? Att de kunde fortsätta med att vara så styvnackade. Varken mord, miljardutgifter eller folkets raseri kunde få dem att tappa tron på att de hade rätt. Nu har de till slut stämt ner tonen. "
"Jag talar om Politikens chefredaktör Töger Silketråd (danska för Seidenfaden), om socialdemokraternas förre ordförande Svend Auken, och om de radikales ordförande, Marianne Jelved. Jag talar om just de tre, eftersom de representerade mediemakten och regeringsmakten när kampen om invandringspolitiken stod på sin höjdpunkt.
Men bakom dem står många andra, redaktörer vid tidningar, DR och TV2, politiker, inte bara från socialdemokratin, de radikale och SF, utan också från Venstre och konservative, författare och andra från intelligentsian. Och låt oss slutligen inte glömma de människor som är anställda till goda statliga löner i godhetsindustrin (typer som Morten Kjärum, Klaus Rothstein).
Hur kunde denna politiska och intellektuella maktelit komma undan med att i över 20 år föranstalta en muslimsk storinvandring som kostar det allmänna mellan 65 och 75 miljarder kronor om året och hotar att ta livet av den danska enhetskulturen?
Det första svaret är att makteliten inte visste något om verkligheten. Jag minns Marianne Jelved argumentera mot begränsningar i familjeanknytningsfallen med att säga: 'Men ska människor som är förälskade inte få gifta sig?'
Visste Marianne Jelved inte att de unga danska muslimer som skulle gifta sig med någon från den turkiska hemtrakten, i det typiska fallet inte var förälskad i denna partner, som föräldrarna hade utsett till honom/henne? Att bli tvångsgift är inte samma sak som att vara förälskad. Detta visste sophämtaren och sotaren. Visste Silketråden, Jelved och Auken inte det? Märkligt.
Ursprungligen var fackföreningsrörelsen emot invandringen. Men LO-Jensen & co fattade snabbt galoppen och blev, i strid mot sina medlemmar, multikulturens apostlar. Hand i hand med Dansk Industris aggressiva multikulturist, Hans Skov Christensen, och med skribenter som Klaus Rifbjerg, Georg Metz, Jan Sonnergaard, Kirsten Thorup, Chr. Braad Thomsen, Stig Dalager och hela kortegen av intelligentsians söndagsturister.
Stödde dessa herrar och damer muslimernas invandring av respekt för Mellanösterns imperialistiska ökenreligion?
Knappast. Jag tror tvärtom att den danska makteliten satte sin västeuropeiska livsform så upphöjd över den muslimska att Muhammed inte skulle få en jordisk chans på Nörrebrogade och i Gellerupparken. Den danska överklassen övervärderade sin egen kulturs universalitet, som den vita överklassen alltid har gjort i främmande länder. När överklassen inte själv tog religion så allvarligt, varför skulle muslimerna då göra det?
Om Silketråden, Auken och Jelved hade öppnat ögonen skulle de annars ha sett att Muhammeds lära var liv och död för invandrarna. Mest död. I Pakistan hänger myndigheterna 15-åriga flickor för 'hor'. Och fäder slår ihjäl sina döttrar, också i Danmark, om de inte lyder faderns order.
Men nej, det var inte så viktigt. Som en av DR:s kulturredaktörer sade till mig: 'När bara muslimerna har druckit ett par öl, blir de lika genomdanska som vi andra.'
Som om muslimer dricker öl!
Det finns ett ord för sådant. Högmod. Ett högmod som inte bara var riktat mot oss Morten Korch-danskar [ungefär Carl Larsson-svenskar], men djupare sett också mot de som Silketråden och de andra ansåg att de var goda mot, muslimerna.
Inte ens dödsdomen över Salman Rushdie och de fanatiska muslimernas angrepp på västs helgedom, yttrandefriheten, kunde väcka vår maktelit. Först den 11 september 2001 vaknade de ur sin högmods sömn. Väckarklockan ringde igen när Theo van Gogh mördades förra året och Ayaan Hirsi hotades till livet. Jo, muslimerna tar sin tro på dödligt allvar - som nazisterna gjorde, som kommunisterna gjorde.
