I mitten av november 2000 hade TV-programmet "Mosaik" ett inslag om utländska medborgare i Sverige som begått så grova brott att de dömts till fängelse. De som förekom i programmet hade dessutom dömts till utvisning.
Den tes som drevs var att - eftersom de hade barn - detta var fel. Bara personer som hyste denna uppfattning framträdde i programmet: en psykolog, en präst, osv
Den bild som förmedlades till tittarna var att grova brottslingar utan svenskt medborgarskap i normalfallet utvisas och att andelen utvisade ökat på senare tid. I själv verket ligger den ganska konstant, klart under 20%.
En bild som också förmedlades var att det rörde sig mest om välartade fäder. En colombian (som inte talade svenska) var så välartad att han frågade fängelseprästen när gudstjänsterna brukade hållas. Ett plötsligt intresse när TV-kameran gick, alltså - annars skulle han väl ha hunnit notera att gudstjänster hålls på söndagar.
Flera av dessa fäder hade blivit förlåtna av sina anhöriga för de brott som de begått. I åtminstone ett av fallen var dock brottet narkotikasmuggling. De som drabbats av detta var inte främst mannens anhöriga.
Vad Mosaik ville få tittarna att tycka var att ingen pappa bör dömas till utvisning, det ligger nämligen inte i linje med "barnets bästa" att så sker.
Samma logik säger väl att ingen pappa överhuvudtaget bör dömas till fängelse. Här rapporterade en anstaltsansvarig om ett nytt grepp, nämligen att skapa mer hem-lika förhållanden på anstalten. Man skulle pröva att låta hela familjen bo där i perioder tillsammans med den intagne.
Mer likt ett hem och mindre likt ett fängelse, alltså. Frågan blir varför vederbörande då alls ska dömas till fängelse!
(Någon skulle kanske vilja hävda, att fängelset ändå har funktionen att avhålla den intagne från knarkhantering under själva vistelsetiden där. Men så är det ju inte - permissioner beviljas frikostigt och våra fängelser är knarkcentraler.)
