"Museichefer tillsätts genom svågerpolitik".

Under den rubriken skriver Lars Berglund i VLT den 25/1 - 03:

"Nyligen kritiserades chefen för Historiska museet i Stockholm, Kristian Berg, för att vara både inkompetent och självsvåldig. Kritiker frågade sig om en museichef har rätt att använda sitt museum och dess resurser till vilka ändamål som helst. Svaret på den frågan är: Ja, så länge han är politiskt korrekt!

Kristian Berg rekryterades direkt från kulturdepartementet där han varit med om att formulera Historiska museets politiska roll, vilken utformats i proposition "Kulturpolitik 1996/97:3" och i regleringsbreven.

Tillsammans med den av regeringen utsedda styrelsen är han således ett utmärkt redskap för att säkra de politiska målen. Och det är inte första gången en ny chef utnämnts på liknande grunder.

Redan 1997 skrev professorn i arkeologi, Kristian Kristiansen, att det var ren svågerpolitik att tillsätta statssekreteraren Jane Cederqvist som chef för Historiska museet (SvD 10/9 1997).

Tillsättningen var, enligt Kristiansen, inte bara osaklig utan pekade också på en långtgående politisering av våra statliga museer. Han konstaterade samtidigt att flera sökande till tjänsten var betydligt mer kvalificerade än Jane Cederqvist.

Stämmer detta måste tillsättningen varit olaglig eftersom statliga myndigheter har skyldighet att följa grundlagen (Rf 11:9) samt lagen om offentlig anställning (LOA § 4) som fastslår att "endast saklig bedömning av förtjänst och skicklighet" skall råda vid statliga anställningar.

Men dessa anställningslagar, som i görligaste mån skall garantera att man anställer de mest välmeriterade personerna på statliga tjänster, fungerar inte eftersom Sverige fortfarande saknar författningsdomstol.

I stället är det politikerna i regeringskansliet som har ensamrätt på att tolka dessa lagar. De som begår lagbrott vid anställningsärenden avgör således själva om de är skyldiga eller ej. Och regeringsbesluten går i sin tur inte att överklaga.

I en sådan politiserad miljö är vi alla rättslösa. Därför tenderar nu relevanta vetenskapliga meriter, sakkunskap och tidigare erfarenheter av museiverksamhet snarare vara nackdelar än fördelar.

På en förfrågan om varför man inte följt lagen om offentlig anställning när man tillsatte en museichef, svarade den administrative chefen Marianne Dahlqvist på Statens museer för världskultur: "Den lagen har man mer och mer gått ifrån".

Och på en förfrågan om varför kulturdepartementet inte anlitat sakkunniga vid bedömningen av flera överklaganden av museichefstillsättningar svarade departementssekreterare Martin Sundin: "Regeringen är sakkunnig". Att nu klandra tillsättningen av Kristian Berg och hans tjänsteutövning är därför som att hälla vatten på en gås. Det leder ingenstans.

Men Kristian Bergs museipolitiska karriär är inte bara relaterad till Historiska museet. I sin egenskap av departementsråd hos Marita Ulvskog var han en av hjärnorna bakom den nya museimyndigheten Statens museer för världskultur i Göteborg till vilken Östasiatiska museet, Etnografiska museet och Medelhavsmuseet införlivades, trots högljudda protester.

Berg var även med om att rekrytera Thommy Svensson som dess förste chef. Svensson hade aldrig sysslat med museer tidigare och kunde inte heller uppvisa några dokumenterade kunskaper om de samlingar som de olika museerna förvaltar. Han hade doktorerat på en avhandling som behandlade lönepolitiken vid Göteborgs varv. Med den bakgrunden utnämndes han till högste chef över en av världens största konstsamlingar.

Senare uppdagades det att Svensson dessutom fått sin höga tjänst med hjälp av falska meriter. Han hade nämligen uppgivit att han var professor i historia vid Göteborgs universitet, vilket han aldrig varit.

Thommy Svensson utnämnde i sin tur Magnus Fiskesjö till chef för Östasiatiska museet och åberopade då en mängd falska meriter som grund för utnämningen (se Kulturdepartementets handlingar: Dnr: Ku 2000/203, Ka).

Fiskesjö var doktorand i socialantropologi och hade inte arbetat på något museum tidigare. Han kunde inte heller uppvisa några dokumenterade kunskaper om de östasiatiska konstsamlingar som finns på museet.

Svensson har senare hävdat att det var Fiskesjös ledaregenskaper som varit avgörande för utnämningen - trots att denne, i motsats till andra sökande, aldrig tidigare haft någon ledande befattning eller ens någon fast anställning över huvud taget.

Det som slutligen fick både facket och personalen att sätta stopp för Thommy Svensson var när han utnämnde en före detta marknadsförare av lastbilar till ny chef för Etnografiska museet i Stockholm och återigen motiverade detta med att "ledarskapsförmåga" var viktigare än akademiska meriter och ämneskunskaper.

Vi bevittnar nu hur brotten mot anställningslagarna leder till inkompetens på chefsnivåerna, vilket i rask takt genererar okunskap på övriga nivåer.

Men hade vi haft en oberoende författningsdomstol, vilket man har i de flesta demokratiska länder, då hade inte myndigheterna medvetet kunnat missbruka anställningslagarna på det sätt som man nu gör med regeringens goda minne."