Kapitel 1 i boken "Exit - Folkhemssverige" är skrivet av Jan Elfverson och har rubriken "Sverige blir mångetniskt".
Några utdrag ur detta kapitel:
Socialdemokratiska skärpningar upphävs av den borgerliga regeringen
Åren 1989 och 1994 - 1995 försökte den svenska regeringen att korta kön av asylsökande genom att i ett slag ge ett större antal asylsökande uppehållstillstånd. Man införde 1989 också speciella väntetidsregler som gick ut på att asylsökande barnfamiljer men också enskilda asylsökande som väntat tillräckligt länge fick uppehållstillstånd.
Vid två tillfällen, när mottagningssystemet höll på att bryta samman på grund av överbelastning, har regeringen temporärt skärpt villkoren för asyl. Skärpningarna grundade sig på en bestämmelse i utlänningslagen att rätten till asyl kan nekas för andra kategorier än konventionsflyktingar om t ex landets mottagningsresurser är otillräckliga. År 1976 tog den socialdemokratiska regeringen ett principbeslut om att undantagsregeln skulle tillämpas beträffande turkiska assyrier - syrianer, som vid den tiden strömmade in i landet. Andra gången regeln tillämpades var 1989. Vid det tillfället skulle bara konventionsflyktingar beviljas asyl. Krigstjänstvägrare och personer med flyktingliknande skäl hade emellertid möjlighet att få asyl om de hade särskilt starka skyddsbehov. Personer med humanitära skäl och flyktingfamiljer med barn undantogs också. Skärpningen 1989 upphävdes i december 1991 av den nytillträdda borgerliga regeringen.
Sverige världsledande
Sedan slutet av 1986 har Invandrarverket publicerat statistik över grunderna för de uppehållstillstånd som beviljats. Åren 1980 - 2000 beviljades inte mindre än 686 523 personer uppehållstillstånd i Sverige.
Vad gäller flyktingar och personer med andra skyddsskäl, uppvisar Sverige en långt större invandring än andra västeuropeiska länder. Under perioden 1988 - 1997 beviljade Sverige fler permanenta uppehållstillstånd till de nu nämnda kategorierna av invandrare än något annat av de sexton viktigaste västeuropeiska länderna. Räknar man i stället antalet per 100 000 invånare - vilket är rimligare vid en internationell jämförelse - konstaterar man att Sverige leder stort: dubbelt så många uppehållstillstånd som tvåan och trean Norge och Danmark, drygt tio gånger fler än Tyskland och 163 gånger fler än Italien.
Varför denna enorma ledning?
Förklaringen till Sveriges särställning som mål för skyddssökande migranter får sökas i den invandrings- och invandrarpolitik Sverige tillämpat jämfört med andra västeuropeiska länder, som haft stor invandring. En sådan översikt publicerades 1993 och där visade det sig att Sverige hade gynnsammare regler för familjesammanföring i så måtto att ingen karenstid krävdes innan en sammanföring kunde ske. De övriga länderna ställde också krav på att huvudmannen skulle försörja de efterföljande anhöriga. Sverige hade till skillnad från de andra länderna inte heller någon kvalifikationstid för permanent uppehållstillstånd och det gick fortare att få medborgarskap. Dessutom hade Sverige i allmänhet ett regelverk med fler grunder för uppehållstillstånd.
I detta sammanhang kan nämnas, att Sverige numera släppt kravet på att den som söker svenskt medborgarskap ovillkorligen skall styrka sin identitet. I stället har en regel införts, som går ut på att om detta inte är möjligt, kan dispens lämnas, om den sökande har bott i Sverige i åtta år och uppgifterna om identiteten är trovärdiga. Man har också beslutat, att det numera generellt skall vara möjligt att ha dubbla medborgarskap. Den första förändringen minskar knappast problemet med asylsökande utan identitetshandlingar och tveklöst ökar bägge ändringarna Sveriges attraktivitet som resmål.
Motiv och beslut i invandringspolitiken
Vid granskningen av invandringspolitikens motiv och beslut så som de framträder i propositioner och de parlamentariska utredningarnas betänkanden kan man urskilja ett antal teman:
Invandringen - en oundviklig och positiv företeelse
Eftertraktat resmål
Från sjuttiotalet och första delen av åttiotalet finns det en rad utredningsbetänkanden och propositioner om invandringspolitiken. Av dessa dokument framgår det att beslutsfattarna ansåg att man också i fortsättningen måste räkna med en betydande invandring. Så t ex ansåg Utlänningslagskommittén i sitt betänkande (Sou 1979:64) "att vi måste räkna med en flyktinginvandring som åtminstone tidvis kommer att vara lika stor som nu eller t o m större. Ökad kännedom i världen om Sverige som flyktingland gör att man måste räkna med att Sverige blir ett eftertraktat resmål."
Tanken att flyktingar skulle kunna välja "resmål" efter skön strider mot principen om första asylland.
Ekonomiska och befolkningsmässiga konsekvenser
Ekonomiska konsekvenser
I ett antal kommittébetänkanden från sjuttiotalet och fram till mitten av nittiotalet försökte man också reda ut de ekonomiska konsekvenserna av de förslag till förändringar i politiken som man lade fram. Men det var i regel bara de direkta kostnaderna för själva invandringen som diskuterades. Indirekta kostnader som t ex kostnader för invandrarnas arbetslöshet togs inte upp annat än i utredningsbetänkandena Sou 1982:49 och Sou 1996:55, där man refererade till andras undersökningar - undersökningar som för övrigt inte fick några påvisbara effekter på den föreslagna politiken.