Partistödet till multikulturens vänner verkar nu ha krympt till de radikale, Enhedslisten och halva SF. Men Silketråden, Jelved och Auken har redan uträttat mycket. De har skapat ett Danmark där mord och skjutövningar på öppen gata håller på att bli en daglig företeelse. Där tusentals av våra medborgare inte talar danska. Där vi varje år betalar ut 30 miljarder kronor i bidrag till invandrarna. Där omkring en halv miljon av invånarna betraktar sina landsmän som otrogna, och där vi i på rena rama allvaret diskuterar om vi ska hugga lemmar av tjuvar och stena kvinnor som går i säng med en man som de tycker om.
Onatur. Övertro. Barbari.
Vi trodde att Struensee var det sista offret för den sortens tuktan i Danmark.
Att få de många muslimerna till att någorlunda leva i harmoni med dansk mentalitet blir nu en (kostsam) uppgift för kommande generationer. Hurra för multikulturen!
Åter frågar man: vad skulle det vara bra för? Konya-turkar blir inte lyckliga av att leva på turkiskt sätt i Tåstrup. Om det inte är lycka att skicka miljoner och åter miljoner kronor ner till Turkiet, som har en så låg levnadsstandard för att landets befolkning har exploderat från 20 miljoner 1950 till 70 miljoner i dag.
Vem har nytta av att man ger brett utrymme för en medeltida ökenreligion i det moderna Danmark?
Det har ingen nytta av. Där multikulturen härskar, flyter blod och tårar. Nordirland, Balkan, Libanon, Rwanda, Israel, Irak.
Detta invandrar-Danmark pressades igenom mot folkets önskan, eftersom anförarna i en liten, akademisk överklass tyckte att diverse muslimska folkslag skulle kunna vara ett färgstarkt bidrag till det globalistiska Danmark. Det blev på modet. Och så följde hela intelligentsian modet.
Folket knorrade. Men det gjorde bara multikulturen ännu mer à la mode på TV-stationerna, på universiteten, på reklambyråerna, på café latte-caféerna.
Det verkar som om det under varje tidsperiod bara finns plats för en verkligt riktig ståndpunkt. Den ansluter alla de tongivande sig till. Men ståndpunkten förlorar sin kraft förr eller senare."
"Det fanns inte många tyskar som inte heilade av entusiasm för sin Führer sommaren 1940 - han med segrarna, som världen och speciellt Erik Scavenius beundrade. Det var inte många danskar som sade ett ont ord om motståndsrörelsen 1945.
Det är svårt, mycket svårt att inte följa med tidsandan. För nog är den ett modefenomen. Men den blir mycket snabbt också en fråga om ens välbefinnande, ens karriär.
Om man arbetar i intelligentsiabranschen kan man lugnt stampa på vad den breda befolkningen tycker. Men den kompakta majoriteten i ens snäva krets (partigruppen, TV-stationen, dagbladet) är det livsfarligt att inte anpassa sig till. Att markera sig som invandringsåtstramare under Marianne Jelveds eller Silketrådens era liknade en frivillig promenad till schavotten. Den vägen fanns det en ansvarsmedveten politiker som vandrade under Svend Aukens era. Så är hon inte heller längre politiker.
Nå, men det fanns demografer som sade vad den muslimska invandringen skulle utvecklas till. Det fanns skribenter (få), som sade: Detta är en alltför dumdristig lek med vår frihetskultur. Modeströmmen torkade långsamt ut. Den rinner nog fortfarande ymnigt i Silketrådens huvud. Men i vårt lands politik har Silketråden fått silkessnöret.
Oavsett vilket parti man röstar på kan man gott le litet stillsamt över att det kom en hemvårdare och sade rakt emot de fina och förnäma. Och vann. Auken och Jelved störtades från ministertaburetterna. Silketråden kunde inte längre hitta nålsögat.
Karen Jespersen slogs för förnuftet, friheten och sin regerings existens. Nyrup upptäckte visserligen i sista ögonblicket att hon var hans enda räddning. Men han hade inte mod och kraft att stödja henne. Så tappade han tråden - och fick träda tillbaka. "