Man redovisade erfarenheter från andra länder men de begränsades nästan uteslutande till en redogörelse för respektive lands regelsystem och användes i huvudsak för att underbygga de egna förslagen. Man gjorde inte något försök till diskussion om konsekvenser och problem i andra länder förorsakade av invandringen.
Befolkningsmässiga konsekvenser
Några av kommittébetänkandena från sjuttiotalet och första halvan av åttiotalet diskuterade de befolkningsmässiga konsekvenserna av invandringen. Men i diskussionen intresserade man sig bara för invandringens effekter på befolkningens ålderssammansättning och totala storlek. Man diskuterade aldrig befolkningens förändrade sammansättning vad gällde invandrarnas antal i förhållande till majoritetsbefolkningen eller befolkningsprognoser i detta perspektiv samt konsekvenserna för samhällslivet i ett framtida Sverige. I propositionen 1997/98:16 om invandrarpolitiken finns däremot en mycket kortfattad och ofullständig prognos och diskussion om befolkningssammansättningen och dess följder. Under ett avsnitt om invandrarnas levnadsförhållanden konstaterade man att redan om femton år skulle var fjärde ung person i åldern 16 - 24 år ha invandrarbakgrund och man oroade sig för det stora antal av dessa som växte upp i ghettoiserade områden.
Med den massiva invandringen inför ögonen är det anmärkningsvärt att beslutsfattarna aldrig gjorde några fullständiga prognoser avseende befolkningens förändrade sammansättning. Förstod man inte vad som skulle hända eller vågade man inte gå ut med sådan information offentligt?
År 1994 gjorde jag en beräkning av Sveriges framtida befolkningsstruktur. Den utgick från 1990 års befolkningssammansättning, där de etniska svenskarna i ungefärliga tal var 7 400 000, andra européer 700 000 och utomeuropéer 300 000. Andra förutsättningar var en fortsatt nettoinvandring av 32 000 personer per år samt folkökningstalen 0% för svenskar och européer och 2,5% för utomeuropéer. Folkökningstalet 2,5% var ett vägt genomsnitt av folkökningstalen för de länder som 1990 års invandrare kom från och grundade sig på FN:s demografiska statistik.
Med reservationer för en rad faktorer, som kunde påverka hastigheten i förändringsprocessen, blev beräkningens resultat att år 2 056 skulle de etniska svenskarna inte längre vara i majoritet.
För att undersöka det angivna räkneexemplets användbarhet vad gäller förutsägelser om den framtida befolkningssammansättningen kan en kontroll göras genom att se hur exemplet slår under den gångna tioårsperioden d v s fram till år 2 000. Det erhållna resultatet kan sedan jämföras med det verkliga utfallet.
En sådan kontroll visar att räkneexemplet väl förutsäger ökningen i invandrarbefolkningen. Exemplet anger en ökning på nära 450 000 personer medan det verkliga utfallet var drygt 470 000.
Däremot förutsades att den svenska delen av befolkningen skulle vara oförändrad. Den minskade emellertid i verkligheten med drygt 180 000 personer från år 1991 till och med 2 000. Den viktigaste orsaken härtill är utan tvekan svenskarnas långsiktigt sjunkande fruktsamhetstal.
Minskningen av den svenska befolkningen anger att de etniska svenskarna kommer att bli en minoritet bland andra tidigare än i mitten av 2 000-talet om invandringen fortsätter som hittills.
I detta sammanhang bör det nämnas att förändringen i befolkningens sammansättning kommer att gå snabbare i storstadsområdena. Således var invandrarna 1999 redan i majoritet i Malmö i åldersgruppen 0 - 17 år och drygt 40 % i samma åldersgrupp i Stockholm och Göteborg.
Blågul kommentar
Elfverson och de andra författarna till boken "Invandring - sammanbrott eller utveckling?" fick mycket mycket kritik för sin befolkningsmässiga prognos. Här visar det sig att denna snarast var för lågt tilltagen. Svenskarna blir inte en minoritet i Sverige år 2056 - de kommer att bli det väsentligt tidigare!
Här kan invändas att klassningen "andra generationsens invandrare" och "utländsk bakgrund" är alltför vid, då den innefattar även barn vars ena förälder är etnisk svensk(a). Invandrares barn kan ju assimileras, så att de blir svenskar. Något som också förekommer i många fall.
Å andra sidan visar erfarenheter att även tredje generationens invandrare i många fall betraktar sig själva som annat än svenskar. Assimilationen fungerar dåligt. Starka krafter verkar för att invandrarskapet ska permanentas.
Till detta kommer de unga svenskar som försöker överleva i vardagen, genom att göra sig så lika invandrarna som möjligt: flickor som färgar håret svart, pojkar som talar med invandraraccent.
Det finns också exempel på unga svenskar/svenskor som ingår i kriminella invandrarargäng, där de för att bli accepterade försöker göra extra "bra" ifrån sig. Vid salemmordet stod några unga blonda flickor och hejade på mördaren.
|
|